Katter bor bland Roms antika skatter

Uppskattningsvis finns ett par hudratusen hemlösa katter i Rom.

Roms många förvildade katter är numera kulturskyddade. De betraktas som en del av stadens kulturarv och ska ha samma skydd som Roms berömda fornminnen, där de flesta katterna bor. Populärast är Largo Di Torre Argentina, där Caesar en gång blev mördad.

Här lever mängder av katter bland ruinerna och tas om hand av volontärer som driver ett katthem, beläget i ena hörnet av området. En frivilligorganisation matar, vaccinerar och steriliserar de hemlösa katterna.
De antika monumenten och det myllrande folklivet i all ära, men det mest karaktäristiska inslaget i Roms stadsbild är nog – katterna. Alla Romresenärer har säkert lagt märke till dem. Ensamma eller i talrika flockar stryker de omkring överallt – på piazzor, i gränder, i Colosseum, på Forum Romanum eller dekorativt arrangerade i solen på något antikt marmorfragment.

Kattälskare
Hur många hemlösa katter som finns i Rom är det ingen som riktigt vet, men uppskattningsvis rör det sig om ett par hundra tusen. 
Ingen av dessa horder av rätt luggslitna katter har någon ägare; de är suveränt självständiga och de flesta förökar sig utom all kontroll och lever ett hårt liv.
Föda får de söka bäst de kan i soptunnor, i restaurangernas avskräde, i råttkolonierna längs Tiberns stränder. På sommaren jagar de duvor, möss och ödlor, som det finns gott om i Roms antika monument.
En del får också mat av kattälskare, oftast kvinnor (”gattare”), som sätter ut spaghettirester, fiskrens och andra godsaker åt sina vänner. 
En av de mest berömda av dessa kattälskare var skådespelerskan Anna Magnani, som framför allt matade katterna i Largo di Torre Argentinas antika tempelruiner i centrala Rom.

Veterinärklinik
Även om Anna Magnani sedan länge är död – hon dog 1973 – får katterna här fortfarande mat och omvårdnad tack vare dr Silvia Viviani som driver Torre Argentina Cat Sanctuary. 
Med hjälp av frivilliga volontärer matar, vaccinerar och steriliserar hon katterna.
Hennes veterinärklinik är öppen för alla besökare och här kan man beundra arbetet eller adoptera en katt. Mottot är nämligen att inga katter ska avlivas. Katterna lever bland tempelruinerna på Torre Argentina – platsen där Julius Caesar mördades 44 f.Kr. 
Tempelområdet grävdes ut 1929, och strax därefter flyttade katterna in i det skyddade området. 
De fick mat av kattälskande damer som bodde i närheten, och en av dem var Anna Magnani.

Silvia Viviani driver en veterinärklinik för de hemlösa katterna.

Började i grotta
1994 började Silvia Viviani och hennes väninna Lia Dequel, som dog 2013, att ge katterna mat. På den tiden fanns runt 90 katter på torget, och de förökade sig snabbt. Med hjälp av donationer från besökande turister gav de katterna en fristad.
– I början höll vi till i en grotta under torget, berättar Silvia Viviani när vi träffar henne på den i dag betydligt modernare veterinärkliniken. 
Det var trångt och mörkt och man kunde knappt stå upprätt. Grottan fungerade både som natthärbärge för katterna och förvaringsplats för mat. 
För att få pengar till mat och medicin till katterna uppvaktade de turisterna som besökte det berömda tempelområdet – och det gav resultat.
– Det visade sig att många av turisterna var mer intresserade av katterna än av ruinerna, säger Silvia Viviani och skrattar.
– Vi fick inte bara pengar till mat och medicin, många av turisterna anmälde sig också som oavlönade volontärer och i dag får vi hjälp av kattälskare från hela världen.

Alltid överlevt...
Roms katter är lika gamla som staden själv. De första av dem togs hit från Egypten av Julius Caesar för mer än 2 000 år sedan. Att platsen där han mördades numera är en fristad för katter är något av en ödets ironi.
Efter att de första katterna kom till Rom har deras ättlingar delat Den eviga stadens skiftande öden på gott och ont. Under hungersnöd och belägringar har djuren helt enkelt hamnat i grytorna. 
Ibland har de förföljts och dödats av religiösa skäl. Man ansåg dem då vara djävulens inkarnationer.
Men med sina legendariska nio liv har de alltid överlevt – och nu kan de andas ut för gott, kulturskyddade som de är.

Text: Mats Nihlén
Foto: Gunnar Menander

Comments are closed