Ungefär hälften av all elektricitet som förbrukas i Sverige kommer från vattenkraften. 15 procent produceras i en enda kommun, Sollefteå, där det mycket bekanta kraftverket mitt i staden i år har fyllt 50 år.
Vindkraften har hamnat i blickpunkten på sistone, inte minst i de trakter där vattenkraften har lämnat tydliga spår och sår efter sig i naturen.
Stora parker med vindkraftverk uppförs eller planeras längs eller nära älvdalarna. Det väcker motstånd på många håll, men historien upprepar sig också: politikerna jublar över att det skapas sysselsättning under ett par år samtidigt som den lilla befolkning som finns kvar befarar att det ska bli ungefär likadant som med vattenkraften. Eller som man har sagt under årens lopp i de här trakterna: ”Både ström och pengar går söderut.”
Utbyggnaden av vattenkraften har lämnat torrlagda forsar efter sig, stenskravel som på sina håll sträcker sig flera kilometer. Men någon livligare debatt om natur och miljö förekom inte när det begav sig. Den har blossat upp senare.
Det fanns ett undantag: Sollefteåforsen, mitt i nipornas stad, där striden var ganska het mellan naturvänner och dem som ivrade för en kraftstation.
På barrikaderna stod främst drätselkammarens (det motsvarar dagens kommunstyrelse) ordförande Erik Rydén och den mångkunnige prosten Georg Bergfors, som värnade om växter och en orörd natur. Bergfors argumenterade bland annat varmt för att bevara en liten oansenlig växt som trivdes vid älvstränderna, klådriset.
Relativt litet
Vattenkraftens förespråkare vann. Det var den tiden. Sedan mitten av 1940-talet hade Ångermanälven med sina biflöden, Faxälven och Fjällsjöälven, mer eller mindre proppats igen med vattenkraftverk. Nu skulle den fors som fanns längst ner i Ångermanälven också bli elektrisk ström.
Frågan togs upp till beslut i drätselkammaren den 13 december 1955. Fyra år senare upprättades ett avtal mellan Sollefteå stad och Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft) om att bilda ett gemensamt bolag.
1962 godkände vattendomstolen planerna på att anlägga ett kraftverk mitt i staden. Ärendet skickades vidare till Kungl. Maj:t, regeringen, men redan samma år kunde arbetet påbörjas. Det avslutades fyra år senare, alltså för nu precis ett halvt sekel sedan.
Vid det laget fanns det redan mer än ett dussin nybyggda vattenkraftverk i det område som nu utgör Sollefteå kommun. Så sent som kring 1970 byggdes det sista, Hällby, längst upp i Ångermanälven, på gränsen mot Lappland.
Sedan dess finns det 16 stora vattenkraftverk inom kommunens gränser. Det kraftverk som uppfördes i Sollefteåforsen är relativt litet. Det har tre aggregat med en effekt av 62 megawatt och producerar normalt cirka 298 gigawattimmar per år. Fallhöjden är drygt nio meter.
Det kan jämföras med två andra kraftverk i samma älv, Kilforsen och Hjälta, där fallhöjden är 99 respektive 82 meter. I Kilforsen, en ovanlig skapelse mellan två älvar, störtar vattnet rakt ner i en tunnel.
De olika kraftverken i älven har också olika slags turbiner. I Kilforsen och Hjälta finns så kallade Francisturbiner med flerbladiga hjul som lämpar sig bäst för stor fallhöjd. Sollefteå och Forsmo kraftstationer har ett annat slags turbiner, Kaplanturbiner, som kan liknas vid en propeller och passar bra vid liten fallhöjd och stora vattenflöden.
Av de cirka 1 200 vattenkraftverk som finns i Sverige, varav de 100 största producerar hälften av all el i landet, ligger 37 inom det vidsträckta älvsystem som kallas Ångermanälvens flodområde.
Utbyggnaden av vattenkraften har förstås påverkat inte bara naturen utan även djurlivet. Det gäller inte minst laxens urgamla vandringar uppför älvarna. Av de forna forsarna i Ångermanälven inom Sollefteå kommun har det blivit en 293 meter hög trappa i tio steg. Sedan mitten av 1960-talet kan laxen inte vandra fritt högre upp än till Sollefteå.
Ensam ägare
Många minns fortfarande hur älven såg ut i Sollefteå före kraftverkstiden. Numera ser landskapet helt annorlunda ut. Två öar, Killingholmen och Ris-ön, uppströms respektive nedströms den gamla bron, försvann när kraftverket byggdes.
För att ingreppet i naturen vid älven skulle bli så skonsamt som möjligt anlitades en känd landskapsarkitekt, Per Friberg. Själva maskinstationen i kraftverket med dess konkava yttertak, synligt på långt håll, ritades av arkitekten Hans Westman. Väggarna målades blå i samklang med älvens vatten och himlen, men de har numera av okänd anledning gjorts vita.
För 35 år sedan, 1981, köpte Sollefteå kommun ut sin hälft i kraftbolaget från den dåvarande ägarpartnern Graningeverken. Priset var 70 miljoner kronor.
2004 övertogs Graningeverken av Sydkraft, som i sin tur ägs av kraftbolaget Eon. Ett dotterbolag till Eon, Sydkraft Hydropower AB, har sedan dess stått som ägare av kraftverket tillsammans med kommunen.
Förra hösten erbjöds kommunen att köpa även den andra hälften från Hydropower, i enlighet med det avtal som träffades 1959. Priset hade nu gått upp till 400 miljoner. Dessutom skulle Sollefteåforsen AB reglera en skuld på 119 miljoner hos Sydkraft.
Efter många turer och viss politisk oenighet slog Sollefteå kommun till och står därmed som ensam ägare till det ståtliga kraftverket mitt i staden.
Oskar Nilson
