Bland kända svenska företeelser hör kaffedrickandet, fikat, som är en viktig del av den svenska kulturen. Vi hör till de folk som dricker mest kaffe i världen och kaffet har blivit var mans livsdryck. 

Under 1700-talet öppnade så kallade kaffehus i Sverige efter influens från Paris och London. Carl von Linné skrev 1745 att kaffehus fanns i alla städer. I början av 1800-talet började schweizerier inrättas av främst schweiziska invandrare i de större städerna. Det var tidiga konditorier som erbjöd en kopp kaffe till bakverk. 

Vid mitten av 1800-talet var kaféer av fransk typ vanliga och det offentliga kaffedrickandet blev nu allmänt accepterat. 

De tidigare kaffehusen hade dåligt rykte och var mest till för männen, men kaféerna blev även tillgängliga för kvinnorna. Från att tidigare enbart ha varit något för borgerskapet blev kaffedrickandet vanligt bland alla samhällsklasser i slutet av 1800-talet. Speciellt kom kaffedrycken att bli en viktig del av kvinnornas liv. Det så kallade kafferepet blev ett trevligt avbrott i hemarbetet och kakor och bröd blev en viktig del av fikandet. 

Flera kaffeförbud

År 1647 skickade Karl X Gustav ett sändebud till sultanen i Konstantinopel (dagens Istanbul) i Turkiet. Det var Clas Brorson Rålamb som troligtvis först av alla svenskar beskrev kaffet och drickandet. Han var inte det minsta imponerad av drycken som han bjöds på utan ansåg att den smakade som stekta ärter. 

Men drycken introducerades, oavsett denna nedgörande kritik, i slutet av 1600-talet i vårt land och blev en innedryck bland överklassen. Staten oroades av importen av det dyra kaffet och utfärdade 1756 det första kaffeförbudet, som kom att följas av nya förbud under olika tider; det sista varade mellan 1817 och 1822. Man ville hindra en alltför stor import av denna lyxartikel, men också för att stoppa kaffehusen som blivit ett tillhåll för spel och vadslagning. 

Det var i första hand bondeståndet som var emot kaffet, mest beroende på att de tre högre stånden (präster, adel och borgare) hade förbjudit hembränning, vilket drabbade bönderna. Det var främst överklassen som drack kaffe, en bonde föredrog för det mesta en sup. 

Kafferepet föds

De statliga kaffeförbuden trotsades och hindrade inte folk från att dricka kaffet, som efterhand spred sig i alla samhällsklasser. En kaffepanna i koppar blev ett viktigt föremål i hemmen och en fin kaffeservis blev en statussymbol hos människor som hade råd med en sådan. 

När kaffedrickandet blev vanligt bland kvinnor från mitten av 1800-talet blev dock många män provocerade. De menade att inte var något för kvinnor att dricka kaffe för egen njutning och att viktig arbetstid gick till spillo. Männen kunde dricka kaffe bara för nöjes skull, men kvinnornas kaffedrickande sågs av många som ett slöseri med tid. 

Detta ledde till det så kallade kafferepet som ursprungligen var ett drickande av kaffe under arbetet med att repa linne eller gamla kläder som senare skulle användas. 

Kafferepet blev en social institution bland hemmafruarna, de kunde samla sina väninnor till ett trevligt umgänge samtidigt som de gjorde något nyttigt. Kvinnorna tog med sig handarbeten eller kläder som skulle lagas, för de kunde ju inte sitta sysslolösa. 

Trots att de arbetade under sitt kaffedrickande kunde de ändå bli hånade av männen, som tyckte att de bara satt och surrade! 

Efter att vi fått järnspisen med ugn på 1850-talet och ett billigt socker genom egen sockerbetsproduktion blev bakandet av kakor och sött bröd en viktig del av kafferepet. För även om kaffet var huvudsaken på kafferepet blev antalet kakor viktigt, det skulle var minst sju sorters kakor och bröd.

Många oskrivna regler

Det fanns en massa oskrivna regler kring kafferepet beroende på om kvinnan som bjöd var gift eller ogift, vad som var vanligt med kafferep på orten och i bekantskapskretsen. 

Beroende på gästernas status var valet av servis, duk och servetter svårt. 

Kafferepet var som mest utbrett före andra världskriget och det fanns speciella böcker att köpa som berättade om hur kafferep skulle genomföras för att bli lyckade. 

Efter ransoneringen av kaffet under kriget – kaffet släpptes fritt först den 18 augusti 1951 – minskade kafferepen drastiskt. Visserligen återvände vi till ett ökat kaffedrickande i början av 1950-talet både på kaféer som hemma, men det moderna fikandet blev inte omgärdat av de många regler som gällde tidigare under kafferepens tid. Att ses över en kopp kaffe av något slag är fortfarande en viktig del av vårt umgänge.

Sven-Åke Henriksson