Visste du att hallänningarna var fenor på att sticka? Även männen på bondgårdarna stickade för fulla muggar på lediga stunder. På halländska kallades det att ”binga”.

Vi kliver in i halländska Oktorpsgården på Skansen i Stockholm. Tiden har stannat på 1870-talet. Halmtak förstås, men inget korsvirke som i Skåne utan mest grov liggande plank, förutom själva stugan som är timrad. 

Här inne tar museiguide Annika Gustavsson emot. Hon tycks ha en ängels tålamod när hon svarar på en lång rad intensiva, men trevliga, frågor från ett osannolikt nyfiket italienskt par.

Här är det rikt dekorerat: vävnader, granna bonader och tallrikar pryder det branta, spetsiga innertaket, samt väggarna. Något som slår en är att här i stugan ligger mycket garn och stickor framme, liksom halvfärdiga tröjor. Det har sin förklaring:

– Man stickade! Jämt och hela tiden stickade och vävde man, och inte bara på vintrarna. Även män och barn stickade, och detta för att få inkomst till gården, en god inkomst, säger Annika Gustavsson. 

Stickade åt skåningarna

Stickning var särskilt utbrett i just Halland, berättar hon och visar en urgammal bild på en halländsk make och maka som tillsammans stickar på samma tröja, från varsin ände. Det gällde att ta vara på tiden mellan andra viktiga göromål.

– Man skulle alltid ha något för händerna, säger Annika Gustavsson.

Orden ”binge” (halländska för stickkonsten) och att ”binga” är dialekt, bildade från ordet binda, som i Halland användes istället för att sticka. Man binder ju garnet.

– Bingerskor kallades de sydhalländska bondkvinnorna som på vintrarna ofta for till Skåne för att, mot betalning, sitta och sticka hemma hos folk, berättar hon.

Det var i orten Våxorp, i Laholms kommun i södra Halland, som binget startade. För att få veta mer om detta gamla halländska fenomen kontaktar vi 60-årsfirande Våxtorps Hembygdsförening där Stanley Karlsson står till tjänst. Hembygdsgården är förresten väldigt snarlik Oktorpsgården på Skansen. 

Vid Våxtorps hembygdsgård, framför en rhododendronbuske, står en staty i betong av just en ”bingerska”.

Avsalustickning sysselsatte en stor del av befolkningen i södra Halland, läser vi hos Hembygdsföreningen. Från mitten av 1600-talet och fram till sekelskiftet 1900 var avsalustickningen rent utav den viktigaste inkomstkällan för många i detta karga hedlandskap. Det här var mycket fattiga trakter och det var många gånger stickningen som gjorde att man klarade sig. 

Från Holland till Halland

Alla i hushållet deltog i arbetet. Barn fick lära sig karda redan vid fyra-fem års ålder. Ofta samlades man för så kallade bingegillen där man kardade, spann och stickade tillsammans. Dels för att få sällskap och dels för att arbetet skulle gå snabbare.

Det var alltså i Våxtorp, på gränsen till Skåne, som man först lärde sig sticka. Fru Magna Brita Cracau gifte sig med godsherren på Vallens Säteri i Våxtorp i mitten av 1600-talet. Hon förde med sig traditionen från Holland och lär ha spridit tekniken till tjänstefolket som i sin tur spred det vidare i trakten. Folk blev så skickliga att stickningen – eller binget – snart blev en inkomstkälla i bygden. 

Framför allt stickade man strumpor och tröjor. Många svenska soldater har haft halländska strumpor. Under Sjuårskriget, 1756-1763, försåg Våxtorp den svenska armén med 24 000 par stickade strumpor. Även i 1808-1809 års krig använde de svenska soldaterna sockor från Halland.

Mestadels var det ofärgad ull i så kallad slätstickning som man stickade, men med tiden blev det även mönsterstickat i olika färger. Det blev rent utav så att binget med tiden kom att förknippas med just geometriska mönster i blått och rött mot vit botten. Vita tröjor med stjärnmönster i aviga maskor. Det halländska binget var vanligt förekommande på marknadsplatser i hela Sverige. 

Binget blev maskinellt

Idag kan man säga att man ”stickar binge” och då menar man dessa typiska mönster, men i den här artikeln handlar det ju om förr i tiden när orden binga och sticka var synonymer.

Binget för hand konkurrerades ut av maskinstickningen när Sverige i slutet av 1800-talet industrialiserades. Kvinnorna, särskilt de lite äldre, fick inga nya jobb inom industrin. Dessa kvinnor bildade då föreningen Bindslöjden i Laholm, 1907. Bindslöjden blev snabbt kunglig hovleverantör! Kungafamiljen stödde tidigt föreningen genom att både köpa varor och låta sig fotograferas i de stickade plaggen.

Gustaf Larsson