Flygkraschen för 70 år sedan försatte det fotbollstokiga Italien i djupaste sorg. Ett helt lag, mästarlaget AC Torino, förolyckades när det plan de flög med kraschade nära Turin. 

”Hurdant flygväder hade ni?” Den frågan fick Gunnar Nordahl av AC Torinos storstjärna Valentino Mazzola när de stötte på varandra på Barcelonas flygplats vid tretiden onsdagen den 4 maj 1949. 

Bara några timmarna senare, 17:03 var hela det italienska mästarlaget AC Torino med alla dess landslagsmän utplånat. Kraschen mot den dimhöljda Superga-basilikan. Tidernas största flygkatastrof inom idrottsvärlden – var ett faktum. Ingen av ombordvarande överlevde.

Italien försänktes i djupaste landssorg. Himlen grät över en halv miljon gråtande människor –som följde offren på deras allra sista färd. Klockan 17 varje år sedan dess hålls en minnesstund i olyckskyrkan, där lagkaptenen läser upp de omkomnas namn.

Femtio år efter olyckan invigdes ett minnesmonument utanför kyrkan. En TV-sänd minnesmatch spelades med ett förstärkt Torino mot en ligakombination och cyklisternas Giro d´Italia hedrade spelares namn i sina etapper.

 Olyckan orsakade religiösa funderingar i det katolska Italien.  Var det Guds straff för att man avgudat fotbollsspelare? 

Straff eller ej – olyckan ledde till att de förolyckade spelarna närmast helgonförklarades. Påven talade till de anhöriga och beklagade sorgen, parlamentet avbröt sin session. På tidningarnas förstasidor sattes svarta sorgkanter runt olycksreferaten.

Fel på höjdmätaren?

Planet kraschade på en höjd öster om Turin i regn och tunga moln. På 700 meters höjd står alltsedan 1731 den vita marmorbasilikan Superga mot vars vita marmortorn olycksplanets ena vinge bröts. Planet av märket Fiat G.212 slog mot en vägg,  hamnade på kyrkans gård och fattade omedelbart eld.

På grund av det dåliga vädret hade olycksplanets pilot att välja mellan att gå över de täta molnen och med instrumentens hjälp ”slå hål” på taket och landa rätt på Aeritalia-fältet. Eller att flyga under molnen på 700 meters höjd och ha fri sikt. Molnhöjden uppgavs till 480 meter.

Efteråt upptäcktes att höjdmätaren stannat på 2.000 meter. Piloten kan ha trott att han befann sig på 2.000 meters höjd, när han i själva verket var på 700 meters, dvs den höjd över marken som Supergakatedralen ligger på.

AC Torino hade varit i Lissabon där man dagen innan i hade spelat en vänskapsmatch mot det portugisiska topplaget Benfica. På hemvägen blev det mellanlandning i Barcelona för tankning. Under det halvtimmeslånga uppehållet stötte man på gamla bekanta från AC Milan, som var på väg till Madrid.

Gunnar Nordahl, som bara några månader tidigare blivit proffs tog en aperitif tillsammans med lagkaptenen Mazzola, inner och populärast bland lirare i hela Italien. Om detta har Nordahl berättat:

– Mazzola undrade hurdant flygväder vi haft från Milano och jag svarade som det var: Ganska dåligt. ”Nåja, ni tog er i alla fall fram och då ska väl vi också göra det”, sa Mazzola.

Efterlevande hjälptes

– På kvällen – några timmar efter vår ankomst till Madrid – fick vi höra om katastrofen. Flera av mina lagkamrater började gråta och våra ledare började direkt att tala om hjälpinsatser för de efterlevande, fortsatte Nordahl.

Den 22 maj 1949 spelades en recettmatch i Florens mellan Italien och Österrike. Detta på ett stadion som officiellt får ta emot 58.000 åskådare. Nu trängde 89.967 betalande ihop sig utan några protester. Matchen gav 65 miljoner lire i netto, drygt en halv miljon i svenska pengar.

Fyra dagar senare spelade de argentinska mästarna River Plate mot ett ”Solidaritetens lag” med Gunnar Nordahl som center inför 60.000 i Torino, (Ett kort avsnitt av matchen finns på youtube, liksom inslag om själva olyckan och glimtar från lagets sista match, den i Lissabon. Sökord: ”Grande Torino”)

Arton a-lagsspelare dog

Genom olyckan försvann 18 medlemmar av Torinos a-lagstrupp. Av de 15 italienarna hade de flesta landslagsmeriter. De omkomna var:

Målvakterna Valerio Bicigalupo och Sergio Ballarin,  backarna Aldo Ballarin, Ruggero Grava, (fransman), Virgilio Maroso, och Pietro Operto, halvbackarna Eusebio Castigliano,, Ruben Fadini, Giuseppe Grezar,, Danilo Martelli och Mario Rigamonte,  samt i kedjan yttrarna Romeo Menti och Franco Ossola, inrarna Ezio Loik, Guilio Subert (ungrare) och Valentino Mazzola, samt de båda centrarna Emilio Bongiorni, (fransman) och Guglielmo Gabetto. 

I planet fanns också lagets tränar- och läkarstab med bl.a. den avgående engelske tränaren Leslie Lievesley. Dessutom tre journalister från Turin.

Planet – som normalt trafikerade rutten Milano-Paris – fördes av krigshjälten Luigi Meroni från Milano. Även den övriga besättningen var milanesare.

Därtill omkom en flygvärdinna. Den andra flygvärdinnan hade fått ge plats åt lagledaren Buonaiuti, som åkt tåg till Barcelona för att ordna med inkvartering och andra förberedelser men som ville flyga hem.

Av olika skäl klarades ig flera av de tilltänkta resenärerna undan katastrofen. En spelare insjuknade på hemresan och tvingades lämna planet under mellanlandningen i Barcelona. Två andra spelare hade missat Portugalresan på grund av lunginflammation respektive knäproblem. Och andremålvakten Renato Gandolfi fick stanna hemma eftersom man lovat Aldo Ballarins yngre bror Dino en plats i laget.  

Lagets nyförvärv, den blivande storstjärnan Laszlo Kubala som flytt sitt Ungern efter kommunisternas maktövertagande1947 hade blivit sjuk före avfärd.

Varje spelare var försäkrad för minst fyra miljoner lire. De representerade ett totalt transfervärde av en halv miljard lire.

Plågsam identifiering

Den plågsamma uppgiften att identifiera liken anförtroddes den legendariske ledaren Vittorio Pozzo, som stiftat klubben 1906 och fört Italien till VM-guld både 1934 och 1938.

– I söndags såg jag dem alla i Milano fulla av liv och kraft. De spelade en fotboll som hörde till det yppersta som kan presteras. Tre dagar senare – ett oerhört smärtsamt möte i Turins bårhus med samma mäns förkolnade och massakrerade kroppar. Ingen stund i mitt liv har varit mer prövande, sa Pozzo efteråt.

Några kroppar var så sönderbrända att de bara kunde identifieras med hjälp av vigselringar.

Begravningen skedde på staden Turins bekostnad. På 15 vita Fiat-lastbilar fördes 27 kistor från bårhuset till stadshuset Palazzo Madama. Affärerna var stängda, hela stan var på benen för att farväl av sina idoler. Utanför och inomhus tornade berg av kransar och blommor upp sig, de flesta i samma granatröda färg som Torinos spelare bar på sina tröjor.

AC Torino – ”Il Grande Torino” hade blivit italienska mästare med scudetton på bröstet tre gånger tidigare. Man ledde serien med 52 poäng mot tvåan Inters 48 när olyckan inträffade.

Dagen efter olyckan bestämde det italienska fotbollsförbundet att Torino postumt skulle förklaras som mästare ”ad honorem” likgiltigt hur det gick i de fyra återstående ligaomgångarna. 

Men matcher spelades ändå. Torino ställde upp med sina juniorer ”Primaveralaget”. Av respekt för händelsen ställde alla motståndarlagen Genoa, Palermo, Sampdoria och Fiorentina upp med sina respektive juniorer. Torino vann alla de fyra matcherna, fastän det inte behövts. Man kunde ändå titulera sig ligamästare för femte gången.

Landslaget drabbades hårt

Flygkatastrofen orsakade svåra problem för det italienska förbundet och deras landslag. Borta var landslagsmän som Baciaglupo, Aldo Ballarin, Grezar, Castigliano, Rigamonti, Ossola, Loik, Gabetto och inte minst Mazzola.

När Italien 1947 mötte Schweiz i sin första efterkrigsmatch var sju Torino-spelare med i laget.Och i matchen mot Frankrike i Paris 1948 hade mästarlaget inte mindre än tio man med.

Flygskräcken efter olyckan ledde till att italienska laget åkte båt till VM i Rio 1950, en veckolång krävande resa. Väl i land förlorade de reströtta italienska proffsen med 3-2 mot svenska amatörer i Sao Paolo, – vilket i sin tur medförde att Sverige blev ett ”hett” land att rekrytera klubblagsspelare från.

Efter flygolyckan öppnades dörren på glänt för utländska spelare, och  efter VM hamnade den på vid gavel.

Vittorio Pozzo hade hoppats kunna locka Gunnar Gren, Bertil Nordahl och ”Garvis” Carlsson från OS-guldlaget 1948, men Milan, Atalanta och Atletico Madrid hann före. Den ende ordinarie OS-mannen blev Malmö FF:s Kjell Rosén som anslöt sig till Torino 1950.

På rundresa i Sverige fick Torinos värvare sedan napp på först Elfsborgs ”Pära” Bengtsson och Åke Hjalmarsson. 

Flygkatastrofen hade – märkligt nog – inte lett till någon större uppmärksamhet här hemma (till skillnad från Manchester Uniteds flygkrasch 1958). Intresset för den italienska fotbollen hade knappt hunnit väckas – även om en svensk vid namn Gunnar Nordahl flyttat dit.

– Jag hade inte ens hört talas om flygolyckan när Torino kontaktade mej. Jag visste inte alls varför de värvade skandinaver, berättade Åke Hjalmarsson för artikelförfattaren i samband med femtioårsminnet 1999..

– Det fanns visst två, tre reserver kvar i Torino. De hoppade in ibland men a-laget bestod av helt nya spelare. Jag minns att vi lät Mazzolas lille grabb Sandro träna med oss. Han blev med åren själv landslagsman.

70 landskamper

Det kan här inflikas att Sandro Mazzola (f.1942) som mittfältare 1963-74 kom att spela 70 landskamper med 22 gjorda mål. I Inter blev det 1960-77 417 matcher och 116 mål. Hans pappa Valentino hann med 195 matcher i Torino med 118 gjorda mål. Och tolv landskamper med fyra mål, andra världskriget gjorde att det inte blev fler.

Efter några månaders spel skadade Åke Hjalmarsson ena knäet. Han lånades ut till Frankrike och togs tillbaka efter ett år. Men då gick det andra knäet sönder.

 – I Torino sa man, att jag aldrig mer skulle kunna spela toppfotboll. Men jag återvände till Frankrike och spelade där i ytterligare fem år. Och där har jag stannat, sa Åke, som då levde i en förort till Paris när vi träffades 1999 – men som avled innan året var slut.

Efter ett år i Torino flyttade ”Pära” Bengtsson till Frankrike, där han bl a spelade för Nice.

Efter sex år återvände han till in hemstad Halmstad, där han avled 2007.

Äldst i laget

När Kjell Rosén kom till Torino var han 30 år ochäldst i laget..

–I övrigt var det unga grabbar, som var rädda för bortaplan. Efter ett år gick jag till Novara, sa Kjell några veckor innan han avled, vilket han gjorde i juni 1999.

Fjärde Torino-svensk blev ”Hasse Guldfot” alias Jeppson (1925-2013), värvad för rekordsumma från Atalanta till Napoli. 

Laget låg då sist i ligan när serien vände, men klarade sig kvar med hjälp av Hasse och en ny tränare.

– Vi vann visst lika många matcher som Milan och slutade femma.

Hasse Jeppson lade fotbollsdojorna på hyllan 1957 och ägnade sig därefter åt en civil karriär.

Det dröjde till 1976 innan Torino åter kunde titulera sig italienska ligamästare. ”Coppa Italia” – den italienska fotbollscupen vann man 1936, 1943, 1968, 1971 och 1993. I år håller man till på den övre halvan i  högsta serien, serie A.

Hans Brattberg