”Senioren” – en komfortabel trehjuling, berättade Monarkfabriken i Varberg i slutet av 1950-talet i en kolorerad reklambroschyr. 

Avsikten var att erbjuda den till äldre människor som ibland hade svårt att ta sig fram. Nymodigheten den tvåhjuliga mopeden hade introducerats i vårt land några år tidigare och blev en succé.

Nu ville man alltså bredda sortimentet och därmed bereda plats för fler att ta del av det motoriserade samhället. 

Det här var på förbränningsmotorns tid, långt, långt från dagens debatt om vårt klimat.

Stänk- och dragfri

Så här skrev Monark: 

”Den 3-hjuliga seniormopeden är idealfordonet för personer som icke anser sig betjänta av en 2-hjuling. ’Senioren’ erbjuder trygg stabilitet och bekväm körning. Kan förses med vindskydd, som tillsammans med frontskyddet gör körningen praktiskt taget stänk- och dragfri. Motorn och bakhjulet inkapslade. Täckplåten över motorn är klädd med en skyddsmatta. Tanken och verktygslådan är inbyggda i skyddsplåten mellan bakhjulen, lätt åtkomliga. Stor, kraftig uppfällbar pakethållare”. 

Ett uppskattat tillbehör var alltså vindskyddet som gjorde körningen dragfri. 

Det kunde lätt fällas ner över sadeln, då Seniortrehjulingen stod parkerad och fungerade då som regnskydd.

Kluriga gubbar

Ytterligare en förmån erbjöds presumtiva köpare för detta mopedalternativ: 

”Statliga och kommunala institutioner och flera ideella föreningar lämnar bidrag till partiellt invalidiserade personer för ett inköp av 2- eller 3-hjuliga mopeder. Närmare upplysningar kan erhållas efter skriftlig hänvisning till AB Cykelfabriken Monark, Varberg”. 

Var man funktionshindrad, eller ”ofärdig” som det också sades, kunde det vara svårt att hitta ett passande fordon att ta sig fram på. Då kunde den lokale smeden komma till undsättning. Det var oftast kluriga gubbar som kunde hitta på bra lösningar. 

I Hudiksvall fanns just en sådan smed som konstruerade och byggde minst sju trehjuliga motordrivna fordon någonstans kring 1950–1952. 

Nu i det nya seklet är det en mer vanlig syn att möta människor med funktionsnedsättning och äldre som smidigt tar sig fram med eldrivna tysta fordon, sällan med tom tank. Enda hotet – batteritorsk!

Text & Foto: Gunnar Flodén