En stinta från Norra Veckebo lockar på de nyss utsläppta korna från ladugården vid Gammelvallen i Färilaskogen. Strax därpå ska hon släppa sina skyddslingar förbi fägatans fastbandshagar, som skyddar slåttermarken, och med sjungande lockrop föra dem till Finnbergets skogsbetesland högt upp bland Hälsinglands moar …

Här fångas i ett ögonblicks objektivöppning vår romantiska dröm om livet på fäbodarna: fäbodstintans ungdomliga glädje, möda och ensamhet mitt ibland fjällkor och rödkullor; det sommarljusa äventyret i vittrans mörka skogar …

Fotot är taget en solig söndagsmorgon i juli 1938 – i slutet av fäbodepoken. 1944 var fäbodstintans sista sommar på Gammelvallen. Fäboddriften upphörde efter att ha pågått i flera sekler.

En dag i början av juni år 2002 sitter jag på gården Springs veranda i Stocksbo. Vid den här tidpunkten på året brukade bufföringen ske till fäbodarna för längesen. Mitt emot mig sitter stintan från Gammelvallen, Karin Andersson, född i februari 1918. En pigg 84-åring med klara minnesbilder från 30-talet. 

Jag visar henne fotot, som togs när hon var 20  år. På grund av dålig syn har hon svårt att uppfatta bildens detaljer, men hon minns hur bilden kom till och vem som fotograferade.

Karin vallade fyra kor för sin far som ägde Grevgården i Norra Veckebo, och lika många kor för Zethrins i Ed, som ägdes av P. O. Edlund. En son till denne, Karl Edlund, besökte vallen en söndag i juli 1938. Det var han som tog bilden. Karl Edlund (1913-1975) hade omkring 1937 etablerat sig som fotograf i Färila. Han drev sin ateljé fram till mitten av 70-talet. En del av Per Edlunds negativ förvaras nu på Ljusdals museum.

Många arbetsuppgifter 

Springs Karin berättar sakligt om fäbodlivet. Hon tjänade på vallen under somrarna 1937-1944. Som lön erhöll hon förutom mat och logi tio kronor per ko och sommar. Eftersom hon hade hand om åtta kor blev det 80 kronor för tre månaders oavbrutet arbete med kornas ans och vård, vallning och mjölkning; messmörskok i kittlar och ystning i ostformar. Den handdrivna separatorn och smörkärnan var dagliga arbetsredskap för att tillverka det dyrbara fäbodsmöret. 

Det fanns en brunn vid fäboden men den sinade under sommaren. Friskt, kallt vatten måste då bäras med ok i över hundra meter från den närbelägna tjärnen för att säkra ost-, smör- och messmörstillverkningen. Dessutom gick det åt vatten för att sopa rent ladugården med hjälp av björkkvastar, vilket skedde varje dag.

Spartanskt liv på vallen

Så fort det blev en ledig stund vidtog brodering och stickning. Helyllestrumpor behövdes verkligen under de kalla krigsvintrarna då även textilier var ransonerade. De få besökarna till vallen bjöds på mjölk – aldrig på kaffe, ty det var en ransonerad bristvara. Trots det spartanska livet på vallen minns Karin dessa somrar med glädje.

Några nöjen var inte att tänka på. Karin tillbringade åtta säsonger på Gammelvallen under sin ljuva ungdomstid, mellan 19 och 26. En enda gång under dessa somrar cyklade hon de 25 kilometrarna längs den steniga kärrvägen till Idrottsparken i Färila för att dansa – och för att lyssna på Alice Babs. 

I familjens ägo

Hon gifte sig 1944 med Per Andersson, ägare till Springs gård i Stocksbo. Hon flyttade dit påföljande år och hade bott på gården sedan dess, således i 57 år. I hennes livsöde ingår att maken tragiskt förolyckades i november 1959. Svåra år följde med ansvar för gård och familj. Hennes bror, Lars Grevgård, har varit ett gott stöd genom åren. Karin avslutar vårt samtal genom att berätta att fäboden på Gammelvallen fortfarande finns i släktens ägo.

Bror Richard Svärd