I sin barndom mötte Emy Storm luffaren Harry. Det skulle visa sig vara ett kulturellt möte som de båda skulle komma ihåg många år senare, under inspelningen av filmatiseringen av romanen ”Vägen till Klockrike”.

Emy Storm (1925–2014) var en skådespelerska som hade stora framgångar inom såväl film som teater. Kritikerna rosade henne för gestaltningen av arbetarhustrun i Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen, som hade premiär 1963. För den breda publiken blev hon känd och ihågkommen som Emil i Lönnebergas mamma i Astrid Lindgren-filmerna i början på 1970-talet. I flera decennier var hon framgångsrik på Malmö stadsteater. Hennes väg till dessa framgångar var lång och svår, ty hennes bakgrund var ovanlig för ett skådespelarliv.

Tog väl hand om luffare

Emy föddes och växte upp i Alfta, en socken i södra Hälsingland som på den tiden var starkt präglad av skogslivet. Fadern verkade som småbrukare på somrarna, som kolare på höstarna och som flottare på vårarna. Han levde därför i avlägsna skogskojor stora delar av året. Modern var hemmafru som ofta arbetade som kocka åt andra arbetslag av körare och huggare. Hennes barn fick följa med henne under dessa period-er och även de bo i skogskojorna och hjälpa till med sysslor i de primitiva köken. 

Modern var pingstvän och Emy började tidigt i Filadelfia-församlingens söndagsskola. Vid tolv års ålder blev hon frälst. På församlingspastorns uppmaning vittnade hon och visade redan då att hon hade talets gåva: ”Himlens glädje är som disken, den tar aldrig slut.”

Från barndomen hade Emy genom livet med sig en stark minnesbild av luffaren Harry. 

Harry var en ung man som i 1930-talets depressionstider luffade runt i hela landet och tiggde sig fram när det gällde mat och husrum. Emys mor fann det självklart att hjälpa de utsatta, ty hon hade genom sitt eget hårda liv lärt sig att vara givmild mot de behövande. Harry var försynt och vänlig och trots att han endast bad att få övernatta i småbrukets hölada så fick han ligga i ett eget rum på husets vind. Innan det var dags för sömn fick han deltaga i familjens kvällsmål.

Berättade historier för barnen

Efter kvällsmålet började Harry berätta för barnen om sitt liv som sjöman på världshaven. Det visade sig att Harry var en överdådig berättare som helt fångade lyssnarnas intresse. Till Emys stora förtjusning återkom Harry till familjen i Alfta följande vår då han återigen förnöjde familjen med sina berättelser. När Harry gav sig av nämnde han att han skulle vandra mot Stugsund nära Söderhamn och söka hyra på ett fartyg. 

Senare i livet tänkte Emy på Harry. Hon undrade ofta över hans bakgrund och öde – hon anade inte att hon långt senare skulle möta Harry på ett överraskande sätt och i ett helt annat sammanhang.

När Emy fyllt 14 år började livets allvar för henne. Hon reste till Stockholm och arbetade som piga hos en familj på Östermalm. Av en slump fick hon senare anställning som brickflicka på ett kafé nära Odeonteatern, varigenom hon fick kontakt med skådespelarna. Emy blev intresserad av att pröva på teaterlivet. 

Mötte Harry igen

När hon begärde ledigt för att ta teaterlektioner fick hon detta på ett villkor: Hon måste underhålla gästerna på en stor middag. Påföljande dag blev hon kallad till ett samtal med chefen. Hon bävade, trodde att hon skulle få en utskällning och hennes glädje blev mycket stor när chefen berättade att styrelsen hade beslutat att bekosta hennes teaterutbildning.

Emy blev antagen till Dramatens elevskola i Stockholm. Redan under utbildningen fick hon uppdrag på scenen. Bland annat deltog hon i Ingmar Bergmans uppsättning av Tolvskillingsoperan på Intiman i Stockholm i början på 1950-talet. I den vevan blev hon antagen till en betydande roll i filmen Vägen till Klockrike, vars förlaga var romanen med samma titel, en storsäljare som utkom 1948. En dag meddelade regissören att de skulle få besök av bokens författare Harry Martinson, som då var mycket känd för sina lysande texter och sin svåra barndom.

När författaren infann sig på inspelningsplatsen blev Emy chockad – det var ju den snälle luffaren Harry, som hon mött tidigare i livet hemma i Alfta! Emy tog nu reda på allt om Harry Martinson genom att läsa om honom och gå igenom de litterära verk, som han utgivit. Hon fick klart för sig att Harry föddes i Blekinge 1904 och att han som sexåring blev omhändertagen av Jämshögs kommun därför att hans far avlidit och för att hans mor emigrerat till Amerika. 

Till sjöss och på luffen

För Harry och hans fyra systrar blev det sockengång bland jordbrukare i socknen som på auktion lovade att svara för barnens uppehälle för den lägsta kostnaden. Efter en kort tid på Skeppsgossekåren i Karlskrona gick Harry till sjöss omkring 1920 som däckspojke. 

I perioderna mellan sjöresorna var han arbetslös och ägnade sig då åt att luffa. Hans vandringar sträckte sig över stora delar av Skandinavien. Under luffarlivet kom han i kontakt med konstnärer och författare, vilket förde honom in på författarbanan. 1929 debuterade han med diktsamlingen Spökskepp. 

Samma år gifte han sig med Moa Martinson och flyttade till hennes torp i Sorunda. Sina upplevelser till sjöss skildrade Harry i böckerna Resor utan mål och Kap Farväl i början på 1930-talet. Av berättelsen framgår att Harry tjänstgjorde på 18 olika fartyg med skilda arbeten såsom jungman, eldare och kollämpare.

Kände igen historierna

Emy Storm kände igen en del av berättelserna i böckerna. Fragment av dessa skildringar mindes hon från Harrys berättelser i barndomshemmet. Den aktuella filminspelningen Vägen till Klockrike, som Emy då var upptagen med, handlade om luffaren Bolle från början av seklet och betraktades som en luffarroman. Även här återfann Emy fragment i berättelsen som hon tidigare hört från Harry. Det var ju naturligt att Harry vävde in sina egna upplevelser  genom land och rike.

Här slutar historien om mötena mellan Emy och Harry. Det skall tilläggas att Harry krönte sin bana genom att han utgav rymdeposet Aniara 1956 och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974. Harry Martinsson avled 1978 under tragiska omständigheter, men det är en annan mycket sorglig historia.

Bror Richard Svärd