Den tatuerade änkan, Fanny och Alexander, Tre kärlekar. Det är bara några av de digra produktioner Mona Malm medverkade i under sin 60 år långa karriär. Nu har hon gått ur tiden,
85 år gammal.

Mona Kristina Malm föddes den 24 januari 1935, dotter till konditorn Harald Ericsson och hans hustru Inez, född Malmberg. Hennes mor älskade teater och redan när Mona var sju år fick hon börja i balettskola. Hon spelade även barnteater på Skansen och uppträdde i radio, bland annat i det populära programmet Barnens brevlåda.

När Mona slutat skolan började hon satsa på teatern på allvar, och blev antagen till Gösta Terserus teaterskola. Det gav henne en roll i Kar de Mumma-revyn, de årliga revyer som skrevs och producerades av Kar de Mumma och som var något av en institution i Stockholms nöjesliv. Särskilt framgångsrika var hans revyer på Blancheteatern, och det var också där Mona Ericsson först började få uppmärksamhet. 

Men revyn hade ju redan en Ericsson, primadonnan Anna-Lisa Ericson, så Kar de Mumma föreslog att Mona skulle byta efternamn. Valet föll på Malm, efter moderns flicknamn Malmberg. 

1954 kom Mona Malm in på Dramatens elevskola. Under studietiden medverkade hon bland annat i ungdomspjäsen Vår egen ö av Fischer Leek och August Strindbergs Advent. Bland de första rollerna hon gjorde efter  avslutade studier 1957 var den unga Virginia Otis i Oscar Wildes klassiska Spöket på Canterville och Amanda i Drottningens juvelsmycke. 

Magnifika kvinnoporträtt 

Mona Malm blev kvar vid nationalscenen under hela sin karriär, med undantag för åren 1959–1961 då hon tillhörde Sveriges televisions teaterensemble och 1961–1963, då hon var anställd vid Stockholms stadsteater. Efter att ha studerat pedagogik vid universitetet ett år återvände hon till Dramaten 1964. 

Genom åren gestaltade hon många fina kvinnoporträtt, såsom Katrine Stockman i Ibsens En folkfiende (1974), Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf (1985), fru Markurell i Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping (1986) och Linda Loman i En handelsresandes död (1992). 

För den breda publiken blev hon kanske ännu mer känd genom sina många roller på film och tv. En av de första var rollen som den dödssjuka läraren Nina Torstensson i Gun Jönssons tv-film Leva livet som sändes 1976 och sedan repriserades 1987. 

Därefter har vi kunnat se henne som den varma och jordnära Alma Ekdahl i Fanny och Alexander (1982), bondhustrun Ester Nilsson i Lars Molins Tre kärlekar (1989, 1991) och som den självständiga affärskvinnan i Chefen fru Ingeborg (1992). 

1988 gjorde hon ännu en minnesvärd rollgestaltning i tv-teatern Begriper du inte att jag älskar dig? där hon och Börje Ahlstedt spelade Stina och Hjalmar Bergman.  

Under 1990-talet och fram till år 2000 medverkade Mona Malm i Richard Hoberts filmsvit om de sju dödssynderna. Där spelade hon Vendela, en äldre kvinna som rör sig i periferin kring huvudpersonen Mick (Göran Stangertz) och hans familj. 

I tredje filmen, Höst i paradiset, får hon verkligen briljera då hon, som just bestämt sig för att män är ett avslutat kapitel i livet, blir handlöst förälskad
i Micks far Ragnar (Stig Lindberg).
Sällan har kärlek på ålderns höst skildrats så inlevelsefullt och passionerat. 

Tatuerad änka 

I Lars Molins tv-film Den tatuerade änkan (1998) gestaltade Mona Malm den drygt 60-åriga Ester Hershagen. Hon lever i ett äktenskap som lämnar mycket övrigt att önska och förväntas sköta både arbete och hem och samtidigt vara en god maka, mor, mormor och farmor. Men när hennes faster Agnes går bort förändras hela hennes liv. Genom Agnes bortgång får Ester helt nya förutsättningar att leva livet så som hon själv vill. 

Filmen gav Lars Molin en Emmy, då Den tatuerade änkan utsågs till bästa utländska film. 

I Stenhuggaren (2009), som bygger på Camilla Läckbergs bok med samma namn, briljerar hon som Lilian Florin, en äldre kvinna med ett förflutet som påverkar inte bara henne själv utan hela hennes familj. 

Mona Malm var också en ypperlig komedienne, vilket hon bland annat visade i tv-serierna Peta näsan (1987) och Snörpingar (1994–95). 

Även den yngre publiken fick möta henne i stor stil, via hennes roll i omåttligt populära tv-serien Solsidan, där hon gestaltade Alex överbeskyddande mamma Margareta. Hon medverkade i serien i fyra säsonger, fram till 2013.

Sommarprat 

2015 sommarpratade hon i Sommar i P1. Där öppnade hon dörren till sitt hem och sina minnen från teaterscenen och från film och tv. 

Minnen som inte alltid var så skimrande, ens för en aktris som Mona Malm. Ibland tyckte teaterchefen att hon var för tjock, vid andra tillfällen sågades hon av recensenter. 

– Under mina första 25 år i yrket fick jag alltid höra att jag var så snäll, söt och smal. Sen blev det bara snäll, berättar hon i programmet som finns att lyssna på i Sveriges Radios arkiv.

Men Mona Malms liv bestod inte bara av scenen och filmen. Redan på 1950-talet gifte hon sig med sin kärlek, arkitekten Lars Wahlman (1929–2018) och de fick en son och en dotter. Då gällde det att kombinera de olika rollerna. 

I sitt sommarprogram berättar hon också om sin barndom – om sin teatertokiga mamma som alltid stöttade hennes karriärval och om den ointresserade fadern som aldrig kommenterade någon av hennes roller, förutom rollen som Alma i Fanny och Alexander:

”Usch vad dålig du är på tv” blev omdömet efter att han sett Mona tumla runt med maken Gustav Adolf (Jarl Kulle) i sänghalmen.

Det omdömet är det sannolikt inte många som delar. I det digra, välspelade och mångfacetterade persongalleriet
i Bergmans mästerverk Fanny och Alexander är Mona Malms gestaltning av den levnadsglada Alma Ekdahl en av de mest oförglömliga och lysande. 

Och just så minns vi Mona Malm – som oförglömlig och lysande i allt hon tog sig an.

Bitte Assarmo