Svenska Mary Anderson kämpade för att förbättra arbetarnas villkor. Under fem amerikanska presidenter arbetade hon för att öka kvinnors ställning i samhället. Nu ska hon hedras i Lidköping där hon växte upp.

När Maria Andersson 1888 emigrerade till USA som 17-åring lämnade hon ett liv i fattigdom. Föräldrarnas arrendegård i Saleby, Lidköpings kommun, hade drabbats av missväxt flera år i rad.

Sin första tid i det nya landet arbetade Maria, som i USA kallade sig Mary, som hembiträde. 

Efter ett tag flyttade hon till sin syster Anna i Chicago och där väntade, efter en kort sejour inom konfektionsindustrin, det löpande bandet vid Schwabs skofabrik. 

Den unga svenskan engagerade sig i den gryende fackliga rörelsen, till en början som kassör i den lokala fackföreningen. Snart väntade ordförandeskapet och en lång rad andra utmaningar, bland annat som styrelseledamot i The international boot and shoe workers union och så småningom i kvinnornas fackliga branschöverskridande organisation, WTUL. Den fackliga rörelsen var efterlängtad. Arbetarnas villkor var bedrövliga med låga löner och usla arbetsvillkor. När maskinerna gick sönder fick arbetarna inte ett öre innan maskinerna hade lagats, eftersom de arbetade på ackord. Kvinnliga anställda tjänade mindre än männen och fick ofta finna sig i omotiverade lönesänkningar.

Värvad av presidenten

Mary Andersons förmåga att organisera, entusiasmera uppmärksammades i Washington av president Woodrow Wilson som 1920 värvade henne som chef för Arbetsdepartementets kvinnobyrå. Där stred hon för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden under resterande del av sitt liv.

Vid sin pensionering 1944 hade hon tjänstgjort under fem amerikanska presidenter: Woodrow Wilson, Warren G Harding, John Calvin Coolidge jr, Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt.

I Sverige har Mary Andersons imponerande karriär fallit i glömska. Men nu ska Mary hedras där hon växte upp. 

Lidköpings kommun ska genom en minnesplakett, eller en gata, hålla hennes minne levande.

Marita Wass