De flesta känner igen kabblekan där den lyser klart gul
i dikeskanterna bland torrt fjolårsgräs. Den har inte så stor konkurrens tidigt på ­våren. Möjligen kan en och annan tussilago tävla om ­uppmärksamheten. 

Senare på våren händer så mycket annat att den blir mer eller mindre bortglömd, men under några veckor lyser den upp en litet brungrå värld sedan snön har försvunnit.

Kabblekan tillhör ranunkelfamiljen och den fick av Carl von Linné 1753 det latinska namnet Caltha palustris. Enligt en engelsk handbok härstammar namnet Caltha från grekiskan och betyder ”bägare” vilket då skulle syfta på blommans form. Det latinska palustris kan översättas med ”från kärret” och säger alltså något om växtens livsmiljö. 

Blommar när göken gal

Kabblekan är en flerårig ört som kan bli ett par decimeter hög. Stjälken är tjock och saftig. Ofta är den något nedliggande till växtsättet där den växer på fuktig mark. Bladen är glänsande mörkgröna. De gula blommorna liknar släktingen smörblomman men är betydligt större. 

Den är vanlig i hela landet. Enligt Linné blommar den då göken gal och mörten leker. Kabblekans frön har flytvävnad vilket ger en effektiv fröspridning när den växer vid vatten.

Hela växten anses vara giftig. Förr lade man trots detta in blomknopparna som kapris med salt och ättika. Det uppges i litteraturen att de är något skarpa i smaken. 

Enligt giftinformationscentralen innehåller växten ämnen som har irriterande egenskaper och kan ge sveda i mun och dessutom magbesvär vid förtäring. 

Ett av alla de lokala namn som nämns är klådblomster vilket då skulle kunna härröra från blommans hudirriterande egen­skaper.

Inget för djuren

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har litet mer omfattande information om växtens giftighet. Om man besöker SVA:s hemsida, ser man att den anses vara en mycket giftig växt för djur. 

Kabblekan är känd för att vara giftig för hästar och nötkreatur. Trots att den smakar bittert kan djur utveckla smak för den. 

Förutom irritation av slemhinnor kan den påverka centrala nervsystemet. Dödsfall är sällsynta. 

På hemsidan kan man också få reda på vilka giftiga ämnen som finns i kabblekan. Den förlorar sina giftiga egenskaper när den torkas. 

Man ser ofta marker med blommande smörblommor som får stå orörda av de betande djuren, så i normala fall undviker djur giftiga växter.

Kanske vanskligt att prova

Något motstridiga uppgifter finns i brittisk och holländsk litteratur där det hävdas att unga blad och knoppar av kabbleka är ätliga tidigt på våren när de kokas, men giftiga i rått tillstånd. Man sänker ner bladen och knopparna i kokande vatten tills de är knappt mjuka och skurna i bitar äter man dem sedan lätt saltade med smör och ättika. 

Om man blir sugen på att smaka en vårprimör, ska man kanske ändå välja en annan som inte omgärdas av ett lika tveksamt rykte.

Karl-Olof Hallman