Han är en av Sveriges största brottare genom tiderna i dubbel bemärkelse: 198 cm lång, 115 kg och två OS-guld. Men Johan Richthoff hade också andra sidor. Han var en duktig schackspelare i ungdomen och senare söndagsskollärare, frikyrkopastor, körsångare och nykterhetsagitator.

Johan Cornelius Richthoff föddes i Malmö 1898, närmare bestämt i Limhamn vid havet, där hans far var fiskare.  Han hade fem syskon.

Fiske var från början hans stora intresse, men han spelade också fotboll i IK Urania i Limhamn. Hans första yrke var tunnbindare, det vill säga han tillverkade trätunnor. 

När Kärnans brottarklubb bildades 1922 övertalades den storvuxne fiskarsonen att börja brottas, 24 år gammal. Framgångarna kom direkt och redan 1924 togs han ut till OS i Paris, där han blev fyra.

Precis som nu var grekisk-romersk brottning den dominerande stilen i Sverige. Men när Richthoff fick höra talas om den fria stilen ville han börja med den. I grekisk-romersk stil får man inte attackera motståndarens ben. 

”Man blir också själv stillastående. Jag ville röra på mina ben och attackera motståndaren på många olika sätt”, berättade Richthoff.

Flera OS-guld

Hösten 1924 inbjöds Richthoff till Stockholm för ett möte med den franske nyblivne OS-guldmedaljören Henri Deglane. Efter några spektakulära kast låg fransmannen på rygg efter fyra minuter och publiken på Cirkus hade fått en ny favorit. 

Vägen låg utstakad för Richthoff och det blev OS-guld i tungvikt (87 kg) både i Amsterdam 1928 och Los Angeles 1932. 

I Amsterdam tillhörde han inte favoriterna. Men med klara segrar mot en finländare, en fransman och en amerikan i finalen blev det guld. 

I Los Angeles fick Richthoff bara två motståndare. Det sas att europeerna inte tyckte det var någon idé att skicka någon tungviktare över Atlanten, när Richthoff fanns bland konkurrenterna. Därmed blev det hans enklaste triumf. 

När man diskuterar Sveriges bäste brottare genom tiderna brukar Ivar Johanssons och Frank Anderssons namn vara vanligast.

Men Johan Richthoff har minst lika stora meriter. Förutom OS-gulden blev det EM-guld i fristil 1929 och 1930 i båda stilarna. Redan 1926 hade han tagit EM-brons och 1927 EM-silver i grekisk-romersk stil. För de dubbla EM-gulden 1930 fick Richthoff Svenska Dagbladets bragdmedalj. 

Den vita valen

Att han trots det är lite bortglömd kan bero på att han blev professionell efter OS 1932. Han flyttade till USA och turnerade runt hela landet. Han fick smeknamnen ”Snövit” och ”Den vita valen” för sin ljusa hy och sitt blonda hår. På ett år gick han 100 matcher, vann 92 medan 8 slutade oavgjorda.

Men Richthoff blev besviken på brottningen i USA. Det var alltför många konstiga regler och domsluten var inte alltid som de skulle. Precis som nu var fribrottningen i USA mer underhållning än sport.

Johan Richthoffs memoarer hette Flygande tackling och platt fall och kom ut 1935.

”Trots att jag ibland fick ordentliga stjärnsmällar, brottades jag ängsligt juste. Med resultat att publiken började vissla åt mig – därför att jag var för snäll”, skrev Richthoff om tiden i USA.

Efter ett år flyttade han hem, men fortsatte i Sverige och i Europa på professionella galor och i uppvisningsmatcher. Det gjorde han från och till ända till han var 49 år. Han gick totalt över 500 matcher, och var aldrig fallbesegrad. 

Brottningen var inte alltid på allvar, vilket delvis förstörde hans rykte och gjorde att allmänheten glömde hans amatörmeriter. 

”Drick mycket vatten!”

Memoarboken var på 128 sidor, varav nästan 80 sidor bestod av bilder på olika brottargrepp. Det måste ha varit dessa, som man trodde skulle sälja boken.

Men det intressantaste i boken är det som handlar om uppväxtåren i Limhamn och om proffsåret i USA. Richthoff var 37 år när boken kom ut och alltså så finns det inte mycket information om hans senare liv. 

Kostråden han gav i sin bok kunde lika gärna skrivits i dag:

”Jag rekommenderar havregrynsgröt varje morgon. Det är den bästa grunden och reglerar matsmältningen. En brottare bör äta mycket grönsaker och mycket frukt. Däremot bör han knappa in på köttfödan. För egen del äter jag mycket fisk, som är rik på fosfor och andra benstärkande ämnen. Drick mycket vatten!”

Den brottande biskopen

Det man vet om Richthoffs senare år är att han hade en stark gudstro och var aktiv i Missionsförbundet och nykterhetsrörelsen. Han åkte runt i svenska skolor och hos föreningar, och berättade om sina OS-guld och proffskarriären i USA. I Norge presenterades han vid en tävling som den ”Brottande biskopen”.

Men Richthoff studerade religion redan under sin amatörtid och kritiserades av landslagsledningen för att det gick ut över brottningsträningen. 

Under sina resor besökte Richthoff gärna muséer och han skaffade sig en bred kulturell kunskap. Han sjöng i sällskapet Sångarbröderna, fortsatte spela schack och underhöll ofta med egna historier och dikter, ibland på bygdemål. 

Han beskrevs som en mycket generös och godhjärtad person, vilket stod lite i kontrast till hans storlek och skräckinjagande yttre på brottarmattan. Richthoff avled 1983, 85 år gammal. 

Text: Mats Taxén

Foto:  SCIF