Han var elittränare i ishockey i över 30 år och har räknat ut att han genomfört 14 000 träningspass. Curt Carl Olof Lindström – alltid kallad Curre – blev den förste hockeytränaren att vinna VM-guld för två olika länder, Sverige 1987 och Finland 1995.

För Finland var det dessutom det allra första VM-guldet, och Curre Lindström finns för alltid inskriven i den finska idrottshistorien. Ishockey är numera Finlands nationalsport, har sedan länge tagit över från friidrotten. 

I Finland glömmer man inte sina hockeyhjältar och 22 år senare blev hela berättelsen om VM-guldet en spelfilm med Jens Hultén i rollen som Curre Lindström.

Varje år blir Curre inbjuden till Finland för att minnas VM-guldet, och han tycker lite försynt att Sverige är mycket sämre på att komma ihåg sina idrottsframgångar.

En omvänd klassresa

Curre Lindström föddes 1940 i ett välbärgat hem i stadsdelen Kåbo i Uppsala. Endast professorer, advokater, läkare och affärsmän hade råd med dessa pampiga villor med lummiga fruktträdgårdar. Pappa Olof var framgångsrik trävaruhandlare, trots kriget, och familjen fick sex barn.

Men idyllen försvann på nolltid. När Curre var tre år skildes hans föräldrar och hans mamma Lillemor flyttade till en trerumslägenhet med de fyra yngsta barnen.

– Det var inte lätt för mamma att få lönen att räcka till. Hon arbetade i kassan på Akademiska sjukhuset, där hon tog emot patientavgifter, berättar Curre i sin självbiografi Från nödlösning till VM-guld, som kom 1996. 

Enligt Curre fick han lära sig att göra rätt för sig, något som suttit i hela livet.

– Ville man gå på bio eller köpa en tidning, fick man skrapa ihop pengar själv genom att springa ärenden, jobba som varubud eller passa barn. 

Man fick improvisera

En annan sak som gett Curre sin syn på medmänniskor var då han efter lumpen arbetade med förståndshandikappade barn i Uppsala.

– Att arbeta med dessa barn krävde speciella metoder och idéer. Det gällde att improvisera, vara tålmodig och aldrig ge upp hoppet. Det har jag haft nytta av i mitt senare ledarskap, skrev Curre i memoarerna. 

Curre Lindströms idrottskarriär började som fotbollsspelare. Han hade lyckats ganska bra som junior i Uppsala och sökte sig som 19-åring till Hammarby. Det här var 1960, och vem som helst kunde fortfarande söka sig till en allsvensk klubb. Curre tillhörde A-truppen och fick spela några matcher i A-laget, dock inte i Allsvenskan.

Mest blev det B-laget, och när han sedan började få skador blev han ungdomstränare, först i fotboll, men plötsligt också i ishockey. 

– Det här var nytt och spännande. Jag var oerhört vetgirig och ville veta allt om träning. Jag läste alla böcker i ämnet och såg träningar med storlagen AIK och Djurgården.

Vid sidan av träningsjobbet utbildade sig Curre till lärare.

Assisterade Boork

1972 blev Curre tränare för Hammarbys A-lag, och därefter blev det Södertälje, Huddinge och IFK Lidingö, klubbar under den riktiga eliten.

Men Curres hand med ungdomar uppmärksammades av Ishockeyförbundet och han blev ledare för Juniorlandslaget 1980, samtidigt som han fortsatte i Lidingö och arbetet som lärare.

När Leif Boork blev förbundskapten 1984 frågade han om Curre ville vara assisterande. Det började bra med final i Canada Cup. Men vid VM 1985 kom Tre Kronor på sjätte plats, den sämsta insatsen på 36 år, och Boork tvingades avgå.

Nu började en cirkus kring förbundskaptensrollen inom ishockeyn och medierna. Förbundet anställde Brynäs Tommy Sandlin, som hade haft jobbet en gång tidigare. Men det visade sig att Sandlin precis hade skrivit på för Björklöven i Umeå, och att han inte skulle kunna tillträda jobbet förrän året därpå. 

– Plötsligt blev jag aktuell som tillfällig förbundskapten. Men Ishockeyförbundets ordförande Rickard Fagerlund ville inte ha mig, berättar Curre i sina memoarer.

En lyckad parentes

Till slut fick han ändå jobbet, men tvingades ta det med halva lönen jämfört med sin företrädare. Han skulle arbeta på halvtid, vilket i praktiken var omöjligt. Curre fick fortsätta att arbeta som lärare.

I tidningarna döptes Curre till ”Parentesen” och ”Nödlösningen”, vilket han alltså senare använde i titeln på sina memoarer. 

Curres första VM blev en succé med silver efter omöjliga Sovjet i Moskva. Spelarna var entusiastiska och kvällstidningarna skrev att lagandan var tillbaka och att Curre borde få vara kvar. Det gick så långt att Tommy Sandlin erbjöd sig att bli assisterande förbundskapten.

Men till slut beslöt Ishockeyförbundet att Tommy Sandlin skulle tillträda den bestämda tjänsten, och att Curre skulle bli assisterande. 

Men Curre fick en större roll och många betraktade duon som jämställda. Och när Sverige sedan blev världsmästare 1987 fick Tommy Sandlin och Curre Lindström lika stora hyllningar. 

De senaste åren har ju Tre Kronor blivit världsmästare ganska ofta. Men när VM-titeln togs 1987 var det den första på 25 år och äntligen besegrades ”den ryska björnen”.  Det är kanske, historiskt sett, den största VM-framgången för Sverige.

Köpte spelbutik

VM-titeln öppnade dörren för tränarjobb utomlands och en annan lönenivå än i Sverige på den tiden. Efter OS-brons i Calgary 1988 flyttade Curre till Kloten i Schweiz. Han var även i Tyskland och stannade utomlands i 3,5 år.

Tillbaka i Sverige blev det Södertälje i Allsvenskan en säsong. Men sedan ledsnade Curre ett tag på det tuffa tränarlivet och köpte en spelbutik i Sollentuna.

1993 åkte Curre med ett antal av Tre Kronors sponsorer för att se den sista veckan av ishockey-VM i München. Sista dagen stötte han ihop med den finske hockeyordföranden Kalervo Kummola.

– Inom några minuter skulle mitt liv förändras, skriver Curre i sina memoarer.

Kummola erbjöd nämligen Curre jobbet som förbundskapten för Finland, en anställning som var mycket överraskande, och omdiskuterad, i både Finland och Sverige. I Finland, där många var skeptiska till att anställa en svensk och
i Sverige, där Curre inte var riktigt accepterad, trots framgångarna med Tre Kronor. Han hade dessutom inga meriter från den svenska Elitserien. 

Tog det som en utmaning

Men Curre var inte rädd för utmaningar och gick mycket systematiskt tillväga med att kartlägga spelarna och skapa bra kontakter med de finska elittränarna. Vid starten på hösten 1993 lade han ned ett enormt arbete på att få de finska stjärnorna att bli ett lag.

Målet var hela tiden att ta guld vid VM i Globen 1995. Men succén var nära redan 1994. Vid OS i Lillehammer blev det brons och i VM samma år silver.  

Vid VM i Stockholm 1995 blev det en drömfinal för arrangörerna, Sverige mot ärkefienden Finland inför en fullsatt Globen och 13 850 åskådare. Finland hade spelat bra under hela turneringen, och hade nästan lika stort läktarstöd som Tre Kronor. Segerresultatet 1–4 var solklart och succén ett faktum. 

Efter matchen hyllades det finska landslaget av 15 000 finländare – i Stockholm. I Finland blev firandet förstås ännu större och hundratusentals människor var ute på gatorna i Helsingfors när laget åkte i kortege genom stan. 

Bor i Thailand

Efter framgångarna med Finland fortsatte Curre som tränare på olika nivåer,
i Hannover, Mälarhöjden, Lettlands landslag samt två finska elitklubbar,
Ilves och Jokerit. 

I dag är Curre Lindström 80 år och bor i Hua Hin i Thailand tillsammans med sin 38 år yngre sambo Wannarot.

Curre har i en intervju med Expressen öppenhjärtigt berättat om många svenskars negativa inställning till Wannarot. Hon har också haft svårt att få inresetillstånd till Sverige.

– Många tycker att jag är en snuskgubbe, som har en ung thailändsk sambo. Det är som om det i Sverige måste skilja två år mellan man och kvinna. 

Mats Taxén