Tornedalen har minsann en egen flagga. Och så här ser den ut. Som det anstår denna tvåspråkiga del av landet har den en färgsättning som utgör en jämlik blandning av både det svenska och det finska; det gula och det blå från Sverige, det vita och det blå från vårt östra grannland Finland. Men det är inte bara flaggan som utmärker sig i detta område. I Tornedalen har man också ett helt eget språk – meänkieli.
När Norrbottens legedariske landshövding Ragnar Lassi-nantti en gång skulle checka in på ett hotell i Malmö och fyllde i gästkortet frågade portieren honom om hans födelseort Pello låg i Sverige eller Finland. Lassinantti svarade då att ”Pello alltid legat i Sverige, vilket man inte kan säga om Malmö…”
Icke desto mindre har Tornedalen i Norrbotten, där Pello är en av många orter, upp emot 70 000 invånare vars modersmål är en variant av finska, meänkieli eller särskrivet meän kieli (=vårt språk).
Sedan år 2000 är meänkieli ett inhemskt officiellt minoritetsspråk i Sverige tillsammans med samiska, romani chib, jiddisch och det svenska teckenspråket.
Men den statusen har tornedalingarnas språk inte alltid haft. Särskilt skolmyndigheterna i Sverige gjorde länge sitt bästa för att tränga ut den så kallade tornedalsfinskan ur undervisningen – delvis av försvarspolitiska skäl. Fram till 1957 var det förbjudet för skolbarn att tala meänkieli på rasterna.
Efter 1809 års krig mellan Sverige och Ryssland, då Finland blev ett ryskt storfurstendöme och en ny nationsgräns drog i Torne älv, har det finska språket på den svenska sidan distanserat sig något från standardfinskan och blivit mer svenskklingande. Till exempel heter handduk ”hantuuki” på meänkieli och ”pyyheliina” på vanlig finska.
Bo Pettersson
