Det började med ett diskbråck för 15 år sedan. Under ett år plågades Sören Kjellkvist av svåra smärtor. Till slut blev han bättre, men livskrisen förändrade Sören. Nu vill han förverkliga äventyrsdrömmarna han närt under tiden som konvalescent. En av dem tänker han förverkliga i vinter – en roddtur från Portugal till Västindien.

Sören Kjellkvist, 47, är äventyraren som har självspäkning som signum. Åtminstone känns det så efter en titt i meritlistan. Bland annat har han paddlat längs hela Norges kust utan medhavd mat eller pengar, samt överlevt 50 dagar i fjällen på ätbart han kunde finna i naturen. Det är alltså knappast all inclusive när Kjellkvist är i farten – snarare ”none inclusive”. Norgeäventyret startade han med en lätt övervikt och avslutade det 13 kilo lättare. 

Den långa rodd han och en kompis nu planerar innefattar emellertid medhavd mat, vilken kan behövas. Halva tiden i båten handlar om hård rodd medan andra halvan handlar om återhämtning, förhoppningsvis i form av sömn. 

– Ro och vila är vad livet på båten kommer bestå av, berättar Sören, som började drömma om atlantrodden för tre år sedan.

Udda kontaktannons

Som alltid när det gäller extrema projekt är valet av en lagkamrat viktig. Att leva under svåra förhållanden i tre månader kräver sin man – eller kvinna. Trots att han har ett nätverk med äventyrare valde Sören att via ”kontaktannons” sondera marknaden. ”Kontaktannonsen” innehöll inte de vanliga ”mysiga hemmakvällarna” utan uttryckte rakt på sak vad som väntade: 

”Man eller kvinna söks till farofylld resa i liten roddbåt över Atlanten. Ingen lön, sova och ro i tvåtimmars skift dygnet runt, tryckande hetta, svåra saltsår, öppet hav och fri horisont månader i sträck, upp till tio meter höga vågor, ständiga faror, ingen garanti för välbehållen hemkomst. Möjlig egen ära och förhöjd självkänsla vid händelse av framgång.”

Till slut föll valet på Måns Kämpe – en kollega på det dataföretag där Kjellkvist arbetar. Nu tar de båda kompanjonerna tjänstledigt från jobben framför dataskärmen för att i stället slita med åror i salta vindar.

– Det viktigaste under en oceanrodd är att personkemin stämmer, och den vet jag att den funkar i och med att Måns är en gammal vän, berättar Sören.  

Någon dununge är inte Kämpe heller; han är liksom Sören en van äventyrare även om han främst sysslat med bergsbestigning. Sedan de bestämde sig för projektet har de rott till Åland ihop, samt en sväng i riktning Visby då de emellertid vände i förtid. Två personer från företagen som sponsrar projektet hade inte tid att vänta när vädret sinkade resan.

– Det är viktigt att ha gjort några rejäla test tillsammans innan det blir riktigt allvar. Nu vet jag i alla fall att Måns inte kommer att ligga och spy i förpiken, säger Kjellkvist.

Oceanroddare tillhör de mer utsatta äventyrarna. Ute på havet har de bara sig själva att lita till. Det finns inga mataffärer, inga läkare, inga apotek och inga möjligheter att skydda sig för vind och vågor. 

Viktigt med vatten

Båten, som är 7,30 meter lång, har ett lastutrymme i fören och ett sovutrymme i aktern. Maten kommer bestå av så kallade mjukkonserver: ”Hälften så dyra, dubbelt så goda och dubbelt så tunga som vanliga konserver, men å andra sidan slipper vi ta med vatten att blanda ut exempelvis frystorkad mat med”, förklarar Sören.

Trots det lär det gå åt en hel del vatten. Värmen kommer tidvis vara tryckande. För ändamålet har Sören och Måns två avsaltningsmaskiner med sig. En elektrisk som kan producera 30 liter vatten i timmen, samt en där vattnet pumpas för hand och där kapaciteten är betydligt mindre. 

– Samtidigt är den handpumpade extremt slitstark, och livsnödvändig om den elektriska skulle gå sönder. Vi måste helt enkelt ha med den som backup, förklarar Sören.

Samma sak gäller årorna. Förutom det ordinarie paret har de med sig tre reservåror.

Säkrare nu än det var förr

Andra problem är svårare att gardera sig emot. Stormar är alla sjöfarares skräck; för små farkoster är även valar och tappade containrar från lastfartyg orosmoment. Långfärdsseglaren Steve Callahans båt sjönk 1981 efter vad som troligen var närkontakt med en val; han överlevde sedan 76 dygn på en räddningsflotte innan han plockades upp utanför Guadeloupe i Västindien. Något liknande hoppas Måns och Sören slippa, men de är förberedda.

– Såklart har vi en räddningsflotte med oss. Dock har den tekniska utvecklingen gjort det hela betydligt säkrare i dag, menar Sören som dagligen kommer rapportera från rodden via social medier.

Utrotningshotad val

De båda äventyrarnas färd startar i den sydportugisiska staden Lagos i december. Därifrån styr de kosan mot Kanarieöarna för att bunkra upp. Sedan ändrar de kurs och styr nästan rakt västerut. Om allt går väl angör de ön Antigua i mars.

Som en röd tråd genom Sören Kjellkvists olika projekt går hans miljöengagemang. Han är mån om att vistelsen i naturen ska lämna så få spår som möjligt. Som samarbetspartner på atlantrodden har Måns och Sören därför miljöorganisationen Coalition Clean Baltic. Förutom uppdateringar på sociala medier om själva rodden kommer de att skriva om den utrotningshotade östersjötumlaren.

– Både Sören och jag är djupt engagerade för livet i haven, och vi känner att det är fruktansvärt att den enda valen
i Östersjön är hotad. Därför tillägnar vi vårt äventyr den här viktiga frågan, berättar Måns Kämpe.

Björn Schüberg