Vad har en ungrare född på 300-talet med den svenska Mårtensgås-traditionen att göra? Seden att fira gåsfest i november har mycket gamla anor, och ursprunget finns att söka hos ett av katolska kyrkans mest omtyckta helgon.

Martin av Tours föddes 316 i nuvarande Ungern. Redan då han var runt tio kände han en kallelse att bli präst och började uppsöka den lokala kyrkan. Hans föräldrar såg inte gillande på hans kallelse och när han var 15 skickade hans far iväg honom till den romerska armén. Där placerades han som kavallerist i Frankrike, något som kom att påverka honom på ett omvälvande vis, i alla fall om man får tro helgonlegenden: 

En dag kom en frusen och illa klädd tiggare fram till honom. Martin, som tyckte synd om tiggaren, tog snabbt fram sitt svärd, klöv sin egen mantel mitt itu och gav ena halvan till tiggaren. Samma natt drömde han om Kristus, som uppenbarade sig för honom i den halva mantel som han gett till tiggaren. Det var naturligtvis Jesus själv som kommit till honom, i skepnad av en tiggare, och som nu uppenbarade sig för honom för att bekräfta att Martin gjort en betydelsefull gärning. 

Gömde sig bland gässen

Oavsett vad som egentligen hände den där natten så lät Martin döpa sig kort därefter. Han beslutade sig också för att han inte skulle bära vapen mer. 

Det gick inte hem hos den romerska armén. Han anklagades för feghet och fängslades och när han till sist släpptes och återvände hem började han söka efter sin kallelse. 

Till sist återvände han till Frankrike, där han blev lärjunge åt biskop Hilarius av Poitier. Han blev så populär att han en dag år 371 kallades till biskopssätet i Tours. Martin ville dock inte alls inte bli biskop, utan gömde sig. 

Och det var just valet av gömställe som kommit att skapa den festivitet som i Sverige kallas Mårtensafton. Martin gömde sig nämligen bland en grupp gäss. Helgonlegenden berättar att gässen kacklade och avslöjade hans gömställe så att han till sist ändå blev biskop – dock mot sin vilja. 

Den ofrivillige biskopen kom att bli en omtyckt man, mycket på grund av sin barmhärtighet mot de svaga i samhället. Han lär också, likt de flesta andra helgon, ha utfört mirakel och botat sjuka och döende. 

Hur det ligger till med den saken kan man diskutera, men hans livsgärning ansågs åtminstone av kyrkan vara av det slag att han förtjänade att bli upphöjd till helgon. Han är också det första helgon som inte led martyrdöden. I stället dog han en naturlig död i november 397, och begravdes den 11 i samma månad i Tours. Eftersom den dåvarande fastan före jul började just vid tiden för Martins död kom den att kallas ”Martinfastan”. Kvällen innan fastan inleddes firades Martindagen, och med anspelning på hans försök att gömma sig bland gässen blev det snart tradition att servera just gås på Martindagen. 

Främst i Skåne

Seden att fira gåsfest till minne av Martin av Tours spred sig från Frankrike till Tyskland och därefter norrut, ända till Sverige, där det folkliga namnet på helgonet var Mårten. 

Under medeltiden var Martinfesten en av de stora tilldragelserna i Sverige och det sägs att självaste drottning Kristina tillhörde dem som gärna serverade gås på Martins afton, den 10 november.

Mot mitten av 1800-talet hade gåsuppfödningen minskat i stora delar av Sverige. Gässen kunde inte längre beta på byarnas gemensamma marker, men i de södra delarna av landet kunde de fortfarande finna bete på stubbåkrar och sanka sjöängar. I dag förknippar vi Mårtensgås främst med Skåne, där gåsfesten ännu firas med besked.

Vad innehåller då den traditionella gåsmenyn? Det beror faktiskt på hur långt tillbaka i tiden man går. Fram till mitten av 1800-talet serverades som regel lutfisk till förrätt och risgrynsgröt till efterrätt. Den meny vi i dag kallar klassisk – med svartsoppa till förrätt och skånsk äppelkaka till dessert – skapades av en krögare på ­Piperska muren i Stockholm någon gång på 1850-talet. 

Bitte Assarmo