På en hylla i ett privat litet bandymuseum i Uppsala ligger Sven ”Sleven” Säfwenbergs skridskor med skenor fastskruvade i ett par kängor. Sleven är en av den svenska bandyhistoriens mest minnesvärda profiler. Detta trots att hans långa elitkarriär ligger så långt tillbaka som 1914–1934.

Sleven var målvakt och är den enda bandyspelare som fått Svenska Dagbladets guldmedalj, efter att hans klubb IFK Uppsala slagit Karlstads-Göta med 11–1 i SM-finalen 1933.

Kan man verkligen få bragdguldet efter ett SM-guld? I dag tycker vi det är mycket märkligt.  Men för det första var bandy en mycket viktigare sport då än i dag och för det andra fanns en lång bakgrundshistoria. 

IFK Uppsala var i början av seklet Sveriges främsta bandyklubb och hade vunnit SM-guld fyra gånger innan Sleven blev ordinarie i A-laget 1914. 

Med Slevens storspel i målet vann IFK hela sex raka SM-guld, till och med 1920. 

Men sedan började det gå sämre. Sleven skriver i sina memoarer från 1936 att IFK spelade med samma lag hela tiden, och när konkurrenterna hittade nya unga stjärnor blev IFK:s spelare för gamla. Under 20-talet hamnade IFK allt längre ned i tabellen och 1931 bar det sig inte bättre än att man åkte ur högsta serien. 

Då tog Sleven över som ansvarig i klubben, trots att han fortfarande spelade. Han hittade nya unga spelare och skapade ett nytt lag. Efter bara en säsong var laget tillbaka i högsta serien och väl där blev det direkt SM-final och alltså seger med 11–1. Det var Slevens arbete på och utanför plan, som belönades av bragdjuryn. Svenska Dagbladets tidigare sportchef Sune Sylvén skriver i boken Bragdguldet att juryn ”den här gången avvek från huvudlinjen att bara bedöma det gångna året. I själva verket belönades ett långt och berömvärt ledarskap.”

Sleven blev också landslagsman och spelade 15 gånger för Sverige, vilket låter lite. Men på den tiden var det sällan mer än en landskamp per säsong. Han blev bandyns första ”stora grabb”.

Det märkligaste är kanske att han spelade en ishockeylandskamp, vid EM 1921, och blev Europamästare.

”25 år i buren” heter Slevens självbiografi och börjar med några fantastiska meningar: ”Den 21 maj 1898 såg jag dagens ljus för första gången. Denna för mig ganska viktiga händelse inträffade på Svartbäcksgatan 2 i Uppsala. Jag var den yngsta i en syskontrio, som så småningom växte ut till en oktett”.

Han var son till grosshandlaren CA Säfwenberg och hans hustru Mimmie. Han fick en uppfostran utan stora krav, men berättar i memoarerna ändå om att han som 16-åring arbetade som springpojke i en speceriaffär.
”Där hade jag för 5 kronor i veckan fullt upp att göra från 7 på morgonen till 7 på kvällen”.

500 priser

Då hade Sleven sedan länge fastnat för idrott och sysslade med allmän idrott (som nu kallas friidrott), simning, fotboll, bandy och segling. Totalt efterlämnade han över 500 priser i alla dessa sporter. Bandyn blev hans favoritsport, men eftersom säsongen på den här tiden bara var ett par månader hann han med mycket annat.

Och inte bara idrott. Han var mycket mångsidig och tillbringade flera månader om året utomlands med både nöjesresor och arbete. Han blev bekant med den tidens idrottskändisar som Fotbollförbundets ordförande Anton Johansson och Idrottsbladets ägare Torsten Tegnér.

Han bodde i Prag och Berlin och andra städer på kontinenten under långa perioder. När han var utomlands skrev han om idrott i flera tidningar, bland annat Dagens Nyheter. 

Klubben sa nej

1916 var Sleven i Berlin, när bandysäsongen startade. IFK Uppsala förlorade den första matchen mot Hammarby med 7–3 och Sleven telegraferade att han kunde komma hem om klubben betalade resan. Men IFK sade nej och Sleven funderade på att helt sluta spela. 

”En annan svensk klubb erbjöd sig att betala min hemresa samt dessutom lägga en summa emellan. Jag låg sömnlös och grubblade, men tackade nej. Men jag kunde inte stanna i Berlin. Jag lyckades låna ihop respengar, och så stack jag hem till gamla kära Uppsala och Kamraterna igen. 

Den resan ångrar jag aldrig, ty den blev den betydelsefullaste och lyckligaste jag någonsin gjort. På den resan träffade jag nämligen den kvinna, som senare skulle bli min hustru. Det var kärlek vid första ögonkastet.” Kvinnan han gifte sig med hette Greta Charlotta Yström. 

Några år senare beslutade sig Sleven för att slå sig till ro, och siktade på att bli sporthandlare. Han gick Påhlmans handelsinstitut i Stockholm, och fick sedan jobb i en sportaffär i Gävle.

Efter att Sleven blivit upprörd över de dåliga bandybollarna beslöt han att tillverka egna. Han blev bollfabrikör och tillverkade under många år de bollar som användes i alla serier,

Trots detta gick firman inte alltid så bra, och på det nämnda museet i Uppsala finns ett brev, där Sleven frågar ägaren av Upsala Färghandel, lagkamraten i IFK Uppsala Einar Lindqvist, om han kan låna honom pengar för att betala en skuld på 7 000 kronor. 

Vidskeplig

Sven ”Sleven” Säfvenberg går också till historien för sin vidskeplighet och speciella vanor – eller ovanor. Han ärvde sin mössa och sina benskydd från sin företrädare i målet i IFK Uppsala, och dessa hängde med i alla år. Det gällde också den grå luggslitna ylletröja han spelade i. Mössan hade han alltid på sig när han kom till matcherna, under matcherna och när han åkte hem. Han vägrade att ta av sig den, då var han säker på att laget skulle förlora.

Vid en match i Helsingfors gick riksmarskalken, general Mannerheim, runt och hälsade före matchen. Men inte ens då tog Sleven av sig mössan. Men han klarade sig genom att göra honnör.

Sleven skriver i sin bok om utrustningen: ”Man har många gånger frågat mig varför jag aldrig använder rörskridskor, och jag har alltid svarat att man naturligtvis ska använda de bästa tills bud stående hjälpmedlen. Ett faktum är emellertid att vanliga skridskor medgiva betydligt större rörlighet än rör. 

Benskydden ska sluta strax under knät och icke 1–1,5 dm ovanför, som de flesta målvakter vill mena. I stället använder man tjocka knäskydd av filt, som man applicerar under strumpan. Handskarna ska vara så tunna som möjligt och så stora att skinnet icke stramar inne i handen då bollarna lätt studsa.”

Sleven Säfwenberg levde och dog för bandyn. Han var bara 51 år gammal när han 1950 segnade ned och avled under en match i Gävle mellan Forsbacka och Selånger. 

Mats Taxén