1931 gick Public enemy upp på de amerikanska biograferna. Men i Sverige blev filmen helcensurerad och hade inte premiär förrän 1977, 46 år senare. 

Public enemy betraktas som den första riktiga gangsterfilmen och som än i dag har stark inverkan på filmkonsten.

Public enemy skapade mallen för hur handling, dialog, skådespeleri och realism skulle hanteras för att skapa en riktigt spännande filmupplevelse. Det arv den lämnade efter sig lever vidare än i dag. 

Huvudrollerna spelades av James Cagney och Jean Harlow och för regin stod William A. Wellman. I filmen får man följa hur en ung man från fattiga förhållanden stiger allt högre i graderna i den undre världen i förbudstidens USA. Landet var enligt lag helt torrlagt åren 1920–1933 och ­alkoholförbudet var rena guldgruvan för kriminella. Manuset var baserat på en icke-utgiven roman, Beer and Blood, skriven av två journalister som personligen bevittnat de vilda gangsterkrigen i Chicago, där Al Capone till slut segrade. 

Filmen gjorde James Cagney till stjärna över en natt och samma år släppte Warner Brothers en annan berömd gangsterfilm, med Edward G. Robinson i huvudrollen, Little Caesar. Nog för att det gjorts filmer om kriminalitet tidigare, där de kriminella ofta framstod som diffust markerade skumrasktyper, men Warner Brothers införde helt nya grepp. Man gjorde stjärnor inte bara av James Cagney utan även av namn som Edward G. Robinson, Humphrey Bogart och George Raft. Filmerna räddade också Warner Brothers ur en formsvacka. Filmbolaget hade haft svårt att konkurrera med MGM, Universal och de andra filmbolagen på 1920-talet. Tills så en av bröderna Warner beslöt att satsa på en ny uppfinning, ljudfilm. Och 1927 släppte man den första filmen med synkroniserad musik och dialog, Jazz Singer, med Al Jolson i huvudrollen. Nu började vinden vända. Men det var de hårdkokta filmerna som riktigt befäste bolaget. 

Michael Dee