Alma Braathen var under närmare 40 års tid en av förra århundradets främsta journalister i Sverige. Hon dog i cancer, endast 61 år gammal, i Sundsvall 1967 efter att ha levt ett spännande liv som luffarturist och journalist.
Alma blev först uppmärksammad för sina reportageresor i Europa under 1930-talet. Under andra världskriget var hon krigsreporter i Finland och Norge. Alma Braathen skrev främst sociala reportage som skildrade verkligheten för människor, allt ifrån samers och nybyggares liv i Sverige till beduiners levnadsvillkor i Orienten.
Alma beskrev sig själv som en journalistisk luffarturist och hennes första bok, som gavs ut 1929, fick titeln Som luffarturist i Orienten.
Nästan bortglömd
Eftersom Alma var kvinnlig journalist bland mängder av män på tidningarna fick hon inte riktigt den uppmärksamhet som hon borde ha fått.
Alma Braathen var dock en av Dagens Nyheters främsta journalister under åren 1940 till sin död 1967 under signaturen ”Brodjaga”, ordet är ryska och betyder luffare, vagabond. Tyvärr fick Alma jobba i skuggan av den mer kända kvinnliga journalisten Barbro Alving, signaturen Bang, som också jobbade på Dagens Nyheter.
Alma var född i Gällö i Jämtland 1906 men flyttade till Aln-ön utanför Sundsvall, där hennes far Olaf Braathen blev sågverksdisponent på Hovids såg. Hon växte upp i en lugn herrgårdsmiljö en bit från sågverket och såg inte speciellt mycket av arbetarnas liv och villkor. Men hon blev varse att även de rika kunde drabbas av sämre tider när sågverksdöden kom och hennes far gjorde konkurs 1921.
Under barndomen var Alma en pojkflicka som kallades för ”Vilden” både hemma och i skolan. Hon var den modigaste när det jumpades på isflak i Alnösundet och den främsta kälkåkaren.
Samhällsintresserad
När hon skulle fortsätta sina studier på Flickskolan, Läroverket för flickor, åren 1915-1922 inne i Sundsvall flyttade hon till sin mormor, som bodde i ett elegant stenhus på Storgatan. Hon hade blivit intresserad av samhällslivet och fick möjlighet att skriva artiklar för Sundsvalls Tidning 1924-1925.
Alma kom sedan att fortsätta sina studier 1926 på den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som skapats av ledande feminister. Hon blev då också skribent i deras veckotidning Tidevarvet. Alma kände för sociala frågor och bestämde sig för att utbilda sig vid Socialinstitutet i Stockholm åren 1927-1928. Men hon jobbade också som frilansjournalist parallellt med studierna och skrev mycket om människors sociala villkor och jobbade bland annat för tidskriften Hem i Sverige.
Efter att hon tagit sin examen den 14 juni 1928 ville hon vila upp sig och fundera på framtiden. Tillsammans med en väninna gjorde hon en utlandsresa denna sommar som skulle forma hennes framtid som blivande journalist.
I början av juli 1928 reste väninnorna iväg med en lastångare till staden Savona i Ligurien i norra Italien. De unga kvinnorna besökte sedan kulturellt intressanta städer i Italien som Neapel, Rom och Florens. Det var meningen att väninnorna skulle avsluta resan i mitten av augusti med att besöka Venedig för att sedan ta tåget därifrån och resa hem. Men Alma protesterade, hon ville uppleva mera när hon kommit så här långt – hon ville till Orienten, som hade fångat hennes intresse.
Äventyret lockade
Alma lämnade det mesta av sin packning; redan nu följde hon sitt kommande valspråk som hon fått från samerna:
”Man skall inte äga mer än vad man kan ta med upp i en björk”.
Hon köpte sig en tredjeklassbiljett på Orientexpressen och reste till Aten, där hon stannade i tre veckor, njöt av kulturen och samtal med intressanta människor från världens alla hörn som hon träffade.
Trots dåligt med pengar och drabbad av febersjukdomar fortsatte hon ensam en resa i Orienten. Där träffade hon beduiner och besökte basarer.
Alma reste sjövägen till Palestina och besökte de heliga platserna där. Sedan fortsatte hon till Damaskus i Syrien, där hon levde med en arabfamilj för att lära känna deras kultur och levnadssätt. De hade lovat henne gratis boende, men när hon skulle resa krävde de plötsligt en stor summa pengar som hon inte hade. Alma blev tvungen att lämna dem i all hast och fick plats i en bil utan bromsar som tog henne till Beirut i Libanon. Hon liftade vidare och kom så småningom till Egypten.
I Kairo kom barndomens ”vilde” fram igen då hon bara måste klättra uppför Cheopspyramiden. Här hade hon nytta av kunskapen att som barn ha klättrat uppför skorstenar på Alnöns sågverk. Hennes omtumlande resa i Orienten slutade sedan i Konstantinopel (dagens Istanbul) då hon kände sig tvungen att resa hem och fira jul och nyår med de oroliga föräldrarna och syskonen.
Nästan alltid spännande
Väl hemma började hon sammanställa sina intryck av resan till tidningsartiklar i början av 1929 och senare kom hennes debutbok Som luffarturist i Orienten. I boken säger hon:
”Då man reser som luffarturist, blir man utan vidare ceremonier en del av de miljöer, som man kastas in i. Man möter så många verkliga människor, man lär sig förstå deras tänkesätt och det är nästan alltid spännande”.
Från 1929 och framåt blev det journalistiken som gällde och hon satte samtidigt det här med familj och barn åt sidan, något som inte gick att kombinera på den här tiden.
Alma började som frilans för att sedan fortsätta med ett medarbetarskap i den kristna Svenska Journalen 1935-1938.
Bland reportage från tidigt 1930-tal märks hennes skildringar av det stalinistiska Sovjetunionen.
På teater med Josef Stalin
Det var ytterst få västliga journalister som fick tillträde till det landet på den tiden men Alma lyckades med konststycket 1931, detta efter att hon hade fått bra kontakt med ett kvinnligt befäl som hon skulle intervjua på ett ryskt fartyg på besök i Stockholm.
Befälet lät henne följa med till Leningrad, och sedan åkte Alma vidare till Moskva, där hon hade turen att träffa den ryska socialisten och feministen Aleksandra Kollontaj. Tack vare kontakten med ”Madame Kollontaj”, som var Sovjetunionens minister i Stockholm, fick Alma möjligheten att göra intressanta reportage.
Det var Kollontaj som gav Alma namnet ”Brodjaga”, som Alma sedan kom att använda som sitt journalistnamn. Under tiden i Moskva intervjuade hon bland annat författare och den inflytelserike filmregissören Sergej Eisenstein. Alma lyckades också få tillträde till en sluten teaterföreställning i sällskap med Josef Stalin och andra höga tjänstemän i regeringen. Alma förfasades över den blinda tron på Lenin och framför allt Stalin, som var som gudar för de ungdomar hon träffade.
Till skillnad från andra utländska journalister fick Alma genom sin kontakt tillstånd att resa omkring ganska fritt i Sovjetunionen, där hon tog sig fram på alla möjliga sätt. Hon besökte kollektivjordbruk och samlade in fakta om kvinnors situation i landet. Alma reste också till Gammalsvenskby i Ukraina.
Efter hemkomsten till Sverige skrev hon flera reseskildringar som både tog upp dåliga och bra saker i Sovjet. Det negativa irriterade dock ryssarna, så Alma blev ett namn hos den ryska säkerhetstjänsten GPU. Det skulle dröja till 1960-talet innan hon åter kunde göra resor i Sovjet, då till Sibirien.
Rapporterade från kriget
Under andra världskriget gjorde hon uppmärksammade reportage från finska vinterkriget och striderna i Nordnorge. Dessa slogs upp stort i Dagens Nyheter. Hon rapporterade om de hårda striderna i Nordnorge, om tyskarnas tvångsevakuering av Finnmark och om förhållanden i krigsfångeläger.
Hennes artiklar hör till det bästa som skrevs i Sverige om kriget i Finland och Norge. I en berättelse skildrar Alma hur hon vandrar över ett slagfält med döda finnar och ryssar. Hon får till och med läsaren att känna lukten från liken och så höjer hon temperaturen i texten och får läsaren fångad genom att notera en detalj som hon var så bra på. Hon berättar hur hon ser ett brev med spretig barnstil sticka ut ur fickan hos en död rysk soldat.
Återvände till Orienten
Efter andra världskriget kom Alma ”Brodjaga” Braathen att återvända till Orienten, där hennes journalistiska reportageverksamhet hade börjat 20 år tidigare. Precis som efter den första resan sammanställde hon en bok med titeln Blå lyckofågel i Orienten, som kom ut 1949.
I början av 1946 flyttade Alma ihop med kollegan och vännen Karin Schultz, radiokritiker på Dagens Nyheter. De bodde i en lägenhet centralt i Stockholm och dit flyttade 1951 den 12-årige pojken Karl Östen från Tärna i Västerbotten som Alma adopterade. De hade träffats redan 1949 när Alma besökte fjällvärlden och gjorde reportage om fjällvärldens skolbarn. På 1950-talet blev det kortare resor i Europa tillsammans med den adopterade sonen.
Under 1960-talet följde längre ensamresor igen bland annat till det fria Algeriet. Den sista resan gick till Sibirien på hösten 1966, året innan hon avled. Alma gjorde då en resa som hon drömt om länge: en resa på den transsibiriska järnvägen.
Tyvärr har det ännu inte publicerats någon sammanfattande bok med Alma Braathens resereportage och artiklar. Hennes två böcker från 1929 respektive 1949 med resereportage har inte återutgivits och finns endast att låna på ett fåtal bibliotek i landet. Däremot finns det en gedigen biografi av historiedocenten Birgit Petersson om Alma Braathen, Brodjaga – Luffare och journalist (Gidlunds, 2014).
Sven-Åke Henriksson
