Det var inte precis ett jobb för veklingar eller morsgrisar att vara järnvägsbyggare. Rallare ­brukade man kalla dessa ofta äventyrslystna karlar som reste land och rike runt för att delta i utbyggnaden av järnvägen under 1800-talets senare hälft fram till andra världskrigets utbrott. Historiskt sett gjorde rallarna en banbrytande insats – de byggde upp grunden för Sveriges framväxande industrisamhälle.

Rallarna i Sverige var kända för att vara bäst i världen på att bygga räls. Många unga svenskar, som emigrerade till USA under 1800-talet för att skaffa sig ett nytt bättre liv, blev också rallare och fick ett rykte om sig om att alltid vara pålitliga och outtröttliga arbetskarlar. ”Ge mig bara några svenskar och ordentligt med snus, så ordnar sig allt”, brukade rallarbasarna säga på de nordamerikanska järnvägsbyggena. Det var beröm som hette duga.

Men vem som var bäst på att dra järnväg genom ödemark och väglös oländig terräng eller heta öknar
i Nordamerika kan man nog diskutera. När den amerikanska järnvägen började byggas på 1800-talet var det ofta skickliga kineser som stod för de hårdaste och farligaste jobben, inte minst när det gällde att spränga berg och att bygga tunnlar. Kineserna har ju genom historien varit skickliga och väl kända för att kunna hantera fyrverkerier och explosiva ämnen.

Andelen heltidsanställda rallare var begränsad. Det var vanligt att den som ”gick på rallen” i stället var någon form av daglönare som sökte sig till järnvägsbyggen för att få bättre betalt. 

Hur många som verkligen jobbade som rallare är oklart, men det torde röra sig om tiotusentals män under epoken mitten av 1800-talet fram till första världskrigets början. Statsmakterna i Sverige gav klartecken för statlig utbyggnad av järnvägen år 1853.

Rallarna var en brokig samling karlar, hårdföra män från alla delar av vårt land, med olika dialekter och sedvänjor. En stor del av dessa män rekryterades från de…