Ett framträdande i Hylands hörna gjorde honom till rikskändis. Året var 1969 och under det kommande decenniet blev Stefan Demert ett av de största namnen i den svenska visvågen.

Carl Stefan Demert föddes den 15 december 1939 i Nyköping. Från Nyköping gick färden till Stockholm, först Hägersten och sedan Hammarby, där han var fast rotad i många år. 

Som ung var han litograf­lärling, och tog samtidigt kvällskurser i teckning vid Konstfack, men senare började han ägna sig åt att uppträda som trubadur.  Till en början uppträdde han bland annat på ispråmen Storken i Stockholm. 

Storken började som jazzklubben The Stork Club 1962. Då låg pråmen förlagd i Blackeberg
i nordvästra Stockholm, men samma höst flyttades den till Smedsudden på Kungsholmen. Ganska snart därefter började man komplettera jazzmusiken med olika visframträdanden och snart blev Storken något av ett centrum för den växande svenska visvågen. 

Här uppträdde exempelvis storheter som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Git Magnusson och Ewert Ljusberg – och 1966 dök alltså även Stefan Demert upp på scenen.

Balladen om myran

Det stod redan då klart att Stefan Demert besatt en alldeles särskild kvickhet och humor. Hans stora intresse för litteratur och filmkonst inspirerade honom – bland hans favoritförfattare fanns såväl Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf som Slas. 

För en större publik blev han känd efter att han uppträtt på Folkparkernas Artistforum i Eskilstuna under hösten 1969. Han framförde då den numera klassiska Emancipationsvisan, om Emma Karolina Magdalena Makadam, vilket ledde till kontrakt på fler spelningar och ett framträdande i Hylands hörna. 

Efter framträdandet i Hylands hörna blev Stefan Demert snart ett namn på alla visälskares läppar. 1970 släppte han sin första lp-skiva, Visor för smutsiga öron. Plattan gjorde succé och flera av låtarna har blivit klassiker. Mest känd är kanske Balladen om den kaxiga myran:

”Jag uppstämma vill min lyra

Fast det blott är en gitarr

Och berätta om en myra

som gick ut att leta barr

Han gick ut i morgondiset

sen han druckit sin choklad

och försvann i lingonriset

både mätt och nöjd och glad

Både mätt och nöjd och glad” 

Som väl alla vid det här laget vet gick det inte så bra för myran, som berusade sig på de sista dropparna i en ölbutelj som låg slängd i skogen och därefter attackerade ett tuggummi. Visan slutar med följande visdomsord:

”Sorgligt slutar denna sången

Myran stretade och drog

Men kolossen höll en fången

Till han svalt ihjäl och dog

Undvik alkoholens yra

du blir stursk men kroppen loj

Och om du är född till myra

brottas aldrig med ett Toy

Brottas aldrig med ett Toy” 

Balladen om den kaxiga myran sammanfattar mycket av Stefan Demerts unika och odödliga visskatt. Humorn och de finurliga rimmen, melodierna  –  ibland käckt poppiga, ibland mjuka och stillsamma  – och de fängslande berättelserna bidrog till att göra Stefan Demert till en av de allra främsta visdiktarna och trubadurerna
i Sverige. 

Som få andra kunde han förvalta arvet efter bondkomiken efter forna tiders skillingtryck. 

Hans återkoppling till skillingtryckens pekoral blir tydlig
i Den stränge fadern och Visa från glesbygden. Den sistnämnda kan också ses som ett debattinlägg i 1970-talets diskussion om utarmningen av glesbygden, med nerlagda handelsbodar, indragna bussturer och bortrationaliserade postkontor  –  allt sammanfattat i en berättelse om en trasig keps. 

Bertil, Sven och SJ

1971 släppte han skivan Marsch på er alla pannkakor, med bland andra den uppmärksammade visan Bertil och Sven:

”Bertil och Sven dom är inte som andra

för Bertil och Sven dom älskar varandra

Dom bor i våningen intill vår

Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens ­kåkar

Det är inte så att dom stör och bråkar

men blotta vetskapen att dom finns

det gör en upprörd och arg till sinns”

Stefan Demert berättade om de båda männen ur en bigott grannes perspektiv och författaren Ola Larsmo skriver på sin blogg:

”Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun”.

Med på skivan var också klassikern Till SJ, ett inlägg i debatten kring Statens Järnvägars nedläggningar, där Stefan Demert skrivit svensk text till den amerikanska folkmusikern Elizabeth Cottens Freight train. Få svenska visor har fått ett sådant genomslag. 

Under 1970-talet turnerade Stefan Demert med gruppen Visor & Bockfot tillsammans med Björn Ståbi, Sid Jansson och sambon Jeja Sundström. Jeja, som tidigare gästsjungit en del på bland annat vispråmen Storken, började nu arbeta som musiker på heltid. 

Stefan Demerts och Jeja Sundströms artistsamarbete fortgick även efter att förhållandet tog slut.  De blev ett välkänt och omtyckt radarpar som släppte tre lp-skivor tillsammans. 

Folknöjet

Under några år på 1980-talet medverkade Stefan Demert i radioserien Folknöjet, som spelades in på Fryksås fäbodar
i Orsa. Att programmet spelades in just där var ingen slump –  trubadurerna Sid Jansson och Ewert Ljusberg, som ofta gjorde långa vandringar tillsammans, hade redan under 1970-talet besökt fäbodarna och lockats av platsens musikaliska traditioner, med allt från fäbodkullornas kulning till den folkmusik som kunde kopplas till platsen. 

Då föll det sig naturligt att även samla den svenska vis­eliten på fäboden  –  och inte bara den svenska, utan även den norska. 1984 gavs ett samlingsalbum ut med musik från serien, Folknöjet från Fryksås ­fäbod. 

År 2000 fick Stefan Demert ta emot Nils Ferlin-sällskapets trubadurpris. 2004 belönades han med Olrogstipendiet, ett pris som sedan 1997 delas ut på Ulf Peder Olrogs födelsedag till någon som främjat bevarandet och hågkomsten av Olrogs visor och musikaliska verk. Juryns motivering löd:

”Stefan Demert tilldelas stipendiet för sitt mångåriga engagemang för viskonstens bevarande och för sin produktion av texter och musik som roar och samtidigt gisslar företeelser
i samhället. Detta låg också Ulf Peder Olrog varmt om hjärtat
i hans visproduktion.”

Stefan Demert gick bort den 9 juli 2018 efter en tids sjukdom. 

Bitte Assarmo