Från mitten av 1940-talet till mitten av 1970-talet hörde böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran Bergendahl till den mest lästa svenska ungdomslitteraturen. En del av äran för framgången kan nog tillskrivas de suggestiva bokomslagen, de flesta och bästa skapade av de framstående illustratörerna Bertil Hegland och Ola Ericson.
De fiktiva unga deckarna var hjältar för generationer pojkar. Ja, även många flickor läste böckerna. Den första boken, Tvillingdetektiverna, kom 1944 och den sista i serien, Prinsess-mysteriet, gavs ut 1974.
Böckerna skrevs av Sivar Ahlrud, som var en pseudonym för författarna Ivar Ahlstedt (1916–1967) och Sid Roland Rommerud (1915–1977). Böckerna handlar om två rödhåriga, fräkniga tvillingar i 13-årsåldern som bor i det lilla samhället Vindsele i Norrland. De båda pojkarna är klassiska ”busgrabbar”, de är snälla men bråkar ständigt med varandra. Tvillingarna är inte speciellt förtjusta i skolan och hamnar ofta i trubbel.
”Skummisar”
Tvillingarna Klas och Göran har en sällsam förmåga att upptäcka ”skummisar”, vilket leder dem in på allehanda äventyr i både Vindsele och Stockholm. De besöker huvudstaden på många skollov för att hälsa på faster Hanna och kusinen Hubert som de kallar Hubbe, något som han inte gillar. Han är i 16- årsåldern och studerar på gymnasiet och kan betecknas som en plugghäst. En stor del av Huberts tid används till att uppvakta flickor, speciellt blondiner.
Huberts förhållande till tvillingarna är komplicerat. Trots att han är motvillig när det gäller att hjälpa sina släktingar från landet bidrar han till slut med kunskaper som löser mysterierna.
Han besöker ibland Klas och Göran i Vindsele och råkar då i konflikt med den inte alltför smarte Buster, ofta beroende på att Hubert imponerar på Vindsele-tjejerna.
Huberts mamma och tvillingarnas faster Hanna är en viktig person i böckerna. Hon är en för tiden modern yrkesarbetande kvinna. Hennes man är död och hon bor tillsammans med sonen Hubert på Östermalm. Tvillingarna gillar henne bland annat för hennes goda mat och de hjälper henne gärna med att diska.
Andra förekommande personer i böckerna är tvillingarnas föräldrar som oftast kallas för herr och fru Bergendahl, med fokus på pappan under det att mamman nästan inte nämns. En mängd andra karaktärer förekommer i böckerna, men de beskrivs vagt.
Tidsdokument
I dag är böckerna med namn som Tunnelbanemysteriet, Raketmysteriet och TV-mysteriet tidsdokument över den historiska utvecklingen i Sverige efter kriget fram till 1970-talet. Böckerna är i dag passé men fyllde en gång i tiden ett behov av äventyrslängtan hos ungdomen efter kriget. Tvillingdeckarna kom även ut som serietidning under åren 1973–74, 1979–81 och som serie i ett 30-tal dagstidningar under 1970-talet. En del av dessa ritade serier var förkortade versioner av böckerna, men det var också nyskrivna historier skapade av ”spökskrivare”.
När Ivar Ahlstedt dog 1967 fortsatte Sid Roland Rommerud själv att skriva böckerna fram till 1974. Efter Rommeruds död kom det i början av 1980-talet ut ytterligare fyra böcker om tvillingdeckarna, skrivna av andra författare under namnet Sivar Ahlrud. Sammanlagt gavs det ut 50 titlar under åren med Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, många av böckerna gavs ut i flera upplagor med nya omslag och uppfräschning av handlingen.
Journalister
Både Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud var från början journalister. Även om de är mest kända för sina böcker om tvillingdeckarna skrev de också andra ungdomsböcker och hade en imponerande bredd i sitt författarskap.
Ivar Ahlstedt föddes i Malmö, växte upp på Öland och studerade i Västervik, där han började 1935 på Västerviks-Posten. Så småningom kom han till Stockholms-Tidningen, men slutade efter några år och blev frilansjournalist för att senare börja skriva böcker och bli författare på heltid. Han skrev bland annat ungdomsböcker om Joel Söder och Sigge Flod & Co, men också radiopjäser, reseskildringar, romaner och noveller. Ivar Ahlstedt gav även ut böcker under flera namn som Jesper Klint, Mårten Vind, Ingela Ek och Marcus Ahl.
Sid Roland Rommerud växte upp i Vindeln och flyttade till Stockholm, där han verkade som journalist innan han blev författare på heltid. Redan 1933 gav han ut sin första bok Skatten på sommarön, som gavs ut av ett litet förlag. Han skrev allt från diverse vuxenlitteratur till barnböcker om Lille Pip och Humpe och Stumpe. Rommerud skrev ofta under pseudonymen Sven Rud eller Sid Roland. Redan på 1930-talet använde Rommerud den fiktiva orten Vindsele, efter hans uppväxtort Vindeln i Västerbotten. I serien om tvillingdeckarna blev orten också förebild för tvillingarnas Vindsele fastän inlandsorten där har flyttat till kusten och fått en hamn.
Träffades i Klara
Det berättas att Ivar Ahlstedt var något av en bohem, en pratsam och debattlysten herre under det att Rommerud var en lugnare och mera tillbakadragen man. De två frilansande journalisterna hade träffats i författarnas och poeternas Klarakvarter i Stockholm i början av 1940-talet och satt i slutet av andra världskriget och diskuterade allt elände, bland annat sin dåliga ekonomi. Diskussionerna ledde fram till att de fick för sig att de tillsammans skulle försöka sig på att skriva ungdomsdeckare för brödfödans skull, utan några konstnärliga ambitioner.
Ivar och Sid kom på att det skulle handla om busiga rödhåriga tvillingar som hamnade i mysterier som de löste. Tvillingdetektiverna skulle bli namnet på böckerna och de skulle innehålla både spänning och humor. Titlarna på böckerna hade oftast anknytning till något som nyligen hade hänt i samhället. Tv-mysteriet kom till exempel ut 1956, samma år som SVT började sända i Sverige.
Delade skrivandet
Författarna Ahlstedt och Rommerud ville inte skylta med sina riktiga namn på böckerna. De ville i stället ha ett nytt okänt författarnamn och provade olika kombinationer. Till slut blev det Sivar Ahlrud. De fyra första böckerna gavs ut mellan 1944 och 1947 på mindre kända förlag, tre på Lindqvists och en på Beckmans förlag. Från 1949 kom böckerna ut på det stora dominerande ungdomsförlaget B. Wahlströms, som insåg att dessa äventyrsböcker låg rätt i tiden.
Ahlstedt och Rommerud skrev de sex första böckerna tillsammans för att sedan från 1950 och framåt skriva var för sig, med något undantag. Det var i stort sett en jämn fördelning mellan författarna beträffande skrivandet. Både Ahlstedt och Rommerud skrev och förlade handlingarna till både Stockholm och det fiktiva Vindsele, även om Rommerud skrev mera om Vindsele.
Båda ger de en bra skildring av sin samtid i böckerna och berättelserna är rappt skrivna. Tvillingdeckarna var för många pojkar ett första steg in i böckernas värld. Trots att tvillingarna är torftiga som litterära figurer hindrade det inte ungdomen från att älska dem. De brydde sig inte heller om att litteraturkritiker och bibliotekarier dömde ut böckerna. Några kritiker menade ändå att det fanns humor i böckerna och att läsekretsen i de tidiga tonåren behövde dessa blodfria deckare som var bättre än översatt amerikansk ”smörja”.
Ökat intresse
Trots att böckerna om tvillingdeckarna var upplagda på samma sätt uppskattades de av sin läsekrets och såldes i över tre miljoner exemplar. Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud blev ändå inte speciellt rika på böckerna. Ungdomsförfattare tjänade som regel inte särskilt mycket på den tiden, fastän deras böcker gick ut i stora upplagor. Förlagen tjänade desto mera.
I dag ökar intresset för dessa böcker. Allt fler samlar på dem. Att de en gång blev så populära berodde nog främst på att det inte fanns så mycket förströelse för den tidens ungdom. I dag väntar de unga med spänning på att något nytt dataspel ska lanseras, på 1950-talet väntade de på att det skulle komma en ny bok med Tvillingdeckarna.
Sven-Åke Henriksson
