Om du ser en rovfågel sitta på en stolpe utmed vägkanten är det med största sannolikhet en ormvråk du ser. Ormvråken är en av de vanligaste rovfåglarna i den grupp som kallas ­hökartade rovfåglar – och som inte alls enbart består av de fåglar som har ordet hök i artnamnet. 

Det finns två stora grupper av rovfåglar, hökartade rovfåglar och falkar. När man beskriver släktskap mellan fåglar vill man placera dem som är så nära släkt som möjligt i samma grupp. Historiskt har man saknat de rätta kunskaperna och sorterat in fåglar som utseendemässigt liknar varandra under benämningen hökartade rovfåglar. Med en ökad kunskap, och möjligheter att se släktskap i fåglars dna, har man kunnat se att flera av de rovfåglar som ingår i samma grupp inte alls är nära släkt – och att falkar inte är släkt med andra rovfåglar överhuvudtaget. 

Det berättar Niklas Aronsson, fågelexpert och redaktör för tidningen Vår Fågelvärld och ofta anlitad av medierna när det gäller fågelfrågor. 

– Falken är närmare släkt med en gråsparv eller en domherre trots att den till det yttre liknar en duvhök. Att de utvecklats utseendemässigt lika beror på att de lever i liknande miljöer. Sen har vi fiskgjusen, som inte är släkt med någon annan fågelart. Det är en väldigt ursprunglig art med en helt egen utvecklingslinje, säger han.

Ryttlande tornfalk 

Det fem vanligaste rovfåglarna i Sverige är, förutom den redan nämnda ormvråken, sparvhök, tornfalk, duvhök, brun kärrhök och röd glada.

– Sparvhöken kan man se som ett litet modellflygplan som cirklar runt på himlen. Det är inte alltid folk reagerar på den eftersom den är så pass liten. Men den är vanlig och tittar man sig omkring kan man se den ganska ofta. Både sparvhök och ormvråk är vanliga i hela landet, berättar Niklas.

Tornfalken ser man ofta när man är ute och kör bil, då den ryttlar över en åker eller en vägren. Att ryttla är termen för när en fågel är stilla i luften och slår med vingarna, en förmåga som få fåglar besitter. 

– Det är i stort sett bara tornfalken och fjällvråken som gör det, säger Niklas.

Diskret hök

Duvhöken ser man inte lika ofta. Den är ovanligare än sparvhöken och dessutom betydligt mer diskret i sina levnadsvanor. Ibland kan man se den flyga förbi, men den förekommer nästan bara inne i skogar, där den jagar genom att sitta stilla och vänta in rätt tillfälle. Brun kärrhök är vanligare och kan framför allt ses i odlingsbygd där det finns våtmarker och där de bygger bo i vassen.

– Utmärkande för den är att den flyger väldigt lågt. Medan tornfalken flyger på 10–15 meters höjd och ormvråken på kanske 30–40 meter så håller sig brun kärrhök bara några meter över marken. Den flyger med ganska uppåtvinklade vingar och letar efter både gnagare, fåglar och groddjur, berättar Niklas.

Den bruna kärrhöken är släkt med blå kärrhök, som man kan se i Norrland, och med ängshök.

– Ängshöken är ovanlig, det finns bara något tiotal häckande par, främst på Öland, förklarar Niklas.

Röd glada ser man ofta i samband med att åkerjord brukas. Då flyger de över åkrarna i stora grupper och hittar sina bytesdjur bland de gnagare som skadats eller blivit förvirrade av jordbruksmaskinernas framfart. 

– Den har blivit väldigt vanlig. Det finns röda glador i en stor del av södra Sverige men även upp till Mälarområdet. Det är en av våra största rovfåglar, med en vingbredd på 140–165 centimeter. Det finns också brun glada men den är ovanligare, säger Niklas.

Flyttfåglar

De flesta svenska rovfåglarna flyttar söderut under vinterhalvåret. Vissa, som fjällvråken, nöjer sig med att flytta till södra Sverige, medan andra beger sig betydligt längre bort. 

– Bivråken, som lever av bin och getingar och deras larver, kan inte få tag i mat i Sverige under vintern så den flyttar till Afrika. En annan art som flyttar långt är fiskgjusen som tillbringar vintern i Västafrika. Ibland kan man se dem just under flyttningstiden, i augusti och september, förklarar Niklas.

Även våra två örnar, kungsörnen och havsörnen, ingår
i gruppen hökartade rovfåglar. Niklas Aronsson berättar att det har gått bra för båda arterna under de senaste decennierna, även om kungsörnen inte ökat lika mycket i antal som havsörnen. 

En annan rovfågel som återhämtat sig väl efter att ha varit hotad är pilgrimsfalken. Efter att det senaste århundradet varit hårt drabbad av miljögifter och intensiv jakt påbörjades på 1970-talet ett uppfödningsprojekt för att rädda den från utrotning. Sedan dess har den gått från omkring 15 till runt 200 häckande par. 

Bitte Assarmo