Hennan heter en by i Hälsingland, belägen 28 kilometer nordost om Ljusdal. År 1881 anlades Norra stambanan till Ånge varvid en järnvägsstation uppfördes på orten som då hette Välje, men som av Statens Järnvägsstyrelse fick namnet Hennan, identiskt med den stora insjö som från stationen sträcker sig norrut i tre mil ända upp till Ramsjö.
Genom järnvägen fick den sömniga lilla skogsbyn ett rejält uppsving i slutet av 1800-talet genom produktionen av träkol vid hundratals milor i det oändliga skogslandet. Kolet transporterades i godsvagnar till järnbruken i mellersta Sverige, där de användes vid järnframställningen i masugnarna.
Detta var mitt under den stora skogsskövlingens tid då resliga, utväxta furor i hälsingeskogarna fälldes med yxa och såg innan de på basvägar med timmerkälkar drogs till älvarna av hästar för att flottas till kustens sågverk.
För Hälsingland hade skogsruschen börjat på 1850-talet, då de stora skogsbolagen började att exploatera de stora skogarna som stått orörda sedan tidernas begynnelse. I betraktande av detta är det inte så underligt att bysmeden i Hennan, Anders Bergman, konstruerade och fick patent på timmersaxen år 1882, ett redskap som kom att betyda mycket för att underlätta skogsarbetet.
Svåra tider
För Hennans del betydde det en mekanisk verkstad med 20 anställda som årligen vid sekelskiftet hantverksmässigt tillverkade 10 000 timmersaxar.
Vid krigsutbrottet 1939 bodde i Hennan 500 invånare. Där fanns en väl fungerande järnvägs- och poststation samt två butiker som bedrev lanthandel. Under krigsåren på 1940-talet var järnvägstrafiken livlig med flera fjärrgodståg som möttes på stationen, många på natten.
Invånarna i Hennan var hemmansägare och torpare som under somrarna arbetade på sina ägor, på höstarna sysslade med kolning åt Skogens Kol AB i Kilafors och på vintrarna med skogsavverkningar åt skogsbolagen.
En del backstugusittare hade endast skogsarbetet att försörja sig på, vilket kunde innebära arbetslöshet under sommarhalvåret. En skogsarbetare måste slita hårt med sitt ackord för att tjäna tio kronor per arbetsdag.
Under krigsåren isolerades Sverige genom de minfält som tyskarna lade ut i Skagerrak, varför många viktiga och nödvändiga varor inte kunde importeras till svenska hamnar.
Flytande bränslen som bensin och fotogen blev stora bristvaror, liksom bildäck. Importerade livsmedel som kaffe, te, kakao och tobak blev ransonerade medan frukter som apelsiner, bananer och russin helt enkelt inte fanns på marknaden.
Ransoneringar infördes på praktiskt taget alla matvaror, även de som producerades inom landet samt på kläder och skor. Tillgången till livets nödtorft var knapp, särskilt i en skogsbygd som Hennan. De välbärgade kunde ordna det drägligt för sig genom att handla på ”svarta börsen”, men det var ingen framkomlig väg för de som bara tjänade tio kronor per dag.
Trekantsnycklarna
Dessutom var det kriminellt och straffbart, men det var av naturliga skäl inga brott som polisen prioriterade. Många ägnade sig åt detta, men få åkte fast. Det ledde till en märkbar tolerans mot kriminalitet, vilket brukar inträffa under orostider.
Så var nog även fallet i vissa kretsar i Hennan under krigsåren. Det började med att en stationskarl vid SJ lät tillverka kopior av den så kallade trekantsnyckeln som öppnade alla dörrar på SJ:s spårområde, således även till de godsvagnar som tillfälligt stod på stationens dubbelspår i samband med tågmöten på natten. Nycklarna såldes eller delades ut till en del personer, som sedan kunde komma ombord på vagnarna och ta för sig av godset. En del trekantsnycklar tillverkades även i byn och såldes. En del godsvagnar var olåsta.
Kupperna förbereddes ofta på ett kafé i Hennan som låg cirka 300 meter från stationen. Förövarna visste inte vilket slags gods som fanns i vagnarna när de öppnade dem i nattmörkret. De jobbade fort med att hiva ut godslådor och förpackningar. Ibland blev bytet magert: dörrhandtag, häftstift och vaxdukar. Andra gånger kunde det röra sig om värdefulla saker, hela djurkroppar, stora ostar, finare sorter av sprit samt tobak och cigaretter.
Den 1 maj 1942 kom man över 12 000 cigaretter. En annan gång tillgreps 10 000 cigaretter. Förövaren blev då så rädd för att åka fast att han eldade upp det mesta i en kamin.
Farligt tjuvgods
Efter en plundring delade man på varorna och gömde dem på olika ställen. Odelbara saker, som till exempel cyklar, drog man lott om. Detta hände också någon gång med motorcyklar. Även mycket farliga saker kunde hamna i slänten nedanför den plundrade godsvagnen, som till exempel tändhattar, granater och landminor. Då gällde det att snabbt föra den farliga varan till järnvägsbron över Hennans utlopp vid Väljeån och sänka det farliga godset.
Många historier kom att berättas i stugorna om dessa händelser. Stora runda ostar hade efter en plundring gömts i ett dike vid skogen. En person som plockade lingon såg att det lyste gult i lingonriset. Han förstod vad det var fråga om och forslade iväg bytet. När de verkliga tjuvarna kom dit med sina kärror fanns inget att hämta.
Bytet en annan gång blev 125 flaskor champagne av märket Red Top, vilket förhöjde stämningen på glada fester i skogskojorna. För utomstående påstod man att champagnen var inköpt på de tåg som transporterade tyska soldater till fronterna i Finland och Norge. Vid en dans i Hennan kom sju ynglingar med exakt samma modell av överrock, alla stulna.
Guldkant på tillvaron
Stölderna pågick under alla de fem krigsåren och blev avslöjade på sommaren 1945 av kriminalkommissarie Erik Rennel i Gävle. Ett stulet lastbilsdäck lokaliserades till Hennan. När Rennel började förhöra personer i Hennan kom det ena erkännandet efter det andra, vilket ger besked om att det inte var fråga om några hårdföra brottslingar utan relativt hyggliga personer som genom tillgreppen försökt få lite guldkant på tillvaron under en svår tid.
Rennel blev mycket imponerad av hur stor detaljkunskapen var beträffande mängder, vikter och tidpunkter när det gällde tillgreppen. Det var en förutsättning för att kunna åtala förövarna. Provkartan på det som stulits rör sig om ett 40-tal varugrupper, mestadels olika livsmedel samt skor, kläder, byggnadsvaror, verktyg, bildäck, cyklar och radioapparater. Ett parti kronmärkta förkläden blev omsydda till blusar.
Sedan utredningen pågått under sommaren 1945 åtalades 23 personer från Hennan vid häradsrätten i Ljusdal och 15 av dem satt tidvis häktade. Vid den slutliga rättegången fick två personer två års straffarbete och en person åtta månader. 18 tågplundrare fick villkorliga domar och varningar och för två förövare följde läkarutredning. De yngsta förövarna överlämnades till barnavårdsnämnden för åtgärder. Värdet på de stulna varorna måste betalas till kronan. För en del rörde det sig om tiotusentals kronor, vilket var mycket pengar för den som tjänade en tia per dag. Ingenting efterskänktes. En person som fått med sig ett stort parti häftstift dömdes att betala 68 kronor och 37 öre.
Dyrt för SJ
Järnvägsstölderna som pågick under krigsåren i Sverige var mycket stora och dyrbara för SJ. Reklamationerna till följd av försvunnet gods uppgick till 70 000 per år, varav de flesta blev outredda på grund av saknade resurser.
Av detta kan man dra slutsatsen att det fanns fler ställen i vårt land där stölder av gods förekom på likartat sätt som i Hennan. Länspolisen i Gävle lyckades genom en slump att avslöja tillgreppen i norra Hälsingland – men så skedde inte i andra län.
Alla förövarna i Hennan har nu avlidit. Järnvägsstationen är riven och flyttad till Järnvägsmuseet i Gävle. Inga tåg stannar längre i Hennan.
Bror Richard Svärd
