UTDRAG UR ARTIKEL SKRIVEN AV MICHAEL DEE

Fåfängor är byggnader som saknar någon egentlig funktion. Syftet med fåfängor kan variera men ofta förekommer de som fantasibyggnader i engelska trädgårdar och i europeiska slottsparker.

Mitt i centrala Polen ligger den lilla byn Arkadia. Den har omkring 250 invånare och är berömd för sin vackra park. Om man följer ån som rinner genom parken får man plötsligt syn på en bortåt 2 000 år gammal ruin av en romersk akvedukt. En förvånande syn minst sagt. För det är liksom något som inte riktigt stämmer här. Romarriket, som trots många försök aldrig fick bukt med ”barbarerna” som de kallade de germanska och övriga nordiska folken, sträckte sig inte så långt norrut. Så hur går det här ihop? Blev ”barbarerna” så imponerade av romarnas arkitektur att de beslöt att ta efter? 

Nej, akvedukten är en så kallad fåfänga, arkitektur som inte är byggd för att ha någon praktisk funktion men först och främst för att ge visuell glädje. Men även status. Just den här fåfängan uppfördes 1779, designad av Szymon Bogumil Zug och Henryk Ittar, på uppdrag av Helena Radziwillowa (1753–1821).  Hon var av aristokratisk familj och var under en period en av Katarina den storas hovdamer. 

På svenska kallas sådana byggnadstyper som sagt ”fåfängor” På engelska kallas de ”folly” och på franska ”folie”, vilket båda betyder galenskap. Byggnaderna kan anta många olika former, till exempel små tempel, eremitage eller slottsruiner. Så hur och varför uppstod då den här trenden? 

Det var flera faktorer som spelade in. Trenden var delvis en konsekvens av ett större intresse för samspelet mellan natur och arkitektur men även ”upptäckten av det förgångna”. De första fåfängorna som uppfördes i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet designades för att skapa accenter, det vill säga något intressant i landskapet att titta på när man blickade ut från fönstren på slott och stora gods. 

En del lyckligt lottade hade ruiner på sina marker, andra fick anlita arkitekter att rita och bygga dem. Ruiner som några århundraden tidigare hade setts som fallfärdiga byggnader och inget annat började nu i stället att ses som pittoreska. 

Fåfängan blev kulturskyddad 

Trenden med fåfängor fick ordentlig skjuts i England i slutet på 1740-talet tack vare ”The Gothic Revival” (Den gotiska återuppståndelsen), då arkitekter beslöt sig för att återuppliva den gotiska arkitekturen; en trend som snart kom att exporteras. Bland pionjärerna fanns Sanderson Miller och han blev både känd och ökänd inom sällskapslivet. För när han inbjöds till middag dröjde det inte länge innan han hade övertalat värdparet att anlita honom att uppföra en fåfänga åt dem. 

Bland hans mest berömda fåfängor finns ”Wimpole’s Folly”, en slottsruin med torn uppförd vid Wimpole Hall. Att denna fåfänga saknar funktion är en sak men den anses så kulturhistoriskt viktig att den är skyddad av brittiska riksantikvariatet. 

Parallellt med ”The Gothic Revival” rådde ruinfeber. Poeter, dramatiker, målare och arkitekter vurmade för ruiner. Arkitekten Sir John Soane (1753–1837), ritade bland annat The Bank of Englands storslagna byggnad i London. Han anlitade konstnären Joseph Gandy att utföra en målning av den, med specifika instruktioner att utföra den som en ruin. Och här fanns ett budskap. För vilken sorts byggnader var det som efterlämnat ruiner? Jo, det var de högtstående kulturerna under antiken. Och en dag skulle Soanes byggnader vara blott ruiner och komma att beundras på samma sätt. En del av Soanes byggnader står kvar. Dock inte den omnämnda The Bank of England som revs 1925.  

Det blev en pittoresk ruinstad

En del ruinfåfängor är uppenbara nybyggen. Andra ser nästan förbryllande autentiska ut. Och mest autentisk är den fåfänga som Kung George IV 1827 lät uppföra på the Windsor Royal Estate, i närheten av sjön vid Virginia Water. Men så var det ordentligt byggnadsmaterial som arkitekten Jeffrey Wyatville hade att arbeta med. Det kom från Lepis Magna i Libyen, en stad i romarriket. Allt som allt fraktades 37 kolumner, 25 piedestaler, 10 kornischer och 10 fragment av skulpturer till London. Rent formellt handlade det om gåva från de styrande i Tripoli till kungen, men egentligen handlade det om att den brittiske generalkonsuln i Tripoli, överste Warrington, ville stiga i karriären genom att ordna en överdådig present åt kungen. När alltihop väl kommit fram visste varken kungen eller någon annan vad som skulle göras med det. Så det fick ligga utanför brittiska museet i åtta år. Till slut var det någon som kom med förslaget att det kunde användas till en folly. 

Och Wyatville gick till verket. Det mest uppenbara hade varit att skapa ett stråk med kolumnerna och någon sorts tempel men Wyatville skapade i stället en sorts skissartad, pittoresk ruinstad, som fungerar väl med den omgivande parken. 

Fåfängor för eremiter

Fåfängor uppförs ibland för att dölja något. På håll ser Fort Putnam i Greystoke i det engelska landskapet Cumbria onekligen ut som ett riktigt fort, men det är en kuliss i sten och bakom ligger ett antal moderna gårdsbyggnader. I ett annat landskap, Gloucestershire, ligger en lada som har försetts med en fasad som liknar ett…