I 600 år har strömmen i Forsvik givit kraft åt en lång rad verksamheter och lagt grunden till Sveriges första industrisamhälle. De sista delarna av bruket lades ner 1999 och i dag är området ett levande bruksmuseum.

En gång fanns där kvarnar, sågar, en smedja, ett gjuteri och verkstäder av olika slag. Man har malt säd, sågat bräder, och tillverkat jordbruks- och hushållsprodukter, motorer, gaslyktor, pappersmassa, truckar och båtar och mycket mer.

Munkar, valloner, smeder, gjutare och ingenjörer har satt sina spår på bruket. Och även om maskinerna stannade för gott 1999 så finns industrimiljön kvar i form av ett levande industrimuseum. Här möter besökaren en bruksmiljö med unika byggnader och utställningar som berättar om livet
i Forsvik, som ligger vid sjön Vikens utlopp i Vättern cirka tio kilometer från Karlsborg. 

1410 skänkte en Cecilia Jonsdotter Roos sin gård Forsvik till Vadstena kloster. Då fanns där en mjölkvarn, som drivits med vattenkraft i ett par hundra år. 

Klostret byggde nya kvarnar, som gjorde det möjligt att starta en smedja och en såg. Forsvik blev därmed Sveriges första industrisamhälle och kan utan överdrift kallas den svenska industrins vagga.

Till en början producerade kvarnen och sågen byggnadsmaterial, sågade bräder, till Vadstena kloster, som var den förmögnaste institutionen i landet. Men i och med reformationen tog kungamakten över den katolska kyrkans egendomar och Forsviks bruk övergick till att producera material åt kungliga byggnader, som till exempel Vadstena slott.

Kvinnlig brukspatron

På 1500-talet inleddes en ny era – järnbrukstiden. Bruksherren Anton von Boij anlade ett stångjärnsverk i Forsvik och stångjärnet fraktades med båt från Vänern till främst Göteborg. 

1720 övertogs bruket av Sebastian Tham, som avled redan efter nio år. Då blev hans änka Elisabet Cronström brukspatron, 41 år gammal och mor till tio barn. I 40 år styrde hon bruket med både styrka och klokhet. Hon startade en skola, byggde arbetarbostäder och var både målinriktad och modern.

Elisabet Cronström var aktiv på bruket tills hon var över 80 år och Forsvik var kvar i familjens ägo till 1848. En senare ägare, Wilhelm Palmaer, grundade med tiden flera nya verksamheter och 1904 blev bruket aktiebolag.

Månade om smederna

Personalstyrkan var ganska liten före det industriella genombrottet på 1800-talet. De viktigaste arbetarna var smederna, och ledningen månade särskilt om deras arbetsförhållanden. Redan 1766 beslöts att de skulle ha bostäder med kamin, visthusbod och fähus plus foder för två kor. En arbetarbostad för flera smedfamiljer, kallad Tvåan, finns fortfarande kvar liksom mjölnarbostaden, och de är Forsviks äldsta byggnader. 

I mitten av 1800-talet behövdes fler arbetare och då byggdes ytterligare två bostadslängor, Ettan och Trean, som vardera innehöll fyra enrumslägenheter och 19 rum med spis. 

Ettan används numera som vandrarhem med trivsamma lägenheter, där köken har kvar både järnspisar och gammal köksinredning. Alla hus utom Ettan är i dag privatbostäder, och till det yttre är de i stort sett oförändrade. Mjölnarbostaden byggdes ursprungligen som bostad åt smeder men användes också vid kontroll av kött, som såldes på brukets torg. Där fanns också en matservering, som i mitten av 1900-talet drevs av en kvinna kallad ”Mat-Ada”. Även i dag finns där ett kafé, uppkallat efter Ada.

Drabbades av kolera

Forsvik var redan tidigt ett riktigt samhälle, där både män och kvinnor var lönearbetare, även om de fick hålla egna grisar och höns. Tidigt fanns affärer, skola och missionshus, och under 1800-talets senare hälft blommade föreningslivet. 

Invånarna hade ett förhållandevis gott liv. Men 1866 drabbades Forsvik av den fruktade koleran. 155 personer – hälften av befolkningen – insjuknade och 34 av dem dog. De avlidna fraktades till sockenkyrkogården
i kistor som tillverkades på bruket. Men begravningsplatsen räckte inte till och två veckor efter det första dödsfallet invigdes en kolerakyrkogård på Forsviks sandhed, där 20 anställda begravdes. 

Besökare i Forsvik kan i dag besöka de olika byggnaderna, med guide eller på egen hand. Kvarnen, som byggdes 1807, är fortfarande i bruk, och på sommaren mals vete och råg där till försäljning. 

Kalorifären som användes som värmekälla då man torkade pappersmassa är den enda i sitt slag som finns kvar i Sverige.
I närheten ligger Elektricitetshuset, som visar elektricitetens utveckling. Bland annat finns ett ”ljusbad” – en låda där man satt omgiven av tända glödlampor. Varför den användes och om den fungerade som tänkt är dock okänt. 

Hjulångare

Man bör ha gott om tid för att hinna se hela anläggningen och inte missa att se filmen om hjulångaren Erik Nordevall, som gick i trafik på Göta kanal och förliste i Vättern 1856, lastad med brännvin. Såväl besättning, passagerare och last räddades men fartyget gick till botten och glömdes bort – ända tills två amatördykare hittade den 1980. På båtvarvet i Forsvik började man bygga en replik av det nära 30 meter långa fartyget 1995.

Det fick namnet Erik Nordevall II och gjorde sin jungfrutur på Vättern 2011. Hjulångaren användes som utflyktsfartyg vid Forsvik fram till 2020 men har numera sin hemmahamn
i Norrqvarn vid Göta kanal. 

1977 gick gjuteriets största kund, Eriksbergs varv i Göteborg, i konkurs och bruket tvingades lägga ner. Sågverket drevs dock ända fram till 1999. Bruksområdet förföll efterhand men är numera renoverat tack vare stiftelsen Forsviks Industriminnen. I dag är Forsvik, som ligger i anslutning till Göta kanals högsta sluss, ett av landets finaste industriminnen och ett populärt utflyktsmål.

Agneta Tjäder