Förlisningen av RMS Titanic är en av de mest omtalade katastroferna i modern tid. 

Den 10 april 1912 lämnade fartyget Southampton vid Englands sydkust med destination New York. Det var tillsammans med sitt systerskepp, RMS Olympic, det största passagerarfartyget i världen, och påstods det, osänkbart. 

Båda fartygen ägdes av White Star Line och hade byggts vid skeppsvarvet Harland & Wolff i Belfast. Strax före midnatt den 14 april kolliderade Titanic med ett isberg, varvid skrovet skadades. Och sedan gick det fort. Två timmar och 40 minuter senare sjönk fartyget till Atlantens botten. 

Titanics undergång var självklart en enorm nyhetshändelse, men till skillnad mot många andra katastrofer har den inte glömts bort. Det har skrivits mängder av böcker och artiklar, gjorts spelfilmer och dokumentärer, och intresset tog ny fart 1985 då vraket upptäcktes. 

Officiellt omkom 1 514 personer. Mycket av det som har skrivits genom åren har fokuserat på skuldfrågan. Varför det fanns livbåtar till endast kring hälften av de 2 209 personerna ombord och om kaptenen Edward John Smith kunde ha räddat fler liv om han reagerat snabbare och bättre. Det har också skrivits mycket om de personliga ödena, både om dem som omkom och dem som överlevde. 

Vad som sällan nämns är dock försäkringsfrågan och det väldiga skadestånd som White Star Line tvingades betala. För förlust av liv, personliga skador, samt egendom. 

Stor tavla

Totalt tvingades White Star Line betala 16 804 122,23 dollar, vilket i dag motsvarar en halv miljard dollar. 

Men den enskilt största summan för förlust av egendom utbetalades till den svenske affärsmannen Mauritz Håkan Björnström-Steffanson. 

Även om regeln ”kvinnor och barn först” följdes på Titanic så uppstod ett kaos när livbåtarna sattes i havet och en del var bara till hälften fyllda när de rodde iväg. Björnström-Steffanson utförde en bragd och kom själv att klara sig. Till botten gick hans dyraste ägodel, La Circasienne au Bain, en målning i nyklassicistisk stil av Merry-Joseph Blondel (1781–1853), utförd 1814. Den föreställde en lättklädd kvinna från Circassia, en region som ligger nordost om Svarta havet. Det var en stor målning, närmare 2,5 meter hög och drygt 1,2 meter bred. Även om målningen gick till Atlantens botten så är det ändå känt ungefär hur den såg ut. 1823 publicerades ett koppartryck av den i den franska tidningen ­Almanach des Dames och långt senare, en bit in på 2000-talet utförde en engelsk konstnär under pseudonymen ”John Parker” en kopia av målningen. 

Ironiskt nog så är det på grund av Titanics förlisning som Merry-Joseph Blondel överhuvudtaget nämns i dag. Han arbetade i en stil som då var typisk för ­tiden. Även om han mottog åtskilliga priser så ansågs han inte tillhöra de allra främsta namnen och när nya strömningar dök upp glömdes hans konst snabbt bort. 

Affärsman i USA

Det är inte känt när eller var Mauritz Håkan Björnström-Steffanson köpte La Circasienne au Bain, eller för hur mycket. 

Han föddes 1883 i Österfärnebo i Gävleborg och var son till Erik Samuel Steffansson och Berta Maria Björnström. Fadern var en av pionjärerna inom den moderna massavedsindustrin. Sonen studerade till ingenjör på Tekniska högskolan och tog efter sin examen jobb på Rydö sulfitfabrik. 1909 begav han sig till Washington för att fortsätta sin utbildning, med sikte på att etablera sig som ­affärsman i USA. 

Det har spekulerats en del om varför han tog med sig La Circasienne au Bain på den ödesdigra resan. En del menar att han ville ha något fint att titta på i hytten vilket verkar långsökt. Andra har fört fram att målningen kanske var tänkt att omsättas till pengar om inte affärerna gick så bra. Den enklaste förklaringen är att han ville ha med sig målningen för att den var hans och att han ville pryda sitt hem med den i det nya hemlandet. 

Mauritz Håkan Björnström-Steffanson var passagerare i första klass. Hans biljett hade nummer 11 05 64 och den hade kostat 26 pund och 11 shilling. Han delade hytt nummer C-52 med engelsmannen Hugh Woolner. Det var Woolner som vid ett förhör inför USA:s senat kom att berätta om de dramatiska upplevelserna på Titanic. 

Räddades av Carpathia

Woolner och Björnström-Steffanson hade druckit varm lemonad i herrarnas rökrum. I likhet med många andra var de först inte medvetna om att fartyget hade krockat med ett isberg. Enligt Woolner kändes det mest som en liten stöt och att fartyget därefter saktade in. Det var först när en officer dök upp och beordrade alla att snabbt ta på sig sina flytvästar och bege sig till livbåtarna som situationens allvar gick upp för dem. 

Väl uppe på däck började Björnström-Steffanson och Woolner att dirigera kvinnor till livbåtarna. 

Något senare hördes pistolskott. Det var en purser som skjutit i luften, för att förhindra att alltför många tog sig ombord på en livbåt. 

Klockan 2.00 var det bara Björnström-Steffanson och Woolner kvar på däck A. Utanpå fartyget sänktes livbåt D ner mot havet och när de fick syn på det kastade de sig över relingen och tumlade ombord. 

De och de andra överlevande räddades av fartyget Carpathia, som var på väg i motsatt riktning, från New York till Rijeka i Kroatien. Fartyget hade mottagit Titanics nödsignal och kaptenen Arthur Rostron hade snabbt givit order om att styra kursen mot olycksplatsen. All uppvärmning och varmvatten stängdes av så att maskinerna skulle kunna ges så mycket ånga som möjligt. 

Klockan 4.00 var fartyget framme vid olycksplatsen. I fyra och en halv timme slet besättningen som djur för att rädda så många som möjligt, totalt 706 personer. 

Materiella värden

Efter att ha diskuterat saken med White Star Lines chef styrde Carpathia sedan kurs mot New York där de överlevande omhändertogs. 

Ungefär ett år efter katastrofen rapporterade tidningen New York Times att White Star Line börjat betala ut skadestånd. Förutom liv och skador som överlevarna ådragit sig var det också stora materiella värden som gått förlorade. 

I lasten hade funnits vin, gummi, kork och råsilke och så fanns där passagernas privata ägodelar. Riktigt hur många sådana som gick till botten är inte känt eftersom så många av ägarna miste livet. 

Tavlan högst värderad

Men bland dyrgriparna fanns en Renault Type CB Coupe de Ville av 1912 års modell, ägd av William E. Carter, som även han överlevde. Det syns också en glimt av bilen i filmen Titanic från 1997, när Jack och Rose, spelade av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet träffas i lastutrymmet för ett hemligt kärleksmöte. Carter fick ut ungefär 150 000 dollar i dagens penningvärde. 

Det fanns också många dyrbara böcker som gick förlorade, däribland en lyxutgåva Omar Khayyams diktverk Rubaáyyát, som bundits i läder och prytts med ädelstenar. 

Men högst värderad av alla dyrgripar var Björnström-Steffansons målning och han la in ett krav på 100 000 dollar, vilket motsvarar ungefär 3 miljoner dollar i dagens penningvärde. Detta var inget som framkom i pressen men det har framgått i efterhand, baserat på White Star Lines krav på sitt försäkringsbolag. 

Kopia av okänd konstnär

Björnström-Steffanson bildade en kommitté för att hedra kapten Rostron och hans besättning på det undsättande fartyget Carpathia. Rostron fick en pokal i silver och de 320 besättningsmännen fick var sin medalj. 

Björnström-Steffanson gifte sig med Mary Pinchot Eno 1917. De hade introducerats för varandra av Helen Churchill Candee, som även hon överlevt förlisningen. Paret fick inga barn. Hon avled 1954, han 1962. Han efterlämnade en stor förmögenhet, som ärvdes av hans systerson, Thord B. Steffanson som avled i New York 1977. 

Det är som sagt förlisningen av Titanic som hållit Merry-Joseph Blondels namn vid liv. Bortsett från några beskrivningar i text var det dock länge okänt hur målningen faktiskt såg ut och Björnström-Steffansson hade inte själv några fotografier av La Circasienne au Bain. 

Frågan tycks dock ha fascinerat en engelsk konstnär som endast är känd under pseudonymen ”John Parker”. 

Han grävde i saken och luskade i början på 2000-talet ut att det tryckts en illustration av målningen i den franska tidningen Almananch des Dames 1823. Utifrån denna och beskrivningar av färgerna i målningen gjorde han en kopia. Den såldes 2006 på en auktion på Plymouth Auction Rooms i Plymouth på den engelska sydkusten och klubbades för 2 600 pund. 

Michael Dee