Gunhild Larking kom nia på OS 1952, fyra på EM 1954 och fyra på OS 1956 samt tog fem SM-guld i rad under åren 1952–1956. Hennes korta höjdhopparkarriär var strålande för en ung tjej som lärde sig hoppa höjd själv. 

Gunhild använde den gamla saxstilen och inte den nya dykstilen som sina konkurrenter. Hade hon haft en tränare som lärt henne dykstilen kunde hon blivit världsbäst. 

Under OS 1956 var hon gravid och beslöt då att avsluta karriären endast 20 år gammal, men än i  dag får den nu 87-åriga Gunhild Larking beundrarpost.

Unga Gunhild var en spänstig flicka från den lilla småländska byn Ljungarum utanför Jönköping. Hon var allmänt sportig och tyckte om att springa och hoppa både på längden och höjden. Hennes sportintresserade pappa tyckte att hon skulle gå med i någon idrottsförening och hon valde Jönköpings AIF som hade specialiserat sig på friidrott redan 1901 när klubben bildades. 

Eftersom Gunhild var spänstig, hade långa ben men inte speciellt snabb, blev det höjdhopp hon satsade på. Hon blev medlem i klubben som 13-åring men hade från början ingen tränare. Gunhild hade som barn hoppat med saxstil och fortsatte med den som vuxen. 

Blyg vinnarskalle

Hon cyklade till idrottsplatsen i Jönköping och tränade ensam höjdhopp två gånger i veckan. Dessutom sprang hon i skogen varje dag hemma i Ljungarum. Den unga tonåringen var väldigt blyg och höll sig för sig själv. Trots sin blyghet var hon en ”vinnarskalle” som hatade att förlora och ville vinna allt hon ställde upp i. 

Gunhild fick snart börja tävla för Jönköpings AIF trots sin unga ålder och hoppade högre på tävlingarna än äldre tävlande som använde den mer effektiva dykstilen. 

Friidrottsförbundet upptäckte den unga höjdhoppartalangen och hon fick komma på landslagsläger där hon fick hjälp av en coach. 

Hon lyckades bra i några nationella tävlingar och kom med i landslaget. Trots att Gunhild bara var 16 år var hon bäst i Sverige och blev därför uttagen till OS i Helsingfors 1952. Den svenska tonåringen blev nia av sjutton startande på höjden 1,55 meter. Sydafrikanskan ­Esther Brand vann på 1,67. Solveig ­Ericsson från IFK Stockholm kom på 14:e plats med 1,50.

Vid Europamästerskapen i Bern, Schweiz två år senare kom hon på fjärde plats med det nya svenska rekordet 1,63.

Kunde blivit fotomodell

Inför OS i Melbourne 1956 var den fortfarande unga Gunhild Larking ett av våra medaljhopp. Trots att hon var mycket tillbakadragen och alltid åkte ensam till träningar och landskamper, kunde hon inte undvika journalister som började skriva alltmer om henne. 

Hon var dock mycket obekväm i rollen som idrottsstjärna och kände press från media att berätta om sig själv och prestera bra resultat. 

Därför tyckte Gunhild att det skulle bli lugnt och skönt att åka till Australien och tävla i OS. Där skulle det nog inte vara så många svenska journalister som ”jagade” henne. I stället blev det utländsk media som fokuserade sig på den blonda och snygga svenska tjejen. 

En fotograf från den stora amerikanska bildtidningen Life tog mängder av foton på henne. Efter att ett helsidesfoto publicerats i julnumret 1956 fick hon flera lukrativa modellerbjudanden från USA men Gunhild Larking tackade nej. 

Valde familjelivet

19 höjdhoppare kom till start i Melbourne-OS den 1 december 1956.  

Hon avslutade sin höjdhopparkarriär med att bli fyra på OS 1956 med den nya svenska rekordhöjden 1,67 meter, samma höjd som tvåan och trean hade i tävlingen. Amerikanskan Mildred McDaniel vann tävlingen med nya världsrekordnoteringen på 1,76.

Gunhild Larkings idrottskarriär var kort och framgångsrik men nu var den över. Hon skulle bilda familj och någon fotomodell ville hon inte bli. 

Trots den korta karriären hör Gunhild Larking till våra stora friidrottsstjärnor.

Sven-Åke Henriksson