Södra Savolax är en del av det medeltida landskapet Savolax. Under slutet av 1500-talet utvandrade många savolaxare till Sverige, något som gav upphov till finnmarkerna i framförallt Värmland och Dalarna. Det var just i Södra Savolax Arja Saijonmaa föddes i december 1944, i slutfasen av andra världskriget. Hennes pappa var tandläkare och cellist i hemstaden Mikkeli, och han var en krävande man. När Arja fick ett stipendium till ett konstnärscollege i USA sade han nej; det lät förfärande flummigt i hans öron. Inte minst då det var 1960-talet, och hippieepoken stod i zenit. 

– Jag hade knappast något förhållande till mina föräldrar vid den här tiden. Jag var en ”bad girl”. Man kommer inte från Mikkeli där varje familj har en historia om Vinterkriget, och gör uppror mot borgerligheten. Att jag tog min frihet i mina egna händer var tufft för mina föräldrar, berättar Saijonmaa för tidningen Femina.

Den unga Arja valde alltså att trotsa pappan och släkten, och drog västerut. Det skulle dröja innan pappan accepterade detta, men kanske det faktum att Arja senare studerade vid Sibeliusakademin fick honom att så småningom ändra sig. Hon tog faktiskt en kandidatexamen i drama, musikvetenskap och litteratur. Till Expressen berättar Arja Saijonmaa att pappan nog skulle varit stolt över henne om han levt idag.

– Det tror jag. Vi försonades så småningom. I början hade han obarmhärtiga krav. Men han var en konstnärlig man, och ibland tror jag att jag förverkligade hans innersta dröm. Det var rörande hur han åkte till mina konserter runt om i Finland och Sverige.

Politiska sånger

Även om Saijonmaa debuterade som schlagerartist, lockades hon snart av den politiska musiken. Slutet av 1960-talet var ju studentrevolternas tid, och Arja drogs till vänsterrörelserna som protesterade mot juntorna i Grekland och Chile. 1970 träffade hon den grekiske kompositören Michail ”Mikis” Theodorakis, som på grund av vänsteråsikter tidvis satt fängslad när juntan styrde hans hemland. Som sångsolist i hans emsemble fick hon sitt internationella genombrott; detta under en världsturné 1971. Senare tolkade hon framgångsrikt grekiska sånger på svenska och finska. På sajten saijonmaa.com beskriver Saijonmaa Theodorakis som sin främsta mentor, och deras kompanjonskap spänner över flera decennier. 

Hade ögonen på sig

En annan samarbetspartner var den chilenska gruppen Inti Illimani. De hade flytt general Augusto Pinochets diktatur, och hade sin bas i Rom. Med dem gjorde Saijonmaa ett album med chilenska folksångerskan Violeta Parras musik; särskilt tolkningen av Jag vill tacka livet blev en klassiker. Senare var det den Saijonmaa sjöng på Olof Palmes begravning.

De politiska protestsångerna gick emellertid inte alltid hem i Finland. Med sitt förflutna som ganska radikal vänsteraktivist på studentteatern, hade Saijonmaa ögonen på sig i ett land som attackerats av Sovjetunionen några decennier tidigare. Någon ”taistoit” (stalinistisk minoritet inom Finland kommunistpartiet) var hon dock inte, utan snarare socialdemokrat.

– På den här tiden gällde det att välja sida, säger hon i det svenskspråkiga finländska samtalsprogrammet Daniel Olin.

Arja Saijonmaa har ofta gett uttryck för det tryck och den press hon upplevde i hemlandet under 1970-talet. Inte bara för protestsångerna och de politiska ställningstagandena; de inhemska kulturkritikerna kunde också vara cyniska. Inte minst sedan hon gjort succé med finsk tango på Hamburger Börs i Stockholm; då rasade de över att hon inte framfört något av Jean Sibelius istället. Tidvis upplevde hon att allt hon gjorde skulle kritiseras för sakens egen skull.

– Jag förstår inte att jag överlevde. Trycket på mig var på 1970-talet så fruktansvärt i Finland. Så avskyvärt, så spyaktigt och så grymt. Kanske var det avundsjuka? Att jag överlevde berodde på att jag hamnade i Sverige, säger Arja Saijonmaa i tv-programmet Daniel Olin.

Publikkontakt

I Sverige, dit hon flyttade på 80-talet, har sångerskan däremot alltid varit älskad. Även av kritikerna. 

Inte minst uppskattad är hennes eminenta förmåga att förmedla musik mellan olika kulturer. Arja är också unik som nordisk artist i den meningen att hon verkat både i Finland, Sverige och Norge.

– Scenen är mitt hem. När jag står där sker någonting, som jag varken kan eller vill prata om. Men det säger ”klick”, det finns där och då kan jag nå ut till publiken och möta den med mitt innersta, säger Arja Saijonmaa på saijonmaa.com.

Många kritiker menar att Saijonmaas styrka vid sidan om sin sångröst och ett fördelaktigt yttre är den karisma med vilken hon intar scenen. 

Som få andra artister har hon en förmåga att nå direktkontakt med publiken. 

Arja Saijonmaas karriär har bjudit på stor musikalisk bredd. Hennes allroundkapacitet är omvittnad. Hon har tolkat så skilda genrer som klassisk musik och Zarah Leander, gjort pop, schlager och visor. Saijonmaa har också medverkat ett flertal tillfällen i både finska och svenska Melodifestivalen. Sammanlagt har hon spelat in 35 skivalbum, och har dessutom medverkat i ett dussintal filmer och tv-serier. En del insatser som programledare har ävenledes hunnits med.

En ny epok

Vid sidan om sången och skådespeleriet har Arja Saijonmaa alltid varit politiskt medveten. Hon var starkt engagerad i exilgrekernas sak i början av 1970-talet, senare var det statskuppen i Chile och dess följder som fångade henne. Apartheid, kultur- och kvinnofrågor har hon också involverat sig i. Idag brinner Arja Saijonmaa för miljöfrågorna.

De senaste har åren, som på grund av covid inneburit mycket hemmatid, har Arja Saijonmaa delvis ägnat åt sin självbiografi. Boken är tänkt att komma ut under hösten.

– Skrivandet har varit känslosamt såklart och otroligt mycket material ska gås igenom, säger Arja Saijonmaa i en intervju för Femina, där hon också utlovar nya skivor, ny musik och fler konserter.

– Det känns som jag går in i en ny epok i mitt liv nu.

Björn Schüberg