Redan som åttaåring stod Dan Hylander på scen för första gången. Det skedde i 1962 årsjulkalender Tomtefamiljen i Storskogen, där han hade rollen som tomtenissen Prisse. Även hans ett år äldre syster, Åsa-Lisa, spelade ett av tomtebarnen den gången. 

Vid det laget hade han redan spelat gitarr i ett par år, och musik var det stora intresset. I unga år hade han Elvis och Beatles som favoritmusik, men när modsvågen kom blev Small Faces favoritbandet.

– Jag fick min första Elvisskiva, King Creole, när jag var sex år, berättar Dan Hylander för Kvällsstunden. 

1966, som tolvåring, skrev han sin första låt, I´m Going Away For A Very Long Time. 1970 skulle så skånepågen som 16-åring bilda sitt första egna band; White. Musiken bestod av en blandning av hårdrock och symfonirock, och de spelade i Skåne och Köpenhamn. Ett par gånger hade de det sedemera berömda bandet Gasolin som förband.

Hippieresa

Vintern 1973–74 packade Hylander så kofferten med destination Indien. Han hade fått ett stipendium från Skånes näringsidkare, vilka såg honom som ung och lovande, och använde pengarna till att vidga sina vyer. 1970-talet var ju sista rycket för ”the hippie trail”, långhåriga ungdomar som åkte landvägen till det förlovade landet i öster. Hylander med flickvän samt ytterligare ett par liftade, bussade och åkte tåg genom Europa, Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan för att slutligen nå målet.

– Jag hade förstås med gitarren, och planen var att resa i ett år men sjukdomar och familjeangelägenheter skar ner det till tio månader. Ändå var det en fantastisk upplevelse, säger han.

Dan åkte för övrigt hem via en längre mellanlandning i Moskva, och lär ha väckt uppmärksamhet på Röda torget med sitt midjelånga hår och indiska kläder. 

Startade band 

Väl hemkommen pluggade Dan litteraturvetenskap och jobbade lite som musiklärare innan han helhjärtat satsade på musiken. 1976 inledde han och nya flickvännen Py Bäckman ett samarbete med Raj Montana Band; i praktiken blev gruppen deras kompband. De skulle turnera flitigt, om än mest i södra Sverige. 

Gruppen stagnerade

Gruppen var inspirerad av nordamerikansk rocktradition, framförallt Jackson Browne, Joni Mitchell och Bob Dylan. Bandet fick även impulser av Genesis. Låtarna tenderade att vara lite vemodiga, och karakteristiskt för Hylanders texter var avsaknaden av rim. Först långt senare i karriären började han med det.

1978 släpptes debutalbumet med samma namn som bandet, och blev liksom uppföljaren Döende oskuld en framgång. Det verkliga genombrottet kom dock 1981 med albumet September; bland låtarna fanns Solregn och Farväl till Katalonien. Andra tunga hits var Svart kaffe Höst och Vykort, vykort.

1982 fick de sin första guldskiva med Bella notte, och 1984 en platinaskiva med skivan …om änglar och sjakaler. Vid det laget hade de emellertid redan bestämt sig för att splittra bandet, trots alla framgångar.

– Det var tid att spräcka Raj Montana Band. Vi hade stagnerat lite och bandet innehöll också tre gifta par, även det inte var några konflikter mellan oss, berättar Dan Hylander.

ANC-galan

Hans tanke var sedan att ta ett sabbatsår efter många års intensivt turnerande. Det blev dock inte så mycket av det; gode vännen Mikael Wiehe ringde och ville ha med honom i ANC-galan. Hylander tackade ja och tillsammans med Bäckman och Raj Montana Band gjorde han en bejublad återförening. Självaste Olof Palme kom fram och tackade efter framträdandet. Senare under 1985 var han med och gjorde musiken till TV-serien Åshöjdens BK.

Startade nytt band

1986 bildade Dan Hylander ett nytt band, Kosmonaut. Nu var de dubbelt så många på scen, men hans gamla fans saknade Raj Montana Band. Första skivan Kung av onsdag sålde också sämre än föregående studioalbum, men blev likväl en guldskiva. Singeln Älskade främling låg även på Sommartoppen, men nästa skiva Cafe Sorgenfri markerade en försäljningsmässig nedgång. 

Våren 1986 innebar också en ny resa till exotiska länder. Dan Hylander, som var uttalad apartheidmotståndare, besökte då ett antal stater i Afrika och träffade bland annat ledare för ANC i Zambia. 

Året efter gjorde han en ny musikalisk turné till Afrika; tillsammans med Py Bäckman, Peps Persson och den zimbabwiska stjärnan Lovemore Majaivana genomförde han bland annat en konsert på Lusakas fotbollsarena inför 50 000 åskådare samt spelningar i fattiga townships. 

Mötet med den afrikanska fattigdomen blev både en kulturchock och energikick.

Skrev till andra

Under första halvan av 1990-talet hade Dan Hylander måttlig framgång med sina skivor. Senare delen av decenniet började han istället skriva musik åt andra artister, bland dem Marie Fredriksson, Louise Hoffsten, Totta Näslund, Tomas Ledin, Björn Skifs och Sharon Dyall. 

– Det var faktiskt skönt att slippa turnera ett tag. Även om jag älskar att stå på scen är själva turnélivet slitsamt, förklarar Hylander.

2007 skapade så Hylander vissa rubriker när han flyttade till Bolivia. Hans fru, som är från det sydamerikanska landet, behövde åka tillbaka till åldrande föräldrar och andra privata angelägenheter. Så kom det sig att Hylander, alltid bekväm i varmt klimat, hamnade i bolivianska Amazonas. Miljöombytet innebar också en vändning i karriären; efter att i nära 15 år ha jobbat åt andra artister satsade han nu åter på sig själv.

– Fördelen med att flytta så långt bort var att jag kunde jobba ostört med min egen platta. Vi levde billigt, och jag behövde inte jobba med andra artister för mitt levebröd. Istället kunde jag lägga all energi på att skriva egna låtar, berättar Hylander.  

Sejouren i Sydamerika blev nästan tio år lång, dock var Hylander emellertid tidvis även verksam i Sverige. Våren 2011 släpptes skivan Den försenade mannen, och nådde snart fjärde plats på svenska försäljningslistan. Det var hans främsta placering sedan Kung av onsdag 1986, och skivan den första han gett ut i eget namn på drygt 15 år.

Senare återförandes Raj Montana Band, och gjorde ett antal utsålda konserter 2017 och 2018. När Pelle Alsing gick bort 2020 valde man dock att avsluta. Några sådana planer har emellertid inte Dan Hylander. Trots att han närmar sig 70 är det full fart i olika musikaliska konstellationer.

Björn Schüberg