Slitstark är ett epitet som passar på Tomas Ledin. Det känns som han varit med i en evighet. För att vara exakt är det 52 år – debuten skedde 1972, samma år ettöringen försvann. Ledin är emellertid fortfarande hårdvaluta, och säljer alltjämt ut sina konserter. 

Annars var det kanske en del som trodde att födelsedagskonserten på Avicii Arena 2022 var ett slags avslut, ett tack och hej till alla fans efter en lång och framgångsrik karriär. Så blev det dock inte. Kanske hade coviduppehållet inneburit en massa upplagrad energi. Konserten blev istället mer som ännu ett avslutat kapitel; nu har Tomas vänt blad och är inne på nästa. 

­–Att stå på scen och att skriva ny musik är oerhört vitaliserande. Mitt yrke är oerhört viktigt för mig, ett verktyg för att hålla mig nyfiken och levande, berättar han för Hemmets Journal.

Svajande självförtroende

Tomas Ledin är norrlänning. Han föddes i Jämtland, där han också spenderade sina första år. Sedan flyttade familjen till Hölö utanför Södertälje, innan de slog ner bopålarna i Sandviken i början av 60-talet. Pappan var rektor, mamman förskollärare och familjen omfattade även två yngre systrar. 

Redan i unga år intresserade sig Tomas Ledin för musik. När han kom hem från skolan i stålstaden var det inte läxböckerna han plockade fram, utan gitarren. Ofta spelade han tills han somnade, men ett annat intresse pockade också på uppmärksamheten. Tomas Ledin drömde om att bli bildkonstnär. Därför drog han 17 år ung över till USA för att studera måleri. Paradoxalt nog blev det hela istället startskottet för musikkarriären. ”Over there” började han spela på kaféer och klubbar för att dryga ut studentkassan. 

Väl tillbaka i Sverige sammanfördes han med musikern Lasse Samuelsson, och erbjöds snart spela in en LP. Gitarrspelet i Samuelssons vardagsrum hade uppenbarligen låtit övertygande, även om Ledin själv inte var det. ”Jag trodde att Lasse drev med mig”, säger Ledin på sajten stenudd.se.

Debutsingeln ”Då ska jag spela” gick direkt upp till sjätte plats på Tio i topp, och slutade på en åttonde plats på Melodifestivalen. Men trots succén fanns det ögonblick den unge Ledin tvivlade på sig själv. Det faktum att vännen Ted Gärdestad drog mer folk tärde på självförtroendet. 

– Jag var ganska blyg på den tiden och kände mig obekväm med att stå på scen. Jag minns att musikerna i bandet kunde säga till mig att möta publiken med blicken och prata mer mellan låtarna, säger Tomas till Hemmets Journal, och berättar att han nog är en av de artister som gick på flest konserter under 70-talet.

Antastad av fansen

Ledin gick och lyssnade på alla möjliga musiker, och noterade hur de agerade, hur publikkontakten skapades och hur de dramaturgiskt byggde sina konserter.

– Det där var både viktigt och nödvändigt, och med tiden kände jag mig mer och mer komfortabel på scenen. Det finns inga genvägar, berättar han för Hemmets Journal. 

Varm i kläderna drog Ledin snart fullt hus på folkparkerna. Det kommersiella genombrottet kom 1977. Han fick en stor skara fans, inte minst tonårstjejer. I podcasten Hundåren berättar han om hur hysteriska flickor bokstavligen antastade honom. Vakterna klarade inte alltid sitt jobb.

– Att bli sliten i håret, det gör ju ont. Eller om någon kör ner händerna i brallorna på en, det är inte så skönt. Där kan vi snacka om att bli antastad, och vid vissa tillfällen blev det lite läskigt.

Förutom konserter innebar 70-talet en hel del melodifestivaler, både som sångare och låtskrivare. Först 1980, på sjunde försöket, stod han som vinnare med låten Just nu!. På Eurovisionsschlagerfestivalen kom den tia. 

Depression

I början av 80-talet hade Tomas Ledin en radda schlagerdängor bakom sig, och var en av landets mest folkkära artister. Han jobbade hårt, och gjorde många framträdanden på de stora scenerna. Men 1984 tog det stopp. Luften gick plötsligt ur den blomstrande karriären, och han meddelade att tänkte sluta som artist.

– Det var lite som att gå in i väggen eller om det var en mitt-i-livet-kris, beskriver han det hela i podcasten Hundår.

Själv menar han att ambitionen att slå igenom internationellt blev för mycket. 

– Det där åt på mig, att det inte funkade. Jag fick en depression. Ganska snabbt gick jag in i ett komaläge där jag sov bort dagarna. Jag måste ha varit ohyggligt utarbetad, säger han i podcasten, och tillägger att han var tacksam över att hustrun Marie stod vid hans sida då. 

Nya upptåg

Steg för steg hittade Tomas Ledin tillbaka, både som människa och artist. Han fick ett mer balanserat liv, som inte bara handlade om att skriva låtar, spela in skivor och turnera. I intervjuer har han ofta påpekat att episoden var ett uppvaknande, och han är sedan dess noga med att ta hand om sig själv. Inte minst hämtade han kraft genom att utöva qigong. 

Snart stod artistikonen på scenen igen, och hans omvittnade kreativitet som låtskrivare gjorde att nya hits såg dagens ljus. Som tidigare handlade de ofta om relationer, kärlek, bilder av Sverige och av möten. Inte sällan har Ledin kallats för en del av den svenska folksjälen.

1991 grundade Tomas Ledin så Rocktåget, som sommartid turnerade runt i Sverige med kända rock- och popartister under några år. Under 2000-talet har han med ålderns rätt inte varit riktig lika produktiv, men hans dragningskraft på publiken har inte avtagit. 

Vill fortsätta

Privat är Tomas Ledin sedan drygt 40 år gift med Marie. De har två söner. Maries pappa var låtskrivaren och musikförläggaren Stikkan Andersson, och Tomas kan alltså sägas ha gift sig inom branschen. I början var musiklegendaren Stikkan lite skeptisk till Tomas, men…

– Vi hittade varandra i låtskrivandet och han förstod att jag var seriös, berättar Ledin för Hemmets Journal i en intervju där han också som 72-åring avslöjar sina framtidsdrömmar.

– Jag vill se barnbarnen växa upp, pussa på Marie och fortsätta ge konserter av olika slag.

Björn Schüberg