Hon föddes i Lilla Edet 1933 och hennes idrottstalanger visade sig tidigt, särskilt i friidrott. Redan som tioåring blev hon en del av Kvinnliga IK Sport i Göteborg och när hon var 12 år tog hon sina första fyra plaketter i på skoldistriktsnivå.

13 år gammal vann hon två grenar vid den så kallade Folkskoleolympiaden i Stockholm och två år senare debiterade hon i SM. Året var 1948 och den 15-åriga Mona-Lisa tog silver i både höjd och trekamp (100 meter, höjd och spjut). 

Samma år debuterade hon
i landslaget i mötet med Danmark och under de närmast kommande åren var hon en av dominanterna vid SM-tävlingar. Under loppet av tre år vann hon hela sju SM-guld: 80 meter häck 1949 – 1951, trekamp 1949 och 1950, höjd 1950 samt femkamp 1951. Under en tid innehade hon de svenska rekorden på både 80 meter häck, trekamp och femkamp.

Inför EM i friidrott i Bryssel 1950 togs Mona-Lisa ut som en av Sveriges representanter och hon tävlade där i femkamp, en gren som det året gjorde debut på EM. Mona-Lisa kom på fjärde plats.

OS-drömmen som sprack

Mona-Lisas prestationer gjorde henne självskriven i de olympiska spelen i Helsingfors 1952. Men så blev det inte. Året innan började hon drabbas av skador som aldrig riktigt gick över och drömmen om OS gick om intet. Det gjorde också hennes lovande friidrottskarriär och silvermedaljen i femkamp vid SM 1952 blev, tillsammans med ett antal guldmedaljer i distriktsmästerskapen, hennes sista medaljer inom friidrotten.

Det betydde dock inte att Mona-Lisa lade all idrott på hyllan. Mångsidig som hon var ägnade hon sig också åt handboll, där hon inte besvärades av skadorna från friidrotten.  Även handbollen skedde med klubbtillhörigheten i Kvinnliga IK Sport, och redan 1948 tog hon plats i A-laget. 

Landslagsdebuten gjorde hon året därpå, tillsammans med sin syster Ulla-Britt Englund, och under tio års tid var Mona-Lisa delaktig i stora handbollsframgångar. Hon var med och vann nordiska mästerskapet utomhus tre gånger – 1949, 1953 och 1955 – och när hon slutade spela 1956 hade hon 16 landskamper i bagaget. 

Konståkning

Eftersom modern statistik endast omfattar inomhusmatcher räknas dock bara sju av matcherna in i hennes meriter. 

Som junior sysslade Mona-Lisa också med badminton. Även här visade hon stor talang och knöts tidigt till Örgryte Idrottssällskap, ÖIS. Vid junior-SM 1950 nådde hon en finalplats och 1951 vann hon både singel och dubbel, i dubbeln tillsammans med Yvonne Dahlberg från Växjö BK. Vid DM-tävlingarna 1955 knep Mona-Lisa förstaplatsen. 

Mona-Lisas far Helmer Englund var mycket intresserad av konståkning och det intresset smittade av sig på den  talangfulla dottern. I distriktsmästerskapen 1947 segrade Mona-Lisa i juniorklassen och vid nästa distriktsmästerskap (1950) tog hon hem segern igen, denna gång i seniorklassen. Hon vann också paråkningen tillsammans med Elof Nicklasson.

1951 deltog hon i junior-SM där hon tog hem paråkningen tillsammans med klubbkamraten Ronny Hall och de båda upprepade bedriften vid distriktsmästerskapen 1955. Då vann Mona-Lisa även singelåkningen. 

1956 var det sista året då Mona-Lisa tog sig högt upp på resultatlistan när hon åter åkte tillsammans med Ronny Hall i paråkningen och kom tvåa både vid SM och Nordiska mästerskapen. 

Massmedial uppmärksamhet 

Mona-Lisas enastående talanger inom så många olika idrottsgrenar gick inte omgivningen förbi. 1950 hade veckotidningen Se ett stort reportage om den då 17-åriga Mona-Lisa och man skrädde inte orden om hennes säregna begåvning.

”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.” skrev man. (Barbara Ann Scott var en kanadensisk konståkare som var några år äldre än Mona-Lisa och som vunnit olympiskt guld i vinterspelen i Sankt Moritz 1948).

Tidningen skrev också om hennes friidrottsmeriter:

”Häck ser ut att bli hennes bästa gren. Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.” 

Minst lika imponerad var man av hennes framgångar i handboll:

”Kanonskytten. I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!” 

Läsarna fick också ta del av bilder på en Mona-Lisa som tränade i vackra miljöer med bildtexten:

”Joggning. Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.” 

Litterära alster 

Efter konståkningskarriären gick Mona-Lisa vidare som instruktör, närmare bestämt i bokform. Hon medverkade i boken Barnskridskoskola, som gavs ut 1965, där hon stod för en bilaga om konståkning.

Några år senare, 1969, gav hon ut boken Konståkning, som även översattes till danska. I mitten av 1970-talet gav hon också ut boken Konståkning för alla, som följdes av antologin Lär dig mer om konståkning. 

När idrottskarriären var över studerade Mona-Lisa till gymnastikdirektör och 1956 tog hon sin examen vid Gymnastiska centralinstitutet, GCI. Hon var också verksam där under några år tills hon lämnade Sverige och flyttade till Kalifornien. Där jobbade hon ett par år som idrottsläsare vid Stanford University. 

1960 gifte hon sig med tandläkaren Carl Henrik Crispin och  blev Mona-Lisa Englund Crispin. Samma år fick de dottern Ann-Charlotte och två år senare en son. Carl Henrik hade också dottern Catharina från ett tidigare äktenskap.

Ann-Charlotte ”Lotta” Crispin gick i sin mors fotspår och började träna konståkning, med mamma Mona-Lisa som tränare. Hon vann junior-SM 1973 och SM 1977.

Mona-Lisa Englund Crispin gick bort den 2 september 1999, 66 år gammal. Efter hennes död fick stadsdelen Kviberg i Göteborg en ny gata uppkallad efter den legendariska sportprofilen: Mona-Lisa Englunds Väg. 

Bitte Melin