Amerikanen Alfred ”Al” Oerter var diskuskastaren som blev historisk efter att ha vunnit fyra OS-guld i rad: 1956, 1960, 1964 och 1968. Han var ofta skadad inför dessa stora uppgifter men ingenting hindrade honom från att kasta längst av alla. 

Tro det eller ej, men vid 48 års ålder planerade han att försöka kvala in till OS i Los Angeles 1984. Men då fick han ge upp alla planer på start efter en ny skada. Hälsenan sade stopp för olympiskt deltagande.
Denne märklige superstjärna var inte experternas favorit till något av OS-gulden. Han visade dock att han kunde slå till trots att han inte var vinnartippad. 
Skadorna skulle följa honom genom karriären och det var ett under att han överhuvudtaget kom till start. Var det inte nacken så var det revbenen, musklerna eller några andra skadehinder som ställde till det.

Magisk
Ett OS-guld är en bragd i sig. Men det var inte tillräckligt för den äregirige tävlingsmänniskan Al Oerter. Det blev fyra guld som sagt och en hel idrottsvärld klappade sina händer och tog den store idrottsmannen till sig.
Harold Connolly, en amerikansk diskuskollega som också hade vunnit olympiskt guld, var lyrisk när han skulle beskriva Oerters storhet.
”Han var den store fältherren, han var magisk helt enkelt. Han var ofta nervös inför OS-uppgifterna, men när det gällde så var han lugn och samlad och alldeles kolossalt bra. Motståndarna bävade inför att möta mästaren”.
Oerter vann alltså OS-guld 1956, 1960, 1964 och 1968. Bara Carl Lewis har upprepat detta då han vann OS-längdhoppet från 1984 till och med 1996.

Skador inget hinder
Inte ens skadorna hindrade Oerter från att vara bäst. Inför OS i Tokyo 1964 fick han en muskelskada och tillskyndande läkare konstaterade både blödningar och svår smärta. Det var bara att glömma OS, avslutade läkaren. Men Al vägrade att höra på det örat. Han skulle till Tokyo helt enkelt.
”Det är OS och då ställer man inte in”, meddelade Al. 
Han kom till Tokyo och vann sitt tredje OS-guld.
Var det möjligen så att han drog nytta av att slå ur underläge? 
Ingen krävde någonting av honom och det passade honom som hand i handske. Han kunde tävla i lugn och ro utan att känna något tryck från press och publik. 
1968 i Mexi-ko blev det full pott igen. Och 1980 i Moskva hade han siktet inställt på ett femte OS-guld. 
Men det blev aldrig någon start för någon amerikansk idrottare, då den dåvarande presidenten Jimmy Carter hade förordat en allmän bojkott mot spelen. 

Ödet
Hans karriär inleddes på Sewanhaka High School där han blev en sprinter och medeldistansare.
En träningskväll landade en diskus framför hans fötter. Han kastade tillbaka ”det flygande rymdskeppet” till kastaren. Tränaren såg kastet och gillade skarpt vad han såg och gjorde honom snart till en diskuskastare av format. Så kan ödet slå till.
Al gick vidare till University of Kansas, där han för övrigt blev skolkamrat med basketlegendaren Wilt Chamberlain.
Al började snabbt vinna tävlingar.  Han vann sex nationella mästerskap och av bara farten slog han världsrekordet fyra gånger. Resten är ett stycke oslagbar friidrottshistoria.
Vad var det nu som fick honom att satsa så hårt, hårdare än alla andra, på att bli historisk i diskusringen?
”Inte var det medaljerna som var det viktigaste”, sade han själv. ”Det var en sällsynt trevlig rekreation, en kul grej helt enkelt.” 
För att tala klartext: Det var kul att se fanskapet flyga.
Och då pratade han om sin kära diskus på ett något ovanligt sätt. 

Sten R Sundberg