Han växte upp i fattigdom och blev bortauktionerad som barn. Men Uno Vallman tog revansch. Hans talang gjorde honom till en av Sveriges stora konstnärer. Med sitt nyskapande måleri skapade han en egen konstriktning, vallmanismen. 

Uno Vallman föddes den 24 mars 1913 i Norrala, i Hälsingland. Efter att hans far dog när han vara var fyra år splittrades familjen och han kom att tillbringa barndomen på Sundborns barnhem. Därefter blev han utauktionerad till en bondfamilj i Gästrikland. Senare fick han arbete som dräng på Rödön, en halvö i Storsjön i Jämtland.  

När han var ung fick han en lärlingsplats hos en skomakare, men han fick aldrig fullfölja utbildningen. Mäster tolererade nämligen inte att han var vänsterhänt. Efter att ha provat på flera olika yrken, bland annat sjömansyrket, och även levt som vagabond, kom han 1936 in på Otte Skölds målarskola. 

I konstvärlden hade man inga problem att acceptera att Uno Vallman var vänsterhänt. Hans talang talade för sig själv och 1939 antogs han till Konsthögskolan i Stockholm och fick bland annat studera under storheter som Isaac Grünewald och Sven X:et Erixson.

Genombrott 1945

1945 uppmärksammades han för en utställning på Färg & Form i Stockholm och året därpå en separatutställning på Konstgalleriet i Göteborg. Dessa utställningar blev hans genombrott och 1947 deltog han i utställningen Ung Konst på Färg och Form. Utställningen blev konkretismens genombrott i Sverige och Uno Vallman tilldelades Ester Lindahls stipendium.

Uno Vallman gjorde flera studieresor runt om i världen, korta såväl som långa. Han besökte Italien och Spanien, Kina och Nordafrika, Mexiko, USA och besökte även Sovjetunionen och Rumänien. Under flera år, under 1940-talet och fram till 1960-talet, bodde han till och från i Paris där han lärde känna många innovativa konstnärer, som Marc Chagall. 

Chagall kom att bli en stor inspirationskälla för Vallman, så även Joan Miró, och det han lärde sig av mästarna använde han för att skapa ett ännu mer uttrycksfullt budskap i sina målningar. De franska konstkritikerna kunde inte placera in Vallmans konst i någon redan befintlig ism, som exempelvis surrealism eller kubism, eftersom den var nyskapande inom konstvärlden. Därför gav de den ett alldeles eget namn, vallmanismen.  Den kan beskrivas som en non-figurativ konst, där grundelementen utgörs av magi, symbolism och det barnsligt naiva. Den vidareutvecklar människans inre roll, inte bara som passiva betraktare av omvärlden utan som en aktiv varelse med möjlighet att påverka sig själv och sitt sinne vid betraktandet av en sak, plats eller händelse. 

Uno Vallman uttryckte det så här: ”Jag vill visa: Färgens makt i tingen och det lillas betydelse i alltet. Vi skapar själva vår verklighet genom unik sublimation beroende på person och person från våra sinnens intryck. Det gör att Vi har friheten att själv kunna skapa och känna förgyllt glädjefullt det vill säga färg och därmed värde av våran omgivning eller något väldigt skrämmande. Detta är vallmanismen.”

Epitetet Nordens Picasso

Uno Vallman förmedlade alltså inte bara en ny syn på vardagsföremål utan även deras inneboende föränderliga värde och hans unika och nyskapande stil gav honom epitetet Nordens Picasso av flera franska
konst­recensenter.

Han hade sin ateljé i Gamla stan i Stockholm och var djupt rotad i stadsdelen. Han var en av de många kulturpersonligheter som tillbringade mången kväll på Den Gyldene Freden, där han umgicks med andra kända namn, som Evert Taube, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson. Han var också mycket nära vän med konstnären Asger Jorn, som var ledare för Cobragruppen och en av Danmarks viktigaste bildkonstnärer under efterkrigstiden. 

Uno Vallman var en mycket produktiv konstnär som utförde porträtt, figurkompositioner och landskap i båda olja, akvarell och grafik. Nationellt ställdes han ut vid många tillfällen och i många städer, som Borås och Södertälje (1949), Östersund (1950, Storviksverken (1961), Waikiki Café i Stockholm (1982) och Galleri Fenix i Örebro (1986). Han ställde också ut på Liljevalchs i Stockholm vid två tillfällen. 

Monumentalmålningar

Under 1950-talet gjorde han en rad monumentalmålningar runt om i Sverige, bland annat i Mo kyrka i Hälsingland, Folkets hus i Degerfors, Forumbiografen vid Årsta torg strax söder om Stockholms innerstad och i Korsängsskolan i Enköping.
I Storviks nya kyrka, i Uppsala stift, utförde han en takmålning på 240 kvadratmeter. Målningen, som föreställer skapelsen i klara pastellartade färger, var vid tillkomsten landets största direkt på trä. På 1960-talet fick han också uppdraget att utföra en monumentalmålning på Svenska ambassaden i Moskva, vilken färdigställdes 1968. 

Han var också en av sin tids mest kända svenska konstnärer internationellt sett och hans verk rönte uppmärksamhet över hela världen, på museer, hos storsamlare och hos privata samlare. Förutom mängder med utställningar i Sverige, på  bland annat Galleri Färg & Form och Konstakademien, har han ställts ut i flera andra länder. Bland de städer där han ställt ut återfinns Hannover, Paris, Köpenhamn, Pittsburgh, Moskva, Oslo, Grenoble och Tallinn. Efter en utställning i New York skrev New York Times: ”Bland de bästa av denna veckas utställningar: Uno Vallman, en svensk som skapar en vild egen värld som härleder sig från drömmar i starka kontraherande färger.” 

I den franska tidskriften L’Humanité kunde man läsa att ”Vallmans frodiga fantasifullhet förvandlar verkligheten till en glad och barbarisk sagovärld.” 

Hans målningar har också skänkt skönhet till Vita huset i Washington. Både Lyndon B Johnson och Jimmy Carter fick, under sina perioder som presidenter, målningar av Uno Vallman i gåva. 

1968 fick han, tillsammans med August Strindberg och Norges Edvard Munch, äran att representera Norden vid Modern Art, i Mexico City 1968, i samband med de olympiska spelen. Han fick också en rad stipendier för sin gärning, som Akademiens särskilda pris och Prins Eugens pris, och är bland annat representerad på Nationalmuseum och Moderna museet. 

Barnboksillustratör

Vid sidan av måleriet medverkade Uno Vallman också som illustratör i Lennart Hellsings bok Kanaljen i seraljen (1956). 1980 skrev han också boken Som lamans utsände i Tibet. 1983 grundades Uno Vallman-sällskapet, på initiativ av apotekaren och Vallmanbeundraren Karl-Vilhelm Gorton. 

Uno Vallman gick bort 2004, 91 år gammal. Han är representerad på bland annat Nationalmuseum, Moderna Museet, i Östersunds och Halmstads konstsamlingar samt på Tessininstitutet i Paris. 

Bitte Assarmo