Han blev känd som Bildsköne Bengtsson och betraktad lite grand som en svensk Robin Hood – trots alla brott skadade han aldrig någon.

13 år gammal fick Harald Bengtsson, från Vittsjö, jobb som stationselev på järnvägsstationen i Strömnäsbruk i sydvästra Småland. Efter åtta månader tog arbetet slut.

Enligt vad som berättas var det då som en av Sveriges främsta folkhemstjuvar skapades – Bildsköne Bengtsson. Legenden säger nämligen att han oskyldigt utpekades för att ha stulit stinsens guldklocka, och att han frustrerad av oförrätten utbrast:

”Har ni nu gjort mig till tjuv så ska jag också bli det!”

En god historia – men förmodligen inte sann. Bengtsson har själv berättat att han fick sluta därför att han avvek från anställningen istället för att ta nesan att bli utskälld av stinsen sedan han hade levt rövare på sitt rum och stört grannarna.

Bildsköne Bengtsson blev under en rad decennier på 1900-talet Sveriges mest omskrivne tjuv. I folkets berättelser blev han till en gäckande Robin Hood-figur som bara stal av de rika och ofta delade med sig till de fattiga. Men vad är egentligen sanning?

Letade i arkiven

Bit för bit plockas legenden om Harald Bengtsson ned i boken Den Bildsköne, av Malin Arvidsson och Bertil Sandström.

Bertil Sandström, från Osby, intresserade sig för Bildsköne Bengtsson i mitten av 1990-talet då han gjorde en radioserie om ”gentlemannatjuven”. Så föddes idén på en bok och Malin Arvidsson som bara var 19 år sattes 2003 på sommarjobbet att leta efter fakta och källor i arkiv. Arbetet växte.

– Sommarjobbet bara fortsatte. Och när jag kom så djupt in i den här mannens själ och person ville jag själv skriva boken, berättar Malin Arvidsson, som började studera historia vid Malmö Högskola för att underlätta arkivgrävandet.

Hon har letat i landsarkiven, gått igenom tingsrättsprotokoll och fingranskat polisunderrättelser i sin jakt på sanningen bakom myten om Bildsköne Bengtsson.

– Bland det mest spännande jag hittade var hans egen berättelse om sitt liv som han skrev 1935 i samband med en sinnesundersökning, säger hon.

En berättelse som är färgad av hans egen samlade bitterhet gentemot samhället.

Efter misslyckandet som stationselev i Strömsnäsbruk kom nästa bakslag efter ett halvår i skeppsgossekåren i Karlskrona. ”Utstraffad för vanart” står det i sjömansboken. Han hade smusslat undan en skarp patron efter en skjutövning.

Han hamnade i Malmö, stal en rock, och mönstrade på en båt till Gävle. Där försvann han med sjömanssäcken väl packad av stulna kläder. Och nu dyker han upp i polisunderrättelser för första gången. Harald Bengtsson blev efterlyst för stöld. Han lämnade landet med båt till Lettland, rymde och tog sig hem igen via Kiel och Danmark.

Inte smart efteråt

Den 23 november 1909 greps han i Malmö, misstänkt för hotellbedrägerier i Helsingborg och Halmstad. Han fick tre månaders straffarbete, men skickades till Bona uppfostringsanstalt i Östergötland.

Förutom att han lärde till skräddare på Bona skaffade han sig kunskaper av äldre och mer erfarna elever om hur man gör inbrott.

Han rymde från uppfostringsanstalten och hamnade på Vesterbro i Köpenhamn. Därifrån gjorde han utflykter över Öresund och inbrott i Sverige. Med förkärlek valde han järnvägsstationer för sina aktiviteter. 

Det var storkuppen mot urmakaren August Pettersson i Gislaved som gav honom nästa fängelseresa. 110 fickur, tre dussin släta guldringar och kanske tre dussin guldringar med stenar blev bytet. Han omsatte det på pantbanker i Köpenhamn, men då han började sälja själv på gatan fick polisen ögonen på honom. Ett år, sju månader och femton dagar blev straffet i Linköpings fängelse.

Efteråt fortsatte han med inbrotten på järnvägsstationer. Listan blev lång; Nol, Nödinge, Lilla Edet, Göta, Jonsered och Kåhög, där han fick ut 75 kronor i tioöringar på en telefonautomat.

När han sedan skulle köpa tågbiljett och betalade med sina tioöringar var det färdigt igen. Nu blev det ett år och nio månader i Linköping. 

Väl ute hittade Harald Bengtsson på ett nytt sätt att ekipera sig. Han ringde till en ansedd skräddare, presenterade sig som Gustaf Åberg, beställde en kostym och fick den skickad mot efterkrav till Vallentuna järnvägsstation. Sedan gjorde han inbrott på stationen och stal paketet.

Sprängde kassaskåp

Han fann också en ny metod att göra inbrott. Dynamiten gjorde entré och han sprängde sitt första kassaskåp på Norrvikens station utanför Stockholm. Med 250 kronor och en del frimärken försvann han från platsen på cykel. Men polisen var honom på spåren.

När han stoppades av en polis i Varberg för att han cyklade utan lyse hoppade han av cykeln och sprang därifrån. Kvar på pakethållaren låg ett paket med dynamit och lite andra småsaker, bland annat en bankbok med arbetspremierna från fängelset. Kassaskåpsprängaren Harald Bengtsson var obönhörligen identifierad.

Det blev fler kassaskåp på fler järnvägsstationer innan han greps nästa gång. 

I november 1916 åkte han tillbaka till Linköpings fängelse för fem år och sex månaders straffarbete. Han flyttades till Malmö, men rymde 1920 och hamnade istället på Långholmen sedan han fångats in efter några månader.

Harald Bengtsson skriver själv om fängelselivet:

”Då man innesluten i en cell, utan att ha någon människa ute i friheten att brevväxla med, samt ständigt utsatt för fientlig misstänksamhet så är det ej svårt att räkna ut vilken inställning tankelivet måste få.”

I maj 1923 var han nästan 30 år. Halva livet hade han tillbringat på häkten och i fängelser. Nu var han fri. Det varade sommaren ut. I augusti tröttnade han på att vandra runt, stal en cykel i Kristianstad, greps och fick ett och ett halvt års straffarbete.

Väl ute tog han upp sin gamla verksamhet och kassaskåp flög i luften på järnvägsstationer runt om i landet. Han greps av en polis i Askersund som släppte honom efter ett dygn i arresten. Det var denne poliskonstapel som när det gick upp för honom vem han hade släppt iväg yttrade:

– Inte kunde jag tro att den mannen var den ökände dynamitarden. In kom en bildskön yngling med förtroendeingivande utseende.

Harald Bengtsson blev Bildsköne Bengtsson.

Hade en hemlig koja

Efter två år i frihet åkte han åter fast. På Långholmens skrädderi gjorde han en ny bekantskap – Folke Johansson, alias Tatuerade Johansson.

Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson var ute ur fängelset 1932. Sverige hade fått sitt eget gangsterpar. Det blev en gigantisk stöldturné över hela södra Sverige. Ena natten sprängde de kassaskåpet på AB Exportlist i Nyköping, därefter var det järnvägsstationerna i Stenungsund och Dingle innan de cyklade till Glimåkra i norra Skåne.

Här fick de idén att bygga en väl gömd skogskoja.

Kojan i Filkesboda i Göinge inreddes till en veritabel stuga. De stal böcker hos en folkskollärare i närheten och cyklade till och med till Luxorfabriken i Motala och stal en ståtlig radio!

Under ett och ett halvt år gjorde paret ett hundratal inbrott, stal mat, och sprit för att hålla värmen i kojan. Annat stöldgods grävde de ned för framtida behov. Samtidigt levde de gömda och höll en låg profil.

Kojan upptäcktes och sattes under bevakning, men då hade redan Bengtsson och Johansson insett att den tiden var förbi och dragit vidare.

Nu gick drevet efter de båda kumpanerna. Hela Sverige var engagerat. De blev igenkända av servitrisen Gunvor Kullberg på Café Pelikan, som låg mitt emot Hedens idrottsplats i centrala Göteborg, och greps strax tumultartat i en vägspärr när de försökte undkomma per cykel.

Samtidigt som Café Pelikan och kojan vid Filkesboda i norra Skåne blev stora turistattraktioner inleddes rannsakningen vid tingsrätten i Kristianstad.

Det var 1935 och Harald Bengtsson fick genomgå sinnesundersökning. Det låg i tiden att förklara avvikande beteenden som ärftliga defekter, och Bengtsson förklarades ha en schizoid personlighet.

Han fick åtta års straffarbete men flyttades senare till sinnessjukhus och kom som 50-åring till Santa Maria sjukhus i Helsingborg.

Övergick till skräddare

Han rymde en gång och irrade halvnaken omkring i södra Sverige under vintern 1944–1945 innan han greps igen. Nu väckte Bengtssons öde enbart medlidande. Efter ett halvår på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö blev han försöksutskriven och nu lyckades han avhålla sig från kriminalitet. Han etablerade sig som skräddare i Markaryd, men trivdes inte med alla nyfikna som bara ville se den berömde tjuven. Så han gav sig av mot Göteborg, där han kunde leva i anonymitet. Det fick han göra till sin död i juni 1966, då han avled 72 år gammal.

Han begravdes på en omärkt gravplats på Kvibergs kyrkogård i Göteborg och först sommaren 2003 restes en minnessten med den enkla inskriptionen H.B.

Under alla år som Bildsköne Bengtsson turnerade som inbrottstjuv berättades legender och historier om hur han hängde matkassar på trappan till fattiga, hur han lade en femtiolapp under tallriken när han blivit bjuden på ett mål mat och hur han alltid bara stulit av de rika.

Det finns inga belägg för att de här historierna skulle vara sanna. Oftast satt Bengtsson dessutom i fängelse när det skulle ha hänt.

Text: Per Erik Tell

Foto: Ur boken ”Den bildsköne”