Londons gator var i början på 1800-talet mer än farliga, närmast en djungel där rån, misshandel och mord hörde till såväl dag- som nattordningen. 

Innan det fanns några poliser på Londons gator fanns det visserligen ett system av 4 500 väktare som patrullerade på natten, ”watchmen” eller ”The Hue and Cry” som de också kallades. Väktarsystemet hade införts redan på medeltiden men i början på 1800-talet betraktades väktarna i London inte bara som ineffektiva utan också hopplöst korrumperade. De flesta Londonbor betraktade därför stadens gator som i det närmaste laglösa, med skyhög brottsstatistik. 

Våldsamma demonstrationer

Det var dock inte bara Londons gator som var ett stort problem. Närhelst det utbröt upplopp eller demonstrerades runt om i landet var det armén som sattes in för att återställa ordningen. Efter napoleonkrigen sjönk Storbritannien ner i en djup ekonomisk depression. Arbetslösheten ökade drastiskt. Matpriserna sköt i höjden, liksom skattetrycket. När 60 000 människor demonstrerade för allmän rösträtt i Peterloo 1819 sattes armén in. Det slutade i en massaker där minst 18 människor dödades och långt fler skadades. 

Våldsamheterna slutade inte där. 1820 sattes armén in vid Yorkshire West Riding revolten och året därpå vid Cinderloo revolten. Det här kunde inte fortgå ansåg Sir Robert Peel. Han var visserligen motståndare till allmän rösträtt men om situationen inte förbättrades hotades landet av upplösning helt enkelt för att dess medborgare inte kände trygghet inför lagen. 

Införde regler

Peel var praktiskt lagd, son till en politiker och industrialist som fört den industriella revolutionen framåt. Efter att ha utsetts till inrikesminister 1822 införde han en rad humana reformer inom fängelsesystemet och förenklade även brottsbalken, lagar som döptes till ”The Peel Acts”, Peel lagarna. Och så la han upp en plan för en helt ny typ av polisväsende. 

Peel insåg fort att problemet inte bottnade i att det behövdes fler väktare. Det handlade främst om att förhindra brott och att vinna allmänhetens förtroende. Efter att ha analyserat problematiken la Peel fram de grundprinciper som kom att ligga till grund inte bara för The Metropolitan London Police Force utan för poliskårer runt världen. 

Dessa principer (se faktaruta) var något helt nytt. Peels lagförslag, ”The Act for Improving the Police in and near the Capital” (Lagen för förbättring av polis i och i närheten av huvudstaden) lades först fram i parlamentet 1827 men väckte direkt starkt motstånd. Peel gav sig inte och vann till slut majoritet. 

Peel insåg att ingen av de 4 500 väktare som patrullerade i London höll måttet och rekryterade helt nytt manskap. Den nya polismakten bestod i första vevan av 2 kommissionärer, en överste, en advokat, 8 inspektörer, 20 kommissarier, 88 sergeanter och 895 konstaplar. Vad gäller de sistnämnda gav allmänheten dem snabbt flera smeknamn, efter Sir Robert Peel, ”Bobbies”, Rozzers” och ”Peelers”. 

Minimum av våld

Lönen var ett pund i veckan, vilket motsvarade snittlönen för en lantarbetare. Detta för att ingen inom kåren skulle känna att de stod över allmänheten. Den första patrullen skickades ut 29 september 1829. The Metropolitan London Police Force togs inte riktigt på allvar i början men de visade sig snabbt oerhört effektiva i sitt sätt att kontrollera upplopp med ett minimum av våld. Och snart sänktes antalet brott i London och det ordentligt. I den inre delen av London vill säga. 

Den nya poliskåren ansvarade för ett område inom en radie på lite drygt 11 kilometer från centrala London. Bortom den gränsen fick väktarna husera. 1839 genomfördes en reform som innebar at Peels polisstyrka kontrollerade även de yttre delarna av staden, varpå det gamla väktarsystemet avskaffades. 

Peels ”Bobbies” syntes. De hade höga svarta hattar och blå jackor, detta för att inte förväxlas med armén som hade röda uniformsjackor. Till skillnad mot soldater bar de inte skjutvapen. 

Fick visselpipa

Utrustningen bestod av en batong i trä, handfängsel och en skallra för att kunna kalla till förstärkning. Skallran ersattes ett 70-tal år senare av en visselpipa.  Konstaplarna arbetade sju dagar veckan och hade fem dagars semester om året. För att förhindra frestelser till korruption måste konstaplarna ansöka om skriftligt tillstånd för att delta i samkväm utanför tjänsten, till exempel fester eller middagar men de behövde också tillstånd för att kunna gifta sig. De var dessutom tvungna att bära sina uniformer även utanför tjänsten.

Tack vare Peel blev London en betydligt tryggare stad men runt om i landet rådde fortfarande laglöst kaos på många håll. 1857 antog parlamentet en lag som innebar att samtliga städer i landet var tvungna att inrätta egen polismyndighet, och det enligt Peels principer. Snart fanns flera hundra poliskårer runt om i landet. Sedan dess har det brittiska polisväsendet effektiviserats och det består idag av 48 polisdistrikt. 

Peels principer var något nytt, unika eftersom de var baserade, inte på våld och rädsla, utan samtycke och allmänhetens medgivande. De kom att utgöra modell för polisväsenden i länderna som idag ingår The Commonwealth of Nations, varav de flesta tidigare ingick i brittiska imperiet, Kanada, Nya Zeeland och Australien. 

Bär inte skjutvapen

Principen av samtycke och medgivande innebär också att den vanliga brittiska polisen fortfarande inte bär skjutvapen. Dock introducerades tasers i vissa kårer 2003 varefter andra kårer följde efter. Taser är en elchockpistol som orsakar smärtsamma och okontrollerbara muskelsammandragningar. Kritiker anser att införandet av tasers har förändrat allmänhetens syn på polisen. 

Många associerar nog Bobbyn med den typiska hjälmen, ”The Custodian Helmet”. Den höga hatten var inte särskilt praktisk och den gav just inte särskilt mycket skydd heller. Hjälmen introducerades 1863 och var inspirerad av den Pickelhaube hjälm som bars inom den preussiska armén. Den används fortfarande inom många kårer men har ersatts av skärmmössor av andra. 

Michael Dee