DETTA ÄR ETT UTDRAG UR EN ARTIKEL SKRIVEN AV BITTE ASSARMO

Under de båda världskrigen upphörde importen nästan helt till Sverige på grund av spärrade handelsvägar. Särskilt stor brist blev det på varor som te och kaffe, och därför infördes ransonering. Det gav upphov till mängder av olika slags kaffesurrogat, något som kanske kan vara värt att ta en titt på nu när Europa på nytt skakas av krig och matbrist förutspås. 

Under den värsta ransoneringsperioden under andra världskriget kunde svenskarna endast köpa 13 gram kaffe per vecka. Men nöden är uppfinningarnas moder, och de svenska kaffeälskarna fann på olika lösningar för att kunna avnjuta något som åtminstone påminde om kaffe. Och kaffesurrogaten kom till så stor användning att det började tillverkas i industriell skala. 

Färdigtillverkade kaffesurrogat var ofta en blandning av flera olika produkter och de gick under allehanda namn. En produkt kunde exempelvis kallas för ”homeopatiskt hälsokaffe”, en annan för ”mockatillsättning”. Vissa blandningar, som innehöll en andel äkta kaffe, kunde gå under namnet ”hushållskaffe” eller ”elvakaffe”, men det fanns också förfalskade och helt undermåliga surrogat som gjordes på billig torv. 

Ett av de företag som började saluföra kaffesurrogat  –  eller kaffesurr som det kallades i folkmun – var chokladfabriken Marabou. Deras surrogat, kallat Mabou, var ett av de mest omtyckta. Svenska Kaffebolaget importerade ett tyskt kaffesurrogat gjort på cikoria, som pressats till briketter.

Kungligt gott?

Ett annat företag som satsade stort på surrogat var Martin Olsson. Martin Olsson hade startat sin kaffehandel 1897 på Hötorget i Stockholm och efter att ha köpt in utvalda kaffebönor som han lämnade in för rostning blandade han sina egna kaffeblandningar. 

När kafferansoneringen infördes 1940 var företagets policy först att inte befatta sig med kaffesurrogat, men det hindrade inte att olika företag skickade erbjudanden om surrogat av olika slag. Till sist fick man prover på ett surrogat från en ung dansk i Helsingborg. Surrogatet smakade bättre än det man tidigare provat och Martin Olsson skrev därför avtal med dansken Villads-Nielsen som gav företaget ensamrätt på produkten. 

Surrogatet kom att kallas Kamo, vilket stod för Kaffe AB Martin Olsson, och kom ut på marknaden i augusti 1941. Första kunden blev AB Trafikrestauranger som gjorde en beställning på hela tolv ton.

Vid en utställning på Ostermans Marmorhallar, där det fanns en Kamo-servering, lyckades man bjuda kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf, på en kopp. Kronprinsen lät sig väl smaka och efteråt kontaktade Martin Olsson hovmarskalken och frågade om det gick för sig att man informerade allmänheten om att kronprinsen drack Kamo. Det vore väl bra om svenska folket fick veta att även kronprinsen drack kaffesurrogat? 

Det tyckte hovmarskalken och Martin Olsson startade så en omfattande annonskampanj om vad majestätet drack till frukost – nämligen en blandning av…