Vid den stora stadsbranden 1777 förstördes två tredjedelar av alla byggnader i Åmål. Sedan dess har staden brunnit flera gånger, men här finns också mycket av den äldre kulturen bevarad.

Åmål, Dalslands första och enda stad, fick sina stadsprivilegier så tidigt som 1643, närmare bestämt den 1 april. De första generationerna av invånarna var fiskare och bönder, men under det sena 1600-talet började det växa fram en bruksbygd kring staden. Dalsland hade då fått stångjärnsbruk som förädlade järn från Bergslagen. 

Staden präglades dock mer av handel än av hantverk, och under det tidiga 1700-talet styrdes staden till stor del av ett litet förmöget köpmansskikt som främst ägnade sig åt grosshandel med trävaror. Men staden förblev liten. 1720 hade staden 188 mantalsskrivna, vilket gjorde den till en av landets allra minsta städer.

De finaste bostadskvarteren låg vid stadsparken, mellan gamla torget och medeltidskyrkan. Här låg också stadens handelscentrum. Och en av de viktigaste byggnaderna var förstås Postmästargården. Åmål var nämligen en av de postorter som Karl XII:s armé använde sig av under de båda fälttågen mot Norge 1716 och 1718. Postmästare var, under större delen av 1710-talet en man vid namn Jakob Ahlroth. 

Förödande brand

1777 drabbades staden av en brand som förstörde alla byggnader i kvarteret utom en. Om branden skriver militären och krigshistorikern Gustaf Björlin (1845-1922), själv född i Åmål, i boken Från en gammal svensk småstad:

”Ännu på tredje dagen brann det i ruinhögarna. Med den primitiva brandattiralj, man förfogade öfver, förmådde man icke fullständigt släcka glöden öfverallt. Man befarade därför att elden, om stormen icke snart bedarrade, skulle blossa upp på nytt och äfven förstöra de återstående kvarteren. Till all lycka lugnade sig dock vädret. Brandskadan var i alla fall mycket stor, i synnerhet som en mängd spannmål, som varit lagrad för utskeppning under hösten, gått förlorad, jämte en myckenhet viktualier, som importerats för vinterbehofvens fyllande. Förlusterna för de enskilda voro, snart sagdt, ruinerande, då högst få af dem kunnat bärga något af sitt lösbo och de flesta alls intet.”

Byggnaden som klarade sig i branden, och som senare kom att kallas Vågmästaregården, byggdes 1714 av dåvarande borgmästaren Anders Åberg. Sitt moderna namn har den fått efter en av stadens politiker, nämligen stadsfullmäktigeordföranden och vågmästaren Petter Larsson. 

Samma år som staden brann hade ett nytt regleringsförslag upprättats för bebyggelsen i staden. Flera av de förslagen genomfördes under uppbyggnaden efter branden, och i Gamla Staden, som stadsdelen idag kallas, finns flera exempel på 1700-talsbebyggelse som uppförts enligt 1777 års förslag. 

”Högljudd klagan och jämmer”

Åmål brann igen 1809 och 1846. Under branden 1846 förstördes hela den nordöstra stadsdelen i staden, något som blev upprinnelsen till en helt ny stadsplan. Även denna nämns i Gustaf Björlins bok:

”I sin förskräckelse ha människorna glömt alla lagar och förordningar och tänka endast på att rädda sin egendom. Släpande på tunga möbler eller med stora säckar på ryggen knoga de uppför kyrkbacken och rada upp det räddade vid sidan af landsvägen. Öfverallt skrik och rop, högljudd klagan och jämmer.

För hvarje minut griper elden allt mera omkring sig. Rök och gnistor föras af vinden i stora moln väster öfver, medan i öster himlen färgas allt rödare af flammorna.”

Den 9 maj 1901 drabbades Åmål på nytt av en förödande brand, då i området norr om Åmålsån. 59 gårdar gick under och mellan 800 och 1000 personer – en fjärdedel av befolkningen – förlorade sina hem. Uppbyggnaden påbörjades omgående och redan efter fem år var större delen av centrum återuppbyggt.

Världens näst bästa småstad 

De omfattande stadsbränderna har gjort att Åmål byggts upp och byggts om flera gånger. Dessutom revs delar av staden under 1960-talet för att ge plats åt modern bebyggelse. 

Jämfört med många andra svenska städer klarade sig dock Åmål undan de värsta rivningarna. I staden finns flera äldre byggnader kvar, framför allt i Gamla Staden, som brann 1777 men som klarat sig undan senare bränder. Den är nu en viktig del av Åmåls kulturarv och har fått behålla sin genuina prägel av gammal stadsmiljö med hus från 1700-talet och 1800-talet. 

2002 fick Åmål utmärkelsen Årets Stadskärna i Sverige. Och 2005 blev staden vald till världens näst bästa småstad i den internationella tävlingen Livcom Awards. 

Det är ju alltid något i alla fall, som Fan sa. Eller var det Jean?

Bitte Assarmo