Hon kallades först Skepparns Anna och senare Bryggar-Anna. Med tiden blev hon känd som Anna Johansson-Visborg (1876-1953), en av arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer. På en bergknalle i centrala Stockholm står en skyskrapa som ett utropstecken och minner om hennes gärning.

I den mån några i dag känner till namnet Anna Johansson-Visborg är det nog mest förknippat med negativa rubriker, helt utan hennes egen förskyllan. Desto större anledning finns det kanske att berätta något om vem hon var.

Rubrikerna de senaste åren har handlat om att de som förvaltar en stiftelse i hennes namn agerat tvivelaktigt och sålt ut egendom som hon öronmärkt för tröttkörda husmödrar och andra kvinnor som behöver lite semester. Stiftelsen, förvaltad av LO, gjorde sig av med ett 100-tal små stugor vid Skurusundet i Nacka kommun för att få in pengar. I stället inrättades stipendier.

Det väckte protester från många som känner till bakgrunden och som tyckte att Bryggar-Annas vilja hade svikits.

Kvinnohuset

Den naturskönt belägna semesterbyn tillkom på Anna Johansson-Visborgs initiativ 1928, alltså för precis 90 år sedan. Stugorna skulle hyras ut billigt till mindre bemedlade personer, företrädesvis ”behövande kvinnor”. Så har det också fungerat ända till dessa yttersta dagar när stiftelsen fick problem med ekonomin.

Samma idé låg bakom tillkomsten av det så kallade Kvinnohuset i Stadshagen på Kungsholmen i Stockholm, även det förknippat med Anna Johansson-Visborgs namn och främst avsett för ensamstående och lågavlönade. Det stod klart för inflyttning 1946 och inrymde då 175 lägenheter i 14 våningar.

Precis som på Anna Johansson-Visborgs tid reser det sig i dag som ett blickfång högt över omgivningen i änden av den långa Fleminggatan. På en vägg inne i huset hänger en konstnärligt utformad porträttrelief som berättar vem äran tillfaller.

Många strängar…

Vid sidan av denna praktiska gärning hann Anna Johansson-Visborg vara aktiv på hög nivå inom fackföreningsrörelsen och politiken. Hon var till exempel ledamot i Stockholms stadsfullmäktige under 34 år och den första kvinnan som blev invald i stadens ”regering”, stadskollegiet. Hon var också mycket aktiv i föreningslivet.

Tillsammans med sin man Sven Visborg byggde och drev hon en teater i Alvik, Bromma, där familjen bodde. Den hette Bromma-Teatern och tjänade under hela 50 år, 1921-71, också som populär biograf.

Det gamla teaterhuset, till utseendet likt en kyrka, står fortfarande kvar intill utfarten mot Tranebergsbron och är numera måleributik.

Skepparns Anna

Vem var då denna märkliga kvinna? Som hon själv ibland påpekade var hon född som en ganska fattig bondjänta i Beatebergs socken i dåvarande Skaraborgs län.

Hennes pappa ägde en gård vid sjön Viken och hade också en lastångare som fraktade spannmål till Ryssland. Av det skälet kallades dottern ”Skepparns Anna” som liten.

När båten förliste utanför Gotska sandön och skepparen blev lurad på försäkringspengarna hamnade familjen i ekonomiskt trångmål och fick flytta till en mindre gård, Lilla Lindhult. Där följde den ena olyckan på den andra, med sjukdom och annat elände.

Vid åtta års ålder tvingades Anna gripa in och klara det mesta. Hon skötte ladugården, mjölkade kor, släpade säckar med potatis från jordkällaren och högg ved så att de kunde elda i spisen.

Enligt en beskrivning av hennes barndom levde familjen tidvis mest på mjölk, spisbröd och potatis doppad i saltlake.

Med skolgången var det inte heller så mycket bevänt. Anna har själv berättat att hon lärde sig mer av sin far än av skolan. Fadern hade varit ute i världen och fått klart för sig att det var viktigt med kunskaper.

Bryggar-Anna

Så småningom blev ekonomin på gården bättre och familjen kunde skaffa sig ett par hästar och ett par oxar. När Skepparns Anna var 14 år fick hon börja köra timmer i skogen. Även det klarade hon med glans.

Hennes pappa, som hette Johan Larsson, tyckte att hon skulle ge sig ut i livet och skaffa sig en utbildning. Hennes egen dröm var att bli sjuksköterska (som politiker tog hon senare initiativ till Stockholms stads sjuksköterskeskola), men det gick inte att förverkliga. I stället började hon arbeta som piga på hotell Ranten i Falköping.

I övre tonåren fick hon plats hos en läkarfamilj i Göteborg. Därefter arbetade hon som servitris på Grand Hotel i samma stad.

1897, året för den stora Stockholmsutställningen, kom hon till Stockholm och blev anställd i S:t Eriks bryggeri. 

Därmed tog hennes liv en ny vändning och fick den riktning som det skulle ha ända till hennes bortgång.

Bryggar-Anna, som hon kallades då, drev på för att bilda en fackförening med kvinnliga bryggeriarbetare. Den blev sedan avdelning 15 inom Svenska Bryggeriarbetareförbundet. An-na Johansson valdes till dess ordförande 1904 och förblev det i 45 år framåt. Hon satt sedan i förbundsstyrelsen under 30 år. 

Hon hjälpte också till att organisera sömmerskor, städerskor, baderskor, damfrisörskor och andra lågavlönade kvinnor.

Ville bli byggmästare

På fritiden gick hon en kurs för bokhållare. Det ledde till ett påhugg som kontorist hos ett försäkringsbolag. Hon studerade också byggnadsteknik vid Tekniska skolan med sikte på att bli byggmästare, ett intresse som hon hade haft länge och skulle behålla livet ut.

Nu började hon också att arbeta politiskt, inspirerad av agitatorn Kata Dalström och andra kvinnliga pionjärer inom arbetarrörelsen. 1916 blev hon ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och satt kvar där till 1950. 

De 12 sista åren var hon också med och styrde huvudstaden som den första kvinnan i  dess stadskollegium.

Hon satt i styrelsen för Socialdemokratiska kvinnoförbundet från dess start 1920, hon var styrelseledamot i Stockholms arbetarekommun och ordförande i Kooperativa kvinnogillesförbundet 1907-1938. Bland annat…

I stadshuset tillhörde hon de stridbara i Zeth ”Zäta” Höglunds falang. Sjukvård, bostadspolitik och kvinnans rättigheter var de frågor hon främst intresserade sig för. Hon deltog tidigt i striden för kvinnlig rösträtt och kämpade för att även gifta kvinnor skulle ha rätt att yrkesarbeta. Lika lön för lika arbete var en av hennes paroller.

Envis och bråkig

Med sin stridbarhet skaffade sig Bryggar-Anna både vänner och fiender inom politiken. Hon ansågs som orädd och hårdhänt. Själv beskrev hon sig som ”envis och bråkig”.

Hennes kände partikamrat Zäta Höglund uppskattade hennes insatser på olika områden, men gav också en nyanserad bild av henne som en robust kraftkvinna, en som ”icke skräder orden”.

I en hyllningsartikel skrev han:

”Hon var snar till vrede och hårda omdömen om motståndare, alltför lättrogen och okritisk i mycket, alltför böjd att se ensidigt på tingen”. 

Samtidigt hyllade han henne som ”en stark, seg, trofast människa, fylld av hjälpsamhet, gästvänlighet och solidaritet och utrustad med  hjärtats egenskaper som dölja sig bakom hennes barska krigaryttre”.

Ritade huset själv

En annan av hennes politiska vapenbröder, Fredrik Ström, använde sig av Anna Johansson-Visborg som förlaga till den stridbara Anna Karlsson Klang i sin romanserie Rebellerna. Hennes skapelse Kvinnohuset har också skildrats skönlitterärt av Ulla Isaksson i en roman som heter just Kvinnohuset (1952).

Redan 1919 gifte sig Bryggar-Anna Johansson med företagaren Sven Gylfe Visborg och blev Anna Johansson-Visborg. De bosatte sig i Äppelviken, Bromma, och byggde två år senare Bromma-Teatern i Alvik, intill den dåvarande sträckningen för spårvägen och Drottningholms-vägen.

Både där och mer privat fick Anna Johansson-Visborg användning för sin mångkunnighet och sitt intresse för byggenskap. Familjens hus på Majvägen ritade hon själv och hon lär också ha byggt det tillsammans med två snickare och en murare.

Text och foto:
Anselm Jenmyr