På 1930- och 40-talen var pendylen en statussymbol. Idag är marknaden för de gamla klockorna iskall. Affektionsvärdet är oftast betydligt högre än det ekonomiska. Kvällsstunden besöker urmakare Gerhard Gren i Göteborg som tar sig tid att ge oss lite pendylfakta.

I mitt föräldrahem fanns en förgylld pendyl. Den hängde i skymundan, på nåder. Guld och rosor – så fjärran från min mors moderna ideal. Om den åtminstone varit antik, inte en vanlig 40-talspendyl. Troligen var den en lysningspresent.

Vid arvsskiftet hamnade den stackars försmådda på min vind. Inte kunde man ha en guldpendyl på väggen, fnös en enig 40-talistvänkrets. Jag nickade instämmande. Men inom mig väcktes en nyfikenhet, jag började fundera över pendylen som kulturfenomen, över dess uppgång och fall. En åtråvärd statussymbol ända fram till 50-talet, men helt fel i dag. För hur ska man annars tolka den uppsjö av guldpendyler på Tradera som ingen vill ha?

Googlandet ledde mig till Klockboden i Göteborg. På hemsidan fanns en bild av urmakare Gerhard Gren med en praktfull pendyl. Miljön såg spännande ut, så med min betydligt enklare, icke-fungerande klocka under armen – den hade vridits upp för hårt – begav jag mig dit. 

En snabbdiagnos

Kronhusbodarna hade nätt och jämt hunnit vakna men hos Gerhard Gren var kunderna redan på plats. En ung kvinna hastade in för att hämta hem mormors jugendur. Det bäddades kärleksfullt ner i en babybag. (Bebisen var kvar i bilen, därav brådskan.) 

Nästa kund kom in med en bordspendyl som hade gått i arv i fem generationer. Visst kunde Gerhard Gren ta sig an klockan, men det fick inte vara bråttom. 

Väntetiden är två till tre månader. Förväntansfulla pendyler köar tyst utefter väggarna. Bara en har fått klä av sig fodralet. Min tilldelas nummer 9066 och får sedan en snabbdiagnos. Det känns lite nervöst. 

– Den är från 1942–1943, säger urmakare Gren bestämt. Och hur kan jag avgöra det? Jo, urverket, eller rättare sagt verkbottnarna, är av järnplåt, inte mässing som tidigare. Det kan ha något med kriget att göra. Finare metaller behövdes kanske av krigsmakten? 

Något av ett kulturarv

Men som för att höja patientens status något tillägger han:

– Fast den är fint skuren, inte så platt som den där borta, säger han och pekar på ett annat ur av samma märke, Tre rosor. 

Guldpendyler blev moderna i Sverige på 1700-talet, berättar han, tack vare Gustav III:s smak för allt franskt. Men hos oss infattades de inte i brons, utan i trä. Guldet ligger på en krederingsbädd som består av krita och lim. Pastillage kallas det. Guldpendylen är unik för Sverige, inte ens vårt grannland Norge har något liknande. 

Så vi har ett kulturarv att vårda.

L J Sandberg Stockholm står det med snirkliga bokstäver på 9066:s urtavla. Jag inser förstås att det namnet till trots inte är ett så kallat Stockholmsur – dyrgripar tillverkade på 1700-talet. 

– Nej, namnet på skivan är säljarens. Men vi kanske hittar honom i urmakarbibeln, Urmakare i Sverige och Finland av Pipping. 

Och mycket riktigt, där finns han: Lars Johan Sandberg, född 1849. Så om inte klockan har någon längre historia, så har urmakeriet det i alla fall. 

Affektionsvärde

En tredjedel av de 15 guldpendylerna i butiken kommer från Tibro där det fortfarande finns en förgyllarskola. Få pendyler tillverkas i dag, och de från 30-och 40-talen säljs sällan för mer än 500 kronor. Inte ens lyxmodellen för 30 000 kronor från Westerstrands i Töreboda är ”värd” mer än 500 kronor i dag. Marknaden avgör som bekant.

Att intresset för pendyler avtagit har även en annan yrkesman, förgyllare Almqvist, märkt. 

– Jag har säkert förgyllt om ett par hundra pendyler i mina dar, men inga det senaste året. Annars är det just vid arvskifte som folk brukar komma till mig. Hel omförgyllning är det sällan någon kostar på sig, för det går på cirka fem tusen kronor. Något mindre för Tre rosor, det är inte så mycket guld på den.

Det är förstås affektionsvärdet som för gör att folk trots allt uppsöker Klockboden. 

– Man kanske inte tycker så mycket om klockan, men om personen man ärvt den av, säger urmakare Gren. 

Omhuldad och speciell

Själv har han stor respekt för de gamla klockmakarna från 1700-talet som arbetade med primitiva verktyg och i dåligt ljus. 

– Man ska vara rädd om det som andra har åstadkommit. Och sen reparera så gott man kan. Det är ont om reservdelar, man får tillverka själv och modifiera vad som finns. De få verktyg som går att uppbringa är förstås från Schweiz. 

I väntan på 9066:s eventuella kugghjulsoperation gör vi hembesök hos en mer omhuldad guldpendyl. Den tillhör Margareta Jahrsten i Lerum och har ett alldeles speciellt affektionsvärde.

– Den är tillverkad av min morfar. Jag träffade honom aldrig för han dog när min mamma var nio år. Jag minns hur stolt mormor var över den, den hängde på hedersplats i hennes gemak. På urtavlan står hans namn, Elof Ekeblad, och orten, Jönköping, där han hade sitt urmakeri. 

Nu slår klockan ett sprött halv elva men tickandet upphör strax därefter.

– Så där gör den ibland, säger Margareta, jag vet inte vad det kan vara. Den ska dras upp en gång i veckan, på samma tid, och det gör jag. Och urverket är i prima skick. Så kanske det är något med placeringen? Pryder sin plats gör den i alla fall, inramad av joniska pelare och meanderslinga, och krönt av en klassisk urna. Inte undra på att mormor var stolt! 

Så blev tv:n statussymbol…

Men vem visar stolt upp sin guldpendyl i dag? Efter storhetstiden på 30- och 40-talen har den, i motsats till andra halvantika föremål, inte fått retrostatus. 

Själv undrar jag om inte utställningen H55 i Helsingborg 1955 har något med saken att göra. På min mor hade den i alla fall ett djupt, varaktigt inflytande. Svenskarna började titta framåt, och konsumera nytt. Urmakare Gren påpekar att teven gjorde sin entré, den ersatte pendylen som statussymbol. Sen var det slit- och-släng på 60-talet, och under det brun-orange 70-talet fanns det förstås ingen plats för guldrosor. Därefter blev det svart och krom.

Så vad gjorde jag med min pendyl? Guldkvoten var redan mer än fylld hemma, men den oälskade kändes ändå kär på något sätt, nu när mina föräldrar var borta. Äldsta dottern som sett klockan hos mormor och morfar visade mot alla odds ett visst intresse. Kanske krävs det en minimalistisk inredning i vitt och borstat stål för att man ska kunna se den som en häftig kontrast? 

Text: Catharina Miller

Foto: David Miller