Berättelsen om Ikea börjar i Småland, närmare bestämt på gården Elmtaryd i byn Agunnaryd. I början av 1940-talet bodde en ung Ingvar Kamprad där med sin familj: pappa Feodor, mamma Berta och lillasyster Kerstin. Gården hade tillhört Ingvars farmor och farfar, som hade utvandrat till Sverige från Tyskland, men nu var det Feodor som drev gården på drygt fyra hundra hektar. Där fanns alltid någonting som behövdes fixas, men inte alltid tillräckligt med pengar. 

Redan som barn gillade Ingvar att leka affärsman, ivrigt uppmuntrad av farmor Franziska och kanske inspirerad av morfar Carl Bernhard som hade en egen järnhandel. Ingvar sålde allt från tändstickor och tidningar till fröer och fisk. Fisken hade han själv dragit upp och en del av vinsten gav han till pappa Feodor som betalning för näten.

1943 skulle Ingvar börja studera på handelsgymnasium i Göteborg, men innan dess bestämde han sig för att starta en egen firma. Eftersom han bara var sjutton år och omyndig behövde han tillstånd från en förmyndare men det var inte särskilt svårt att få. Hans pappa betalade registreringsavgiften och den 28 juli samma år föddes den nya handelsfirman. Den fick namnet Ikea, de två första bokstäverna efter Ingvar initialer och de två sista efter gården Elmtaryd
i Agunnaryd. Nu kunde Ingvar äntligen kalla sig postorderhandlare och han hade en tydlig idé om vad han ville erbjuda sina kunder: bra varor till låga priser. I sortimentet de första åren fanns bland annat pennor, nylonstrumpor, mattor och väskor. Allt fraktades från hemmet i Småland med mjölkskjutsen vidare till järnvägen. 

Det dröjde inte länge förrän Ingvar började se sig om efter större varor. Det fanns gott om möbelfabriker i Småland vid den här tiden och han sågs ofta besöka någon av dem för att diskutera kommande produkter. 1948 annonserade han för första gången möbler, ett soffbord och en fåtölj. De visades i en annonsbilaga med namnet ”ikéa-nytt” som följde med i ett nummer av Jordbrukarnas Föreningsblad, nuvarande Land. Ikéa-nytt var föregångaren till den riktiga Ikea-katalogen som började skickas ut i början av 50-talet. Ingvar Kamprad skrev i flera år katalogtexterna själv och till sin hjälp hade han bland andra Gillis Lundgren som anställdes som reklamchef 1954. Det var han som sammanställde alla bilder, illustrerade omslag och såg till att katalogerna trycktes. 

Öppnade en egen möbelutställning

I annonsbladet inför våren och sommaren 1950 hade utbudet vuxit med flera artiklar och man berättade stolt att det under det gångna året tillkommit tio tusen nya kunder. Det gick bra för den unge Kamprad, trots stor konkurrens bland postorderföretagen. Ett problem med att sälja via kataloger var dock att köparen inte kunde titta och känna på varorna före beställning, något som ledde till flera missnöjda kunder. Lösningen blev att öppna en egen utställning i Älmhult där varorna kunde visades upp och beställningar tas. 1953 slog man upp portarna till lokalen som låg i en före detta snickerifabrik, och utställningen blev välbesökt – så många letade sig dit att man enligt en historia fick sätta stöttor under trappan till övervåningen som en säkerhetsåtgärd. Kanske sådde den lyckade satsningen ett frö till nästa stora projekt: ett eget varuhus. 1958 öppnade Ikea en ännu större utställning, självklart i Småland och Älmhult. Den här gången fyllde man nära sju tusen kvadratmeter med allt för hemmet. Möblerna visades upp i sina sammanhang och kunderna fick klämma och känna på hela sortimentet. De kunde sedan beställa varor och få dem hemlevererade.

Levererade varor under falskt namn

På femton år hade Ingvars lilla postorderföretag vuxit snabbt, kunderna verkade älska det men inom möbelbranschen fanns många som irriterade sig på det nya företaget. Konkurrenterna gillade inte att Ingvar Kamprad sänkte priserna, de ansåg att Ikea förstörde marknaden och flera hotade att bojkotta de leverantörer som valde att arbeta med dem. Det gick så långt att få företag vågade sälja möbler till företaget från Småland. De som ändå valde att leverera kunde göra det under ett annat namn, skicka varorna till en annan adress eller bara leverera under natten. Allt för att undvika bojkott från andra företag i möbelbranschen. Ikea blev också motarbetat av Sveriges möbelhandlares centralförbund som förbjöd företaget att delta i olika mässor och visa upp sina möbler. 

Bojkotten försvårade visserligen Ikeas arbete men det ledde också till att företaget fick ett spännande utbud. När företag i Sverige inte vågade arbeta med dem blev de nämligen tvungna att leta sig till tillverkare och formgivare utanför Sveriges gränser. Man började bland annat köpa in mycket från danska möbelfabriker. 

Det var omöjligt att stoppa Ingvar Kamprad och hans växande företag. Ikea var här för att stanna. 1963 öppnade det första varuhuset utanför Sverige, i vårt grannland Norge. Några år senare öppnades det första utanför Skandinavien, i Schweiz, och sedan dröjde det inte länge innan Ikea-varuhus fanns på flera platser runt om i världen.

Förutom den enorma utställningen i Älmhult lockade man kunder med en egen inredningsrådgivning. Kunden fick svara på tjugo frågor om bland annat favoritfärg- och material, och vilken stil de föredrog, och fick sedan hjälp att plocka ut rätt Ikea-
möbler. En annan nyhet på 50-talet var de monterbara möblerna, först ut var bordet Lövet. Ikea var inte först i Sverige med idén, men skulle snart bli synonymt med platta möbelpaket. Tio år tidigare hade NK lanserat Sveriges första monterbara möbler i serien Triva. Möblerna hade ritats av flera kända formgivare, bland andra Bengt Ruda som på 50-talet kom till Ikea. För Ikea ritade han den populära safaristolen Cikada och kontorsmöbelserien Modul V, men även flera soffgrupper och fåtöljer – bland annat den komplicerade Cavelli som bara fanns några år i sortimentet. I katalogtexten kunde man läsa ”Cavelli är en mycket extrem fåtölj: varför inte våga ha 1965 års linjer redan 1959?”. 

Fåtöljen ska bara ha tillverkats i några få exemplar och 2022 såldes en av dem på auktion för rekordsumman 155 000 kronor. Den blev därmed världens dyraste Ikea-möbel. 

”Allt i hemmets”  stora undersökning

Hoten om bojkott fortsatte under 60-talet och leveransblockader gjorde att man fortsatte leta leverantörer utomlands. Ikeas låga priser irriterade fortfarande möbelbranschen, trots att man i katalogerna också förklarade varför man kunde sätta så låga priser och trots de kvalitets- och hållbarhetstester som gjordes. Men 1964 fick Ikeas billiga utbud lite upprättelse då tidningen Allt i Hemmet gjorde en stor undersökning där man jämförde möbler från Ikea med dansk design från bland andra Kaare Klint. Frågan man ställde sig var om dyra möbler verkligen var bättre än billiga. Allt i Hemmet hade aldrig tidigare visat Ikea-möbler
i tidningen, men i den stora undersökningen slog man fast att flera möbler höll samma tekniska kvalitet som de dyrare. Stolen Ögla fick dessutom högsta betyg. Undersökningen bidrog till att släppa in Ikea 
i värmen.

Ikeas koncept tar form i nytt varuhu

I juni 1965 invigdes det nya enorma varuhuset vid Kungens Kurva söder om Stockholm, ett nybygge inspirerat av Guggenheimmuseet i New York. Nu började man arbeta fram ett koncept som känns igen från vilken Ikea-varuhus som helst runtom i världen: möblerna visades upp i små grupper, kunderna kunde själv hämta varor på lagret och i barnavdelningen fanns allt för de små. 

En avdelning som lockade många var textilierna. På 60-talet inleddes flera nya designsamarbeten och utbudet av hemtextilier växte. Den danska textilkonstnärinnan Bitten Højmark fick i uppdrag att rita mattor och gardiner, Sven Fristedt ritade flera mönster och i sortimentet fanns också tyger designade av Viola Gråsten. I början av 70-talet stod textilierna för 25 procent av omsättningen.

Under de kommande decennierna befäste Ikea sin plats i möbelhistorien med lanserandet av flera blivande klassiker och bästsäljare  –  bokhyllesystemen Billy och Ivar, soffan Klippan, Stockholm-serien och bordet Lack. Gemensamt för alla produkter i sortimentet är att de döptes efter ett lite annorlunda system. Eftersom Ingvar Kamprad hade svårt att komma ihåg siffror och långa produktkoder valde han att ge alla produkter namn inom olika teman. I det ursprungliga systemet döptes exempelvis bokhyllor efter olika yrken eller mansnamn  –  som Billy  –  medan utemöbler döptes efter skandinaviska öar. Än i  dag döps de flesta nya Ikea-produkter efter ett sådant system, och namnen får gärna ha en skandinavisk touch och innehålla ett å, ä eller ö.

Nio teser som sammanfattade företaget

På 70-talet delades ”En möbelhandlares testamente” ut till alla Ikea-anställda. Företaget expanderade och Ingvar Kamprad skulle just flytta utomlands med sin familj. Han ville försäkra sig om att Ikea utvecklades på rätt sätt och formulerade nio teser där han sammanfattade idéerna bakom företaget. I den första tesen slog han fast att sortimentet var Ikeas identitet, och att de skulle erbjuda ett brett sortiment heminredningsartiklar ”till så låga priser att så många människor som möjligt får råd att köpa dem”. 

Under samma årtionde som skriften släpptes lades mycket arbete på att ändra svenska folkets syn på Ikea och förmedla att produkterna inte bara var billiga utan även av hög kvalitet. För första gången tog man fram en marknadsföringsstrategi och lanserade flera kampanjer som skulle göra Ikea mer folkligt. 

Det var nu reklammannen Leon Nordin skapade en slogan som väl fortfarande känns aktuell: ”Inte för de rika. Men för de kloka”.

Helena Nilsson