I början av 1900-talet hade Sverige en av Europas sämsta bostadsstandarder. Människor i storstäderna trängdes på små ytor och ockerhyror hörde till vardagen. En bit in på 1930-talet saknade fortfarande fyra av fem hushåll tillgång till rinnande vatten och avlopp och det skulle dröja till mitten av århundradet innan svenskar i allmänhet började få tillgång till ett eget badrum. Det trots att man sedan länge kände till sambandet mellan undermålig hygien och olika sjukdomar. 

Det fanns med andra ord mycket som kunde förbättras. I mitten av 1910-talet bildades den första hyresgästföreningen i Sverige och den följdes snart av fler. Lagen hade länge gynnat hyresvärdarna men nu fanns äntligen någon som kämpade för de boendes rättigheter och trygghet.

Det var Stockholms Hyresgästförening som kom på idén att bilda en kooperation och börja bygga eget. På det sättet skulle man kunna erbjuda sina medlemmar en tryggare boendesituation och mer makt över sitt boende. 1923 grundade de HSB – Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening. 

Arkitekten Sven Wallander valdes till verkställande direktör. Han kom från ett konstnärshem i Stockholm och i släkten fanns gott om arkitekter och konstnärer. Efter utbildning på KTH och Konstakademien tog han examen 1915 och öppnade snart en egen arkitektverksamhet. Under flera decennier ägnade han det mesta av sin tid åt arbetet med HSB.

Ingen vill väl ha badrum?

Endast ett år efter bildandet stod HSB:s första flerbostadshus inflyttningsklara. 149 modernt utrustade lägenheter hade byggts på olika platser i Stockholm, bland annat på Skånegatan 104 på Södermalm. Skånegatan, eller Kvarteret Kopparn 6, var störst med 59 lägenheter och huset med den gula putsen ritades av Sven Wallander.

HSB:s arkitekter hade höga ambitioner och ville förbättra den svenska bostadsstandarden. De ansåg bland annat att ett modernt hem skulle innehålla ett badrum. I dag känns det som en självklarhet men vid den här tiden fanns det många som menade att badrum och badkar var en onödig lyx, särskilt i arbetarhem. HSB:s långivare ville inte låna ut pengar för att bygga badrum, de trodde inte att de skulle användas av de boende. Men HSB:s arkitekter kom fram till en kompromiss och utrustade i stället lägenheterna med duschrum. 

Några år senare, då man byggde kvarteret Morkullan i Stockholm, gjorde man duschrummen större så att det fanns plats för ett sittbadkar som hyresgästen kunde köpa in själv. 

Tog patent på sopnedkast

Utöver duschrum fanns flera andra moderna bekvämligheter i HSB:s tidiga byggen, varmt och kallt vatten i köket, gasspis och centralvärme. 1925 byggde de sina första maskintvättstugor i husen vid Röda bergen i Stockholm. Stugorna utrustades med tvättmaskin, centrifuger och strykrum. 

Och i trappuppgångarna dök snart en liten rund lucka upp – sopnedkastet. Där kunde de boende snabbt göra sig av med sina sopor, som samlades upp i ett särskilt utrymme längst ner i byggnaden. Uppfinningen ska ha varit Sven Wallanders egen, han fick svenskt patent på den 1934 och överlät det på HSB. 

Tack vare sopnedkasten kunde man frigöra utrymmen på gårdarna och förhindra att soplukten spreds. Men den smarta lösningen förde också med sig problem, inte minst för renhållningsarbetarna som skulle tömma de ofta trånga soputrymmena. Eftersom soporna sällan var sorterade riskerade de att skada sig på vassa föremål. 

Under 1980-talet började sopnedkasten fasas ut och ersättas med soprum där de boende kunde källsortera.

Under 1920-talet hade HSB:s arkitekter fullt upp, deras materialinköpare likaså. Byggena slukade enorma mängder material och det var inte alltid helt lätt att få tag på allt som behövdes. För att lösa problemen med leveransförseningar, kunna styra över kvalitén och spara pengar, startade HSB sina egna fabriker eller köpte upp andra. 

Redan 1925 köpte de en stenkross för att kunna tillverka makadam. Några år senare ägde de en murbruksfabrik, ett marmorbrott, en stuckaturverkstad och flera snickerifabriker. Som en extra service till sina medlemmar öppnades också en egen möbelaffär i Stockholm. Hyresgästernas Möbelaffär kunde erbjuda moderna möbler till överkomliga priser, och den som önskade kunde avbetala köpet räntefritt. 

Köken standardiserades

På 1940-talet fanns ännu ingen utarbetad köksstandard och många svenska kök var dåligt planerade, inte minst de så kallade sekundärköken som spreds under 1930-talet. 

Även HSB byggde många sådana
i sina mindre lägenheter men de var inte särskilt uppskattade av de boende. Sekundärköken utgjordes av ett djupt och smalt utrymme som kunde stängas för med en skjutdörr. Tanken var att det endast skulle användas till enklare matlagning men i praktiken kunde det vara en riktig plåga att vistas i. Dörrarna som skulle hålla oset borta från resten av hemmet stängde nämligen in all värme och fukt i de små utrymmena. 

1944 grundades Hemmens Forskningsinsitut, HFI, som fått i uppdrag att uppdatera de svenska köken. Genom att studera olika arbetsmoment i köket och analysera husmoderns rörelser i rummet tog de fram nya byggnormer som skulle leda till bättre planlösningar och i förlängningen till en hälsosammare arbetsmiljö. 

HSB hakade snabbt på och var tidigt ute med standardiserad köksinredning som kunde tillverkas i fabrik efter exakta mått för att sedan levereras ut till bygget. Modulköken var både tids- och kostnadseffektiva och bidrog till att höja köksstandarden. Under 1940-talet försågs varje HSB-kök med kylskåp och de svarta gasspisarna byttes ut mot vit­emaljerade som Sven Wallander hittat i Tyskland. Det moderna köket var fött.

I år, 100 år efter bildandet, kan HSB med stolthet se tillbaka på sin otvivelaktigt avgörande roll för den svenska bostadsutvecklingen. 

Text: Helena Nilsson
Foto: HSB