DETTA ÄR ETT UTDRAG UR EN ARTIKEL SKRIVEN AV SEVED JOHANSSON

En gång i tiden var det inte självklart med varma rum. Den svenska skogen räckte inte till för att både inkassera pengar till statskassan och för uppvärmning av bostäderna på 1700-talet. Det som löste hela problematiken var de förbättrade kakelugnarna.

I det gamla bondesamhället var den öppna spisen den värmekälla som de flesta använde, men den gav inte så mycket värme i rummet. Draget i skorstenen gjorde att cirka 85 procent av värmeenergin gick rakt upp och ut i det fria. För att få mer värme i huset fick man ständigt lägga in ved i spisen. Den vedeldade spisen var en dålig värmekälla och under 1700-talet och framåt var Sverige i stort behov av allt större naturtillgångar för att kunna framställa järn och sågade varor. Skogsbeståndet reducerades kraftigt. Två behov kolliderade – bättre värme i bostäderna och minskat veduttag
i skogen till förmån för de svenska exportintäkterna.

Kakelugnen spred värme
i både slott, herrgårdar, bondgårdar och i stadsvåningar och blev vändpunkten på hur man kunde värma upp husen. Den kunde vara plan, böjd, slät med vita eller färgade plattor av bränd lera som var glaserade på den yttre sidan.

Längre rökkanaler

Kakelugnen blev under en lång period det vanligaste sättet att skapa ett bättre klimat inomhus och den kunde i de allra enklaste bostäderna i slutet av 1800-talet kombineras med en inbyggd spis. Arbetarfamiljer kunde både laga mat och få bättre värme i det så kallade spisrummet, som var ett rum på cirka 20 kvadratmeter där familjen trängde ihop sig, oftast utan vatten och avlopp.

Två personer som utvecklade värmeeffekten på kakelugnarna under 1700-talet var överintendenten Carl Johan Cronstedt och generalmajor Fabian Wrede. Deras idé blev vändpunkten för bättre uppvärmning. 

1767 började de bygga längre rökgångar som gick upp till kakelugnens topp och sedan ned på sidorna, vilket gjorde att den varma röken stannade längre. Värmen hann avges längs med både murstock och kakel, innan röken leddes ut genom skorstenen. 

Den förbättrade kakelugnen kom under hela 1700-talet och början av 1800-talet att bli en produkt för de välbärgade som bodde i slott, herrgårdar och borgarhem i städerna.

Comeback efter kriget

Med tiden kom kakelugnen också att finnas i var mans hem, där den blev en värmekälla men användes även för att värma strykjärn, koka kaffe och torka kläder, något som man tidigare gjort vid den öppna spisen.

När centralvärmen introducerades i nya bostäder i början av 1900-talet minskade tillverkningen av kakelugnar och de flesta kakelugnstillverkarna stängde. 

Men bränslebristen under första världskriget hade till följd att kakelugnen kom till användning igen. Efter kriget blev det vanligare med…