Vid den slingrande vägen söderut från Österbymo, just innan vi når Svinhult i den allra sydligaste delen av Östergötland står en liten vägskylt. ”Barnastenen” säger texten. Den visar oss in på en ännu mindre väg och till en plats med en säregen historia.

Historien börjar den 13 november år 1901. I torpet Äskhultet bor familjen Andersson, pappa Johan August, mamma Klara och deras åtta barn. Johan August är kolare och är ute i skogen på arbete. Familjen har ont om mat och kläder och mamma Klara blir tvungen att skicka de äldsta barnen till grannbyn Grindsbo för att be om hjälp. Jenny är 11 år och Augusta är 8. 

Vägen till Grindsbo är bara fyra kilometer och flickorna kommer dit och får lite mat och kläder att ta med sig hem. Äskhultet ligger avskilt inne i skogen, men bara en dryg kilometer från byn Svinhult där kyrkan och skolan finns. 

Snöfall blev snöstorm

På hemvägen förändras vädret plötligt. Det lätta snöfallet blir till en snöstorm och flickorna tappar orienteringen. De vandrar i cirklar och lägger sig till slut under en gran vid ett stort stenblock och försöker hålla värmen genom att ligga tätt tillsammans.

Mamma Klara blir orolig och ger sig ut för att leta efter sina flickor. Hon ser fotspår i snön men ganska snart har snöfallet suddat ut alla spår. Hon tvingas ta sig hem till sina sex småbarn. 

Natten som följer blir kall. Temperaturen sjunker till minus åtta grader och snön fortsätter att falla.

Dagen efter ger sig flera ortsbor ut för att leta med länsman i spetsen. Men de hittar inte minsta spår av flickorna. Efter någon dag avbryts sökningen och länsman lär då ha yttrat de grymma orden: ”De är säkert döda och torparungar finns det gott om.”

Föräldrarna ger dock inte upp hoppet. De fortsätter oförtrutet att leta efter sina två döttrar, men till slut är även deras hopp ute.

En märklig dröm

Natten till den första advent, den 1 december har Hulda Hultgren, hustru till klockaren i Svinhult, en märklig dröm. Hon ser i drömmen två små barn som ligger insnöade under en gran vid en stor sten – och barnen är vid liv!

Prästen Manneberg hör talas om drömmen och tar den på allvar. Han kallar samman till en ny skallgång. Hans önskan är att barnen ska återfinnas och få en begravning i vigd jord.

Skallgången pågår i fyra dagar. Då, efter 21 dagar, hittar torparen Axel Lind barnen, utmärglade och svårt nedfrusna. Flickorna förs till lasarettet i Kisa. Där konstateras att båda flickornas fötter är så förfrusna att de måste amputeras. 

En räddande ekorre

Flickorna kan livfullt berätta om de långa dygnen av skräck som de upplevt.  De hade försökt stiga upp den första morgonen men deras fötter hade förlorat känseln och de kunde inte gå.

De hade lyckats livnära sig hjälpligt på den mat de fått i Grindsbo. Men de hade haft problem att öppna ett paket med mjöl med sina frusna fingrar. Då hade en ekorre gjort dem sällskap och gnagt hål på påsen så att alla tre kunde komma åt mjölet.

De hade sett ljuslyktor under de allra första dygnen, men hade inte vågat ropa på hjälp eftersom de trodde att det var så kallade lysegubbar, mystiska väsen som de hade hört kunde var mycket farliga. De hade också vid några tillfällen hört kyrkklockan i Svinhult ringa och förstod då att det var söndag och att en vecka åter hade gått.

Händelsen fick en enorm uppmärksamhet, inte bara i närområdet, utan även i resten av Sverige och till och med utomlands.

Tidning startade insamling

Tidningen Östgöta-Correspondenten startade en insamling för att hjälpa flickorna och deras familj. Den insamlade summan kom att bli 30 000 kronor, en ofantlig rikedom på den tiden. Hur alla dessa pengar sedan användes är lite grann höljt i dunkel. 

KIart är dock att Jenny och Amanda fick åka till till Stockholm för att få proteser. Där fick de också lära sig handarbete och blev med tiden så skickliga att de fick arbete på NK:s syavdelning.  Flera år senare kom de som vuxna tillbaka till sin hembygd, men kom aldrig mer att bo l Äskhultet utan bosatte sig i Kisa. 

Augusta drabbas av spanska sjukan och avlider år 1919, endast 26 år gammal. Storasyster Jenny flyttar år 1920 till Falköping med en dotter. Där gifter hon sig och får tre barn till. Hennes liv tar slut 1943, när hon är 53 år.

Bertil Florén