Nu är det uggletider. Att ge sig ut i skogen på natten och höra hanens spöklika revirläte kan bli en fin naturupplevelse.

Kvällsstunden ger en kort guide till Sveriges elva ugglearter.

Ugglor är en familj inom underordningen ugglefåglar. I hela världen finns det närmare 200 arter, indelade i 21 släkten. De känns igen på det stora huvudet med en markerad fjäderkrans runt ansiktet, framåtriktade ögon och en kort och böjd näbb. De är mest aktiva i gryning, skymning och på natten och behöver inte använda synen för att jaga då de kan lokalisera sitt byte med hjälp av hörseln. 

Kattugglan är en av våra vanligaste ugglor. Den häckar
i löv- och blandskog, ofta i människors närhet, från Skåne ända upp till Norrlandsgränsen samt i Gästrikland, Hälsingland och södra Medelpad. Den blir cirka 37–43 centimeter lång med ett vingspann på 81–96 centimeter. Ugglan är brun eller grå på ovansidan och blek med mörka strimmor på undersidan. Kattugglans hoande kan höras på minst två kilometers håll.

Slagugglan påminner till formen om en större variant av kattugglan, men har ljusare färg. Den kan bli 50–60 centimeter lång och har ett vingspann på omkring 103–120 centimeter. Ugglan förekommer från norra Västmanland upp till Luleå, men är vanligast från Uppland till Medelpad. På senare år har slagugglan minskat i norr och ökat i söder.

Pärlugglan är vanligt förekommande i Sverige. Den blir omkring 25 centimeter lång och lever i barrskogar i de flesta delar av landet, från Skåne till Lappland. Dess ovansida är brun med vita fläckar på skuldrorna och undersidan är ljus med bruna streck. Pärlugglans säregna visslande kan uppfattas upp till tre kilometer.

Tornugglan häckar i mellersta och norra Sverige. Den blir cirka 35 centimeter lång. Tornugglan har en ljus undersida och en ovansida med gråstrimmig och brungul fjäderdräkt. Ansiktet är ljust med bruna stora ögon och deras fötter är långa och klädda i korta fjädrar. Ugglan är känd för sitt gälla skrik som kan få nackhåren att resa sig – om man skulle ha turen att få höra denna sällsynta uggla. 

Sparvugglan är minst av de svenska uggleart­erna. Den blir endast 15–20 centimeter lång, alltså inte större än en stare. Fjäderdräkten är gråbrun med vita prickar på ovansidan och vit med bruna fläckar eller streck på undersidan. Den är vanligt förekommande och har ett sjungande, melodiskt läte.

Hökugglan är en medelstor uggla som blir omkring 35–43 centimeter lång. Den kännetecknas av sin bruna färg på ovansidan och ljusa undersida med vita fläckar och mörka linjer. Ögonen är gula och näbbarna ljusa. Hökugglan är vanligast från norra Värmland och norrut, dock ej vid kusten. Vissa vintrar kan den tillfälligt besöka södra Sverige.

Jordugglan, kan bli mellan 33–40 centimeter lång. Den kännetecknas av sina långa, smala och spetsiga vingar och är vanligast förekommande i Norrland. Jordugglan är en flyttfågel och återkommer under april månad. Den häckar på myrar och ängsmarker i norra Sverige. Ropen kan höras upp­emot en kilometer. 

Hornugglan är en medelstor uggla, cirka 31–37 centimeter lång. En äldre benämning på den är ”skogsuv”, vilket kommer sig av att den liksom uvar har långa örontofsar. Den använder gamla bon efter skator och kråkor och lägger tre–fem ägg, beroende på tillgången på mat. Ungarna lämnar boet innan de kan flyga och tas om hand av båda föräldrarna. 

Lappugglan är en av världens största ugglor. Den syns främst
i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, men förekommer även i andra norrländska landskap och i norra Västmanland. 

Lappugglan kan bli 60–70 centimeter lång och har ett vingspann på mellan 135 och 170 centimeter. Fjäderdräkten är askgrå med svartbruna fläckar och gulaktiga strimmor på ovansidan, ögonen är gula med askgrå ringar runt om.

Uvar är ett släkte med stora ugglor. De finns på alla jordens kontinenter utom Australien och Antarktis. De äldsta kvarlevorna av släktet är över 40 miljoner år gamla. I Sverige finns två ugglearter av släktet uvar, fjällugglan och berguven.

Fjällugglan förekommer, som namnet antyder, i polartrakterna. I Sverige är den mycket sällsynt och häckar endast här när tillgången på lämlar är mycket god. Fjällugglan kan bli upp till 65 centimeter lång har ett ving­spann på 140–165 centimeter. 

Honorna har svartbruna eller gråbruna fläckar på ovansidan medan hanarna är nästan helt vita. Näbben är dold under ansiktsfjädrarna, vilket håller dem varma i det kalla klimatet. 

Berguven är Sveriges, och världens, största och tyngsta uggla. Berguvens tydliga, djupa hoande kan höras på fyra kilometers håll. Den kan väga mellan två och fyra kilo och har ett ving­spann på uppemot 180 centimeter. Huvudet är påfallande kraftigt med distinkta örontofsar och brandgula ögon. Fjäderdräkten är mörkfläckig, med ljusare fjädrar på undersidan. Förr var den vanlig i större delen av landet, men under början av förra seklet minskade den dramatiskt. 

1950 fridlystes den och 1969 drogs det första berg­uvsprojektet igång – ett projekt som fått flera efterföljare. I Artdatabankens rödlista från 2020 kategoriseras den som sårbar.

Bitte Assarmo