Namnet digerdöden ger kalla kårar och härstammar från fornsvenskans digher, och betyder stor. Den kallades också ”den stora döden”, medan farsoten i andra delar av Europa ofta benämndes med en ordkombination som innehöll ordet svart. Detta då de drabbade ofta fick blåsvarta fläckar på kroppen, samt att tungan mörknade.

De första kända utbrotten av digerdöden skedde i Kina i början av 1330-talet. Där var sjukdomen i sig dock känd sedan länge. Olika gnagare bar på pestbakterien, och ibland smittades en människa. Då bröt en epidemi ut. På 1300-talet blev det emellertid värre, och det hela utvecklades till en pandemi. 

Trots avsaknaden av moderna transportmedel spred den sig sedan västerut. Det nät av handelsvägar som förband Kina med Mellanöstern, Nordafrika och Europa fraktade inte bara varor utan även sjukdomar. 

Till vår världsdel kom den 1346 efter strider mellan mongoler och genuesare på Krimhalvön. Mongolernas kastmaskiner slungade soldater, som dött i pesten, in till den omringade staden Kaffa (nu Feodosia), då en viktig knutpunkt i den italienska stadsstaten Genuas handelsnät. Den biologiska krigföringen lyckades. Snart härjade pesten i Kaffa och lite senare även i Konstantinopel, det bysantinska rikets stolta huvudstad. Det skulle få förödande konsekvenser för Europa.

Avignons munkar dog

Via handelsskepp trängde pestens härjningar vidare; till Sicilien, till Sardinien och till Korsika. Sommaren 1348 var stora delar av södra Europa drabbade. Snart rådde panik i det medeltida samhället. Ingen skonades, och en domedagsstämning spred sig i byar och städer. I slutet av 1347 nådde ”den svarta döden” dåvarande påvestaden Avignon. 

Första utbrottet kom i ett kloster, där nästan alla munkar dog under en och samma natt. De läkare som fanns stod maktlösa; åderlåtning, kräk- och laxermedel snarare förvärrade situationen för de drabbade. Lika fruktlösa var försöken att sticka hål på bölderna eller täcka dem med varma omslag. 

Som ofta på den tiden trodde de djupt religiösa människorna att katastrofen var Guds straff. Kyrkklockor ringde, folk bad så knogarna vitnade och andra drog iväg på pilgrimsfärder. Ytterligare andra skyllde på judarna, och på flera håll utfördes ruskiga pogromer i smittans spår. 

Hela samhället var i upplösningstillstånd, och flyende människor dödades ibland när de sökte sig undan pesten. Ingen stad eller by ville ju få in någon smittad – ryktet om farsoten låg steget före de desperata flyktingarna. En del människor försökte isolera sig helt. 

Inga böner hjälpte

År 1349 drev ett engelskt fartyg in i Bergens hamn i Norge. Människorna på land undrade vad som hänt, och tog sig ombord på båten. De möttes av en ruskig syn; stora delar av besättningen låg död med hemska bölder på kroppen och resten var döende. 

Ändå lastades varorna av fartyget, kanske tog också lokalbefolkningen för sig av de dödas kläder och tillhörigheter. Snart blev alla som haft kontakt med skeppet sjuka, och de flesta dog. Ungefär samtidigt kom liknande rapporter från Oslo – digerdöden hade kommit till Norden. 

1350 hade pesten så nått Sverige. Kung Magnus Eriksson befann sig i Lödöse, köpstaden vid Göta älv som då utgjorde gräns mot Norge. Han uppmanade folk att be och vara gudfruktiga, men packade själv kofferten med destination Stockholm för att undkomma smittan. Annars är källorna från pestens härjningar i vårt land fåtaliga. 

Hur många som dog är också oklart, de flesta beräkningar talar om 250 000 – 300 000 människor.

Ofattbar katastrof

Detta i en tid då landets befolkning inte uppgick till en miljon. För Västeuropa som helhet dröjde det till 1500-talet innan folkmängden var densamma som före pandemin. 

Oavsett siffrorna var digerdöden en ofattbar katastrof för det medeltida Sverige. I en del byar överlevde bara enstaka personer, och i städerna tornade likhögar upp sig i gränderna. Mängder av gårdar övergavs, och jordbruket förföll. Boskap lämnades att driva vind för våg. Kostnaden för Sverige och resten av den då kända världen är förstås omöjlig att uppskatta, men i digerdödens kölvatten väntade kristider, svält och folkliga uppror här och var.

Samma bakterie

Även på 1300-talet förstod människor att farsoter och sjukdomar spreds från person till person. En insikt fanns om att det bästa sättet att skydda sig var att undvika kontakt med sjuka. Detta var emellertid lättare sagt än gjort i medeltidens trångboddhet.

Hur spridningen gick till visste man dock inte på 1300-talet. Någon kännedom om bakterier fanns inte, lika lite som man hade tillgång till våra dagars antibiotika. I dag, när pest väsentligen endast är ett problem i Afrika, botas den lätt med det senare. Ett vaccin mot sjukdomen saknas emellertid än i dag.

Vad var då egentligen pesten eller digerdöden för sjukdom? Den orsakades av pestbakterien Yersinia pestis som spreds från loppor till människor, eller från människor till andra människor. Länge antog man att råttor hade stor skuld till farsoten, något som modern forskning ifrågasätter. Om råttor hade varit mellanvärdar hade spridningen gått långsammare, menar de nya rönen. Hur som helst sökte sig lopporna vidare till en varm och levande kropp när värddjuret, i det här fallet människan, dött.

Inkubationstiden, alltså tiden smittotillfälle tills sjukdomen bryter ut, var ungefär en månad. Det faktum att människan redan på medeltiden kunde färdas långt på den tiden, gjorde att sjukdomen spreds över stora områden. 

Norrland klarade sig

Digerdöden på 1300-talet var egentligen tre former av pest; böldpest, lungpest och blodpest, samtliga orsakades av samma bakterie. Den vanligaste formen, böldpest, gav variga bölder över kroppen och de drabbade dog oftast inom några dagar. En tredjedel överlevde dock; något som inte var fallet om pestbakterierna fick fäste i lungorna eller blodkärlen. Då var mortaliteten i princip hundra procent.

Efter 1300-talets förödande utbrott återkom pesten många gånger i Europa – ända fram till 1700-talet. Härjningarna var dock inte lika förödande som i mitten av 1300-talet. Sista gången sjukdomen slog till i Sverige var 1710. En tredjedel av Stockholms befolkning dog, innan epidemin spred sig vidare ut på landsbygden för att till sist ebba ut 1713. Det glesbefolkade Norrland klarade sig för övrigt nästan helt undan farsoterna, troligen delvis beroende på kylan.

Björn Schüberg