Familjen Brändström bodde i Sankt Petersburg när Elsa kom till världen 1888. Anledningen till att de vistades i staden var att hennes far Edvard var stationerad där som militärattaché. Elsas minnen från denna första tid i Ryssland måste ha varit få eftersom de återvände till Sverige och bosatte sig i Linköping 1891. 

En sak som ändå etsade sig fast i den lilla flickans minne var hur tjänstefolket behandlades, att kuskar fick sitta utomhus och frysa i timmar vintertid medan herrskapet roade sig. Detta minne skulle vara viktigt för Elsas liv längre fram. 

Flickskola väntade så småningom i Linköping för henne och därefter utbildade hon sig till lärare vid Anna Sandströms lärarinneseminarium i Stockholm. Lärarbanan var ett vanligt val för unga kvinnor som ville skaffa sig ett yrke vid 1900-talets början. 

Under studietiden fick pappa Edvard på nytt ett uppdrag i Ryssland, som svensk envoyé (sändebud). Efter sin lärarexamen sammanstrålade Elsa med familjen i Sankt Petersburg. När hennes mor Anna gick bort fick Elsa träda in i hennes ställe och agera värdinna vid faderns officiella mottagningar.

Krigsfångar i Sibirien

När kriget bröt ut 1914 befann sig alltså familjen Brändström i Ryssland, den svenska delegationen samlade in pengar till ett fältsjukhus och Elsa gick en sjukvårdskurs. I minnet hade hon kuskarna som frusit i barndomen och hon ville göra vad hon kunde för att hjälpa utsatta. En tid arbetade hon som sjuksyster i Sankt Petersburg. Svenska och danska Röda Korset engagerade sig i krigsfångars situation i Ryssland och i deras regi reste Elsa till fånglägren i Sibirien. I lägren satt främst tyska, ungerska och österrikiska fångar. 

Det är tiden i Sibirien bland undernärda, frysande fångar och utbrott av fläcktyfus som gjorde Elsa till en fredlig krigshjälte. Hon hade en organisatorisk fallenhet och var snabb när det gällde praktisk problemlösning. 

Brändström blev en naturlig ledare eftersom hon visste hur de små resurser som fanns tillgängliga skulle nyttjas bäst. Arbetsinsatserna var av skiftande slag från organisering av förnödenheter till att trösta skadade och sjuka. 

Höll handen

Brändström blev populär bland fångarna eftersom hon såg var och en av dem och gjorde allt som stod i sin makt för att lindra så gott det gick. Ibland var tröst  det enda som fanns att ge. När hoppet om fysisk lindring försvunnit, satt hon och höll hand eller sa något uppmuntrande. 

Hon insåg att den mentala hälsan var tvungen att upprätthållas hos fångarna för att öka chanserna till förbättrad fysik. Elsa prioriterande högt att hålla dem sysselsatta, till exempel läste hon högt för dem för att tankarna skulle skingras. 

Dömdes till döden

Tillvaron i lägren var fylld av misär och faror på ett sätt som är svårt att föreställa sig. En del fångar dog av skador eller köld, andra arkebuserades och många blev offer för sjukdomar. Den mest fruktade sjukdomen var fläcktyfus, en sjukdom även Elsa drabbades av men överlevde. Lägren var farliga för fångarna som satt där som ofta var sårade, sjuka eller deprimerade. Dessutom fanns risken att de kunde avrättas.

För hjälppersonalen var situationen också allt annat än trygg, sjukdomar drabbade alla och var förödande även för Röda Korsets frivilliga. Det fanns också annat än sjukdomar att vara rädd för, det var trots allt krig och i krig kan vad som helst hända. 

Från Sibirien till Tyskland

1918 greps Elsa Brändström av ryska myndigheter och fick veta att hon skulle avrättas för spioneri, ett brott hon var oskyldig till och en dom som aldrig verkställdes. Hon frikändes och stannade i Ryssland en period även efter kriget eftersom det tog tid att få alla fångar fria och transporterade till sina hemländer. 

1920 flyttade Elsa hem till Sverige efter ett makalöst utfört arbete. 

Det är svårt att säga exakt hur många människor som räddades under hennes försorg men det brukar talas om tusentals. I folkmun kom hon att kallas för ”Sibiriens ängel” och det är främst så hon är ihågkommen idag.

Hennes arbete avstannade inte efter hemkomsten, hon ville fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. I Sibirien hade hon sett den inhumana behandlingen av krigsfångar, människor som förtjänat medmänsklighet och grundläggande rättigheter. Upplevelserna från kriget samlade hon i en bok. 

Tillsammans med boken reste hon på föreläsningsturné för att sprida kunskap om situationen i Sibirien och hur hon ansåg att fångarnas rättigheter skulle beaktas. 

Pengar samlades in under föreläsningarna och bokförsäljningen, dessa användes sedan för att starta ett vilohem i Tyskland för överlevande krigsfångar. Ett barnhem inrättades också för barn till fångar som gått bort i de sibiriska lägren. 

I Tyskland firades hon som en hjälte och hon bosatte sig 1929 i Dresden tillsammans med sin tyske make Robert Ulich och fick senare dottern Brita. Maken var öppet kritisk mot nazistregimen och det blev farligt att stanna i landet, familjen flyttade till USA på 30-talet. 

Brändströms kamp för medmänsklighet fortsatte och i USA engagerade hon sig i människor som flydde från Europa till USA på grund av förföljelse av Nazityskland. Tragiskt nog slutade Elsa Brändströms liv redan 1948 när hon gick bort i bröstcancer, hon är begravd i Solna.

Många minnesplatser

”Sibiriens ängel” har fortsatt att hyllas även efter sin död och redan under hennes levnad betraktades hon som en hjälte, en ängel. 

Helt frivilligt riskerade hon sitt eget liv för att kunna hjälpa andra och många överlevade fångar från de tuffa sibiriska lägren hade Elsa att tacka för sin överlevnad. 

Hennes namn figurerade exempelvis i diskussionen rörande Nobels fredspris. Internationellt sett är hon kanske den svensk som främst förknippas med första världskriget. Många är platserna som är uppkallade efter henne, både i Sverige och utomlands, hon har även figurerat på frimärken. 

I Linköping finns en skola i hennes namn, liksom en rad skolor i Tyskland. Det finns cirka 130 gatunamn som på olika sätt innehåller Elsa Brändström, en rad minnesstenar finns resta och i Stockholms stadshus syns hon i Gyllene salens mosaik. 

Lisa Viktorsson