Blåsfiskarna är en ganska speciell grupp varelser, som övervägande lever i saltvatten. ­Oftast är de närmast runda eller fyrkantiga till formen med ytterst små mun- och gälöppningar. Tänderna är kraftiga, och munnen har ibland formen av en näbb. De saknar fjäll, men i  stället är kroppen täckt av taggar ­eller så tjockt skinn att inget kan tränga igenom. Under detta finns i regel ett rejält lager brosk. För att försvara sig har de en del gifttaggar, andra kan blåsa upp sig.

Klumpfisken, behöver varken det ena eller det andra. Den är gruppen blåsfiskars tungviktare; med en vikt på upp till ett drygt ton har den vuxna fisken få fiender. Längden kan uppgå till över tre meter.

Klumpfisken är alltså den största av benfiskarna, men består ändå till ganska stor del av brosk. I och med den avhuggna kroppsformen är antalet ryggkotor färre än 20. Den är i sanning en udda varelse. Fisken liknar just en stor klump, som fått en årliknande fena upptill och nertill som den tar sig fram med. Någon egentligt stjärtfena saknas och bröstfenorna är små.

Föredrar varma vatten

Ofta glider klumpfiskarna bara med strömmarna; djuret är pelagiskt vilket betyder att det lever i de öppna haven. De föredrar varma vatten men ibland siktas de så långt norrut som Sverige under den varma årstiden. När vintern nalkas vänder de emellertid mot varmare breddgrader för att inte frysa ihjäl.

2005 fångade en svensk trålare i Skagerack ett exemplar på nära ett halvt ton. Fiskarna trodde först inte sina ögon. Trots att köttet är giftigt och måste tillredas av specialutbildade köksmästare såldes den för fyra gånger högre kilopris än den sill som var trålarens normala fångst. 

En lokal fiskhandlare köpte fisken för 10 000 kronor, och då ska man ha i åtanke att detta var nära 20 år sedan. 

– Jag blev så imponerad av den att jag var tvungen att bjuda, sa köparen Bertil Nilsson till Göteborgs-Posten.

Någon klumpfiskmiddag blev det emellertid inte hos Nilsson. I  stället ställdes fisken ut för påseende i Göteborg, för att sedan säljas till en grossist i Finland. I vårt grannland ställdes också den unika fisken ut till allmänhetens beskådande.

Ligger och solar

Vetenskapen har ofullständig kännedom om klumpfisken, då den är svår att observera i det fria och är aningen problematisk att hålla i akvarium. Många som siktats har legat på sidan i ytvattnet; troligen rör det sig då om döende exemplar. Fenomenet har dock gjort att fisken ibland kallats solfisk; beteendet skulle tyda på fisken ligger och solar i ytan. Knappast särskilt troligt. Vid andra observationer som gjorts har enbart den höga ryggfenan stuckit upp ur vattnet, och man har vid första anblick trott att det handlat om en haj. Många exemplar har påväxter på huden i form av havstulpaner. När klumpfiskar fångas ger de ifrån sig livliga grymtanden.

I magen på klumpfiskar som undersökts har man hittat maneter, lansettfiskar, kräftdjur, ormstjärnor samt tång och alger. 

Den är alltså ingen egentlig rovfisk, och saknar faktiskt tänder. Benplåtarna i den lilla munnen är emellertid mycket starka och gör att den kan bearbeta även hårdare föda. Den äter dock inget som innehåller ben.

Riktiga matvrak

Klumpfisken är en mycket fruktsam art. 300 miljoner ägg är inte ovanlig för en fullvuxen hona. När ynglen kläcks utvecklar de först spetsiga taggar på kroppen, och först senare antar de det ”vuxna” utseendet. 

Unga klumpfiskar är också formidabla matvrak. De första 15 månaderna i livet går de upp i snitt ett kilo om dagen (!), och de exemplar som hållits i akvarium kan vara mycket glupska trots sin lilla mun.

– Det händer att de bjuder på en rejäl knuff när de upplever att de inte får mat tillräckligt fort, berättar Sylvia Berglund på Nordsjöns Akvarium i danska Hirtshals för GP.

Klumpfisken är inte heller alltid en stillsam art, utan kan bjuda på överraskningar.

– Den är nog inte jämt så långsam och trög som man kanske tror. Klumpfiskar har jättemycket kraft om den behöver. Det har hänt att de hoppat över ytan. De är också väldigt nyfikna på vad som händer utanför akvariet och följer ofta betraktare med blicken, berättar Berglund.

På många håll i världen ansågs tidigare att klumpfiskar utgjorde ett förebud om dålig tonfiskfångst. Vad som låg bakom denna skröna är inte känt.

Björn Schüberg