Yukonfloden för tankarna till guldgrävare, grizzlybjörnar och otämjd vildmark. Äventyraren Marcus Aspsjö från Vänersborg lockades av detta. 2017 ställde han sig på en SUP (Stand up paddleboard) och paddlade 3 000 kilometer nerför den ­legendariska floden. Färden gick genom mestadels obebodda områden, innan han efter 45 dagar nådde Berings hav. 

Marcus Aspsjö är sjuksköterska till vardags. Ett jobb han gillar. Men med jämna mellanrum vill han sträcka på benen. En till synes kronisk ”wanderlust” har fått honom att vandra genom Indien, cykla till Tanzania, paddla till Svarta havet samt åka rullskidor genom Australien. Bland annat. Det är i vildmarken han trivs allra bäst. ”Till vardags” kan i Marcus fall lika gärna betyda att kämpa sig fram genom floder och öknar som att gå till jobbet.

– Ja, vad ska man säga. Jag älskar äventyret. Känslan att krypa ner i sovsäcken efter en dag med tuffa strapatser slår det mesta, säger han.

Tanken på Yukonfloden hade närts under andra expeditioner, och efter månader av förberedelser blev den verklighet 2017. Paddlingen började i Carcross,
i den kanadensiska delstaten Yukon. Tidpunkten var juni, när smältvattnet från Klippiga bergen gjort floden och sjöarna den passerar välfyllda. Till en början med klart vatten, men efterhand allt grumligare på grund av allt sediment biflödena för med sig. 

Nybörjare på brädan

Marcus sjösatte sin SUP i Nares Lake, 650 meter över havet. Runt honom tornade höga berg, naturscenerierna var magnifika. Inte undra på att han kände sig ganska liten och utlämnad de första dagarna. Hans erfarenhet av en SUP-bräda var begränsad; han hade egentligen bara provat färdmedlet en gång tidigare.

– Det är klart att jag ibland funderade på vad jag gett mig in på. Det var verkligen ödemark; kanske kan känslan beskrivas lite som skräckblandad förtjusning. Fast mest förtjusning, förstås. Det var otroligt vackert. Första natten i tältet var dock lite läskig, jag låg bara och lyssnade efter ljud och tyckte allt lät som björn och varg …

Efter fyra dagar med främst sjöpaddling nådde Aspsjö staden Whitehorse. Här bunkrade han upp lite proviant, innan färden fortsatte genom än mer ödsliga områden. Då och då stötte han på fiskare, ofta från ursprungsbefolkningen, samt någon paddlare. I allt väsentligt var det emellertid Marcus och vildmarken. Forsar förekom, men de var inte värre än att han kunde hantera dem.

– Jag såg både grizzly- och svartbjörn när jag var på floden. Älgar syntes också till, och det fanns en del vargspår på lägerplatserna. Fläckvis var det en hel del mygg. 

I Nordamerika kan ju björnar vara farliga. Hur kändes det att vara i deras revir, och vad hade du att försvara dig med?

– Jag hade med mig pepparspray, och var på min vakt hela tiden. Dessvärre gick min satellitsändare sönder efter två veckor, vilket gjorde mig än mer utlämnad. Den var min livlina om något skulle hända.

Nordiskt följe

Marcus är inte den ende som fascinerats av Yukonfloden. Det fanns andra turister, främst vid det fåtal orter som kantar floden. En av dessa var finländaren Tomas, som Marcus slog följe med i tre dagar. Tomas avslutade sin färd i Dawson city, där Yukonfloden möter biflödet Klondike.  Vid det laget hade Yukon blivit en stor och bred flod, som ibland delade upp sig i flera armar. Snart skulle den också flyta in i ett nytt land.

– Yukonfloden överraskade på flera sätt. Dels var naturen vackrare än jag trodde, dels var den bredare och grumligare än jag förställt mig.

Det sistnämnda blev tydligt när Marcus passerat gränsen till Alaska, och nådde Yukon Flats. Det är ett stort område runt polcirkeln som karakteriseras av våtmarker, skog och mossar. Här bildade floden nästan ett inlandsdelta, och det kunde emellanåt vara svårt att välja rätt flodarm. I vissa delar märktes knappt strömmen. Området är helt platt; de berg som kantat floden i Kanada lyste nu med sin frånvaro. 

Vädret en utmaning

Här blev också Marcus varse nackdelen med stå-upp-paddling. En SUP är vindkänslig. Ja, kanske inte brädan i sig men personen som paddlar blir som ett segel som…