Han gjorde sin första vandring med gitarren på ryggen 2007. Sedan har det blivit en per år, vandringar som uppmärksammats mer och mer, av flera anledningar. Han jämför också sin musikaliska utveckling och karriär med en vandring som långsamt men stadigt tagit honom framåt. I år gör Stiko Per Larsson debut i Melodifestivalen.

Stiko Per Larsson är Leksands­killen som varit Dalarna trogen, trots tio år i Stockholm. I dag bor han med sin familj i Insjön – en ”förstad till Leksand” enligt Stiko Per – och har sin studio i ett hus ett par steg från boningshuset. Det är där han skapar sina låtar, både text och musik, som berör saker han tycker är viktiga. Han tillhör den lyckliga skara som under hela sitt liv har kunnat leva på sitt skapande. Detta trots att han inte, som så många andra musiker, är uppvuxen i en musikalisk familj.

– Nej, det började i mellanstadiet någon gång, berättar han. Då började jag spela trummor.

Ett ensamt utövande i det läget.

– Under högstadiet blev det mer tillsammans med andra, vi började bilda band och så.

Men gitarren, som i dag är hans huvudinstrument vid sidan av rösten, började han inte med förrän i 20-årsåldern.

– Nej, säger han och skrattar. Jag var väl lite sen där också… Började med banden och sången och sedan gitarren.

Blandar allvar med humor

När gitarren kom in i hans liv kom också låtskriveriet ganska naturligt. Hans texter har ett allvar, men ofta med en humoristisk touch.

– Det blir lite väl tungt med allt för pretentiösa texter, menar han.

Oftast börjar det med en textrad som biter sig fast i huvudet, som han sedan utvecklar.

– Jag skriver i ”sjok”, säger han. När jag väl börjar är det som att öppna en kran…

Han beskriver sitt skapande som ett måste, som en ventil för att få ur sig saker. Om det sedan når ut till andra eller inte är faktiskt av underordnad betydelse. Men nu har han ju verkligen nått ut, även om det har tagit sin tid.

– Det tar tid att hitta sitt uttryck, förklarar han.

2002 gick flyttlasset till Stockholm, något som många aspirerande musiker företar sig. Han spelade på olika ställen och knöt kontakter.

– Det handlar mycket om att skapa ett nätverk, säger han. Och det funkar lite som en trappstege – om man har spelat på ett ställe har man kvalificerat sig för nästa. Så rullar det på.

Han gav ut album 2008 och 2009. Men runt 2011 kände han att det hade avstannat, att han liksom inte kom så mycket längre. Beslutet att flytta tillbaka till Dalarna var ganska enkelt, och 2012 var han tillbaka i Insjön.

I fäders spår…

”Hemlängtan” hade också givit ett annat uttryck. 2007 gick han Dalkarlsvägen från Rättvik till Stockholm första gången.

– Jag hade träffat en ”gubbe” som varit med om att ta fram den gamla vandringsleden. Jag fick för mig att jag skulle gå den, och göra det som förfäderna. Jag tog gitarren och spelade för mat och husrum. Det funkade bra!

Så bra att han året därpå gick samma led, fast åt andra hållet. Det var också då som han började uppmärksammas – en kille som spelade sig fram längs vägen. Han fick blodad tand och utökade sina vandringar. 2009 gick han Göteborg–Stockholm, 52 mil och 23 konserter, 2010 Stockholm–Oslo, 82 mil 32 konserter, 2011 Stockholm–Köpenhamn, 89 mil och 38 konserter.

– Det var ett äventyr och ett härligt sätt att möta publiken, säger han.

En ”vettig” vandring

Men 2011 kände han att han antingen skulle sluta med vandrandet eller göra något vettigt. Det blev det sistnämnda och efter en del efterforskningar fastnade Stiko Per för SOS Barnbyar, skapade ett samarbete där organisationen pushade lite för hans vandring och han samlade in pengar. Första året inbringade hans 92 mil långa vandring med 40 konserter 80 000 kronor till SOS Barnbyar!

– Känslan av att jag med min musik, att mina egna sånger, kan förändra livet för någon är enorm. Det är ett så tydligt ”varför”, det finns en mening.

Så från och med 2012 har han försökt att ha ett ordentligt program för vandringar, berättat när han kommer till de olika platserna. En vandring varje år och alla pengar till SOS Barnbyar har sammanlagt givit över en miljon kronor!

Så förra året kände Stiko Per att det var dags för något annat. Och det föll sig så att hans egen svärfars bäste vän hade ett barnbarn som drabbats av cancer.

– En liten kille som hette Cem. Han gick bort när han bara var fem år, berättar Stiko Per. När man då har barn själv blir man väldigt berörd. När Cem fyllde fem frågade han sina föräldrar ”Finns det tårta i himlen?”. Han visste att han inte skulle få uppleva några fler födelsedagar… 

– Jag fick tillstånd av familjen att berätta hans historia och använda honom som symbol under vandringsturnén. 

Målet: 1 000 000 kr

Runt Stiko Pers hals hänger ett smycke med just den inskriptionen, ett smycke som han fått av pojkens föräldrar. Förra årets vandring samlade in pengar till Barncancerfonden. Målet var 250 000 kronor. Resultatet blev över 400 000!

– I år går jag från Göteborg till Leksand, via Norrköping, Jönköping och Stockholm. Nu är målet att det ska ge en miljon, med det insamlade förra året. 

Han startar den 15 maj och avslutar den 16 juni.

Det handlar alltså om närmare 600 000 kronor, något som Stiko Per med hjälp av sin publik tror är möjligt. 

Han vandrar ofta på mindre vägar där det är möjligt, undviker de allra största. Han hinner ta in bilderna av Sverige, han kan minnas vissa dagar i detalj och han belönas med mängder av härliga möten med människor längs vägen.

Melodifestivalen nästa

I år tar han också ett ganska stort steg i karriären genom att vara med i Melodifestivalen. Det är deltävling två i Göteborg den 10 februari där han tävlar mot artister som Samir&Viktor, Liamoo och Jonas Gardell. Vägen dit var en tävling arrangerad av lokalradiostationerna, P4 Nästa. Han vann Dalarnas tävling och var en av åtta i finalen. Han inte bara vann tävlingen utan blev också den som en speciell jury gav en plats i Mello. Det behöver alltså inte vara vinnaren som kniper den platsen, men så blev det när Stiko Per var med. 

Nu har han ägnat hösten åt att skriva sitt bidrag som heter Titta vi flyger, och nu laddar han för tävlingen.

– Jag ska ge allt!, säger han och ser väldigt nöjd ut.

Han har kommit en bit, Stiko Per, både längs våra landsvägar och från att spela för två änder i Sala stadspark i maj 2007 till att spela inför omkring tre miljoner tv-tittare i februari 2018.

Text och foto:
AnnCi Larson